Index, Lat., pl. indices, "visare", register, förteckning (jfr Index librorum etc.). 1. Fys., det utefter ett instruments skala löpande märke, hvilket utvisar det antal skal-delar, som skall afläsas. Index förbindes ofta (för noggrannare afläsning än delningen å skalan omedelbart möjliggör) med en nonie eller ett skrufmikroskop. Så är t. ex. en qvicksilfverbarometer af den vanligaste konstruktionen försedd med en i hela mm. indelad skala, men å den med index förbundna nonien afläsas tiondedels mm. (hvilket dock här äfven kan ske genom omedelbar uppskattning efter ögon mått af index' belägenhet bland skalans delar). A vinkelmätningsinstrument anbringas index å alhidaden (se d. o.). - 2. Matem., ett bi-tecken, som fogas till ett
hufvud-tecken for att deråt gifva en annan eller en mera speciel betydelse. Såsom indices begagnas dels siffror, dels bokstäfver, någon gång äfven accenter; de anbringas vanligen till höger om hufvudtecknet, antingen upptill eller nedtill. Så äro i tecknen k IV och ar IV och r indices. - Indices äro af en särdeles stor nytta inom matematiken, då fråga är att beteckna en serie storheter, hvilka på något sätt stå i sammanhang med hvarandra, enär genom dem en omedelbar öfverblick öfver det hela erhålles, hvilken icke genom enkel bokstafsbeteckning skulle vara möjlig. Stundom äro till ett hufvudtecken fogade flere indices, t. ex. A p, q, r, s. Speciella slag af indices äro exponenterna och derivatornas ordningsnummer. 1. E. J. 2. G. E.