Idiotikon

Idiotikon (Grek. idiotikos, egen, enskild), samling af för ett eller flere folkmål egna, för motsvarande literaturspråk främmande ord och uttryckssätt, således en dialektordbok. Till de tidigaste samlingar af detta slag höra John Eays Collection of english words not generally used (1674) och Richeys Idioticon hamburgense (1755). I Sverige anlades en dialektordsamling af E. Benzelius d. y., men denna blef aldrig utgifven, utan ingick längre fram i J. Ihres dialektordbok (1766). I senare tid har en mängd dylika samlingar uppstått, dels för hela landet, dels för särskilda landskap eller mindre områden. (Förteckning öfver nyare dialektordböcker från alla Europas land finnes i tidskriften "Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen" I, s. 461-544). Nu anses det vara ett olämpligt förfaringssätt att blott upptaga för målet egna ord. I öfverensstämmelse med en riktigare uppfattning af folkmålens betydelse böra alla inom det område, för hvilket samlingen göres, förekommande ord upptagas; huruvida de derjämte förekomma i andra mål eller i literaturspråket är likgiltigt. Med en sådan uppfattning är benämningen idiotikon egentligen föråldrad, men användes dock ännu, t. ex. för det stora arbetet Schweizerisches idiotikon (1881 ff.) af Staub och Tobler. - Om inrättningen af dialektordböcker se J. A. Lundell, "Om dialektstudier" (i "Sv. landsm." III, 1). Lll.