Idioti, Idiotism (af Idiot), sinnesslöhet, sinnessvaghet, med., en medfödd eller i barndomen uppkommen svaghet hos själsförmögenheterna, så att dessa icke utvecklas, utan stanna på en lägre ståndpunkt än normalt. Idiotien beror alltid närmast på någon felaktig bildning eller utveckling af hjernan. Orsaken till hjernfelet ligger än i dåliga ärftliga anlag, såsom då föräldrarna varit sinnessjuka, behäftade med fallandesot, försvagade af starka drycker eller af tärande sjukdomar, än i skador och olyckor vid förlossningen, än i skadliga inverkningar på hjernan under de första barnaåren, såsom vid fall och stötar på hufvudet, hjernsjukdomar, felaktig bildning af hufvudskålen, för liten hufvudskål (mikrocephali), för stark upphettning af hufvudet framför kakelugn eller med tjocka yllemössor, missbruk af sömnmedel (opium, chloral, bränvin, konjak), fallandesot och andra sjukdomar, tidigt öfvad onani m. m. Man har sökt indela idioterna i olika grader och mest inskränkt sig till tvänne: hel-idioter l. sinnesslöa och half-idioter l. sinnessvaga; men någon skarp gräns finnes ej, ty hos idioter träffas alla möjliga skiftningar af bristande utveckling af själsförmögenheterna, ifrån svagt förstånd ända ned till nästan fullkomlig frånvaro af menskligt själslif och nedsjunkande till blott djuriska drifter. På det lägsta trappsteget står idioten t. o. m. under djuret, i det att han saknar äfven sjelfuppehållelsedriften och skulle hjelplöst duka under af svält, om icke andra förde maten till hans mun. I de lägsta graderna saknas äfven känslor, föreställningar, begär, vilja, begrepps- och talförmåga. En idiot af denna kategori sitter som en apatisk, slö, viljelös massa och låter med fullkomlig passivitet behandla sig hur som hälst. Något högre står redan den, som visar spår till affekter, såsom glädje, sorg, vrede, ehuru dessa helt och hållet äro beroende på tillfälliga intryck, icke på något ledande förstånd, och derför ofta slå öfver till sjukliga utbrott, som icke stå i något förhållande till de framkallande orsakerna. Finnes förmåga af iakttagelse, inskränker den sig till de enklaste sinliga konkreta företeelser; känslor och föreställningar röra sig endast om det egna jaget och i den krassaste form. Moraliska samt estetiska känslor och "begrepp saknas vanligen alldeles (sedlig idioti); någon riktig uppfattning af rättsförhållanden finnes ej. Vanligen är det blott genom en yttre dressyr och genom fruktan för straff, som idioten kan inläras att skicka sig anständigt i
sällskap med andra. Endast hos de högst stående kunna menskligt sedliga instinkter genom en förståndig uppfostran framkallas. Talförmågan, som vanligen troget afspeglar det inre själslifvet, saknas alldeles hos de lägst stående, inskränker sig till enstaka ord eller korta satser hos högre stående och kan endast hos de mest begåfvade genom ihärdig öfning någorlunda utvecklas till likhet med en fullt utvecklad menniskas. Den allmänna slöheten hos själsförmögenheterna hindrar dock ej, att hos många idioter enstaka anlag och fallenheter (såsom för teckning, musik, räknekonst, mekanik o. d.) kunna vara särdeles utvecklade. Utom de psykiska bristerna träffas hos idioter ofta rent kroppsliga lyten och svagheter, såsom felande syn och hörsel, outbildadt lukt- och smaksinne, stundom felande känslighet i huden, skelande ögon, stammande tunga, kramp eller lamhet i musklerna. Könsorgan och könsdrift äro hos de lägst stående idioterna föga utvecklade, men hos de högre stående framträder stundom en djurisk drift. Idiotien har olika förlopp efter olika orsaker. Vid sen utveckling, utan betydande fel i hjernan, kan idiotien, i synnerhet under förståndig, ej öfveransträngande ledning, småningom alltmer förbättras. Ofta står den i åratal eller hela lifvet på samma ståndpunkt, om också ett psykiskt skenlif kan framkallas genom dressyr. Beror idiotien åter på fallandesot eller hjernvattusot, brukar den tilltaga med åren och medför vanligen snart ohjelplig slöhet eller döden. I allmänhet blifva idioter ej gamla. Sällan är man i tillfälle att förekomma eller afhjelpa orsaken till idioti, och behandlingen måste vanligen inskränka sig till en lämplig vård, bäst på Idiotanstalter (se d. o.), samt en pedagogisk dressyr, som utvecklar de qvarvarande själsförmögenheterna till högsta möjliga grad eller åtminstone hindrar dem att alldeles förfalla. Idioter förekomma i ganska stort antal öfver hela Europa. I vissa bergstrakter finnes en endemisk form af idioti, kallad kretinism (se d. o.), till skilnad från den i mera spridda fall uppträdande idiotien (sporadisk idioti). I Frankrike uppskattas antalet idioter (kretiner inberäknade) till 40 a 50 tusen. I Sverige är antalet icke med säkerhet kändt. Enligt en af prof. N. G. Kjellberg för några län i mellersta Sverige uppgjord beräkning skulle idioternas antal något öfverstiga de egentligen sinnessjukes och utgöra 14 a 15 på 10,000 innevånare, eller 1 på 700, samt det manliga könet vara mera utsatt derför än det qvinliga. Från den på bristande förståndsutveckling beroende idiotien bör skiljas dementia, sådan form af fånighet (se d. o.), som är en följd af genomgångna sjukdomar hos förut fullt utvecklade hjernor. F. B.