Inklination

Inklination (af Lat. inclinare, luta), lutning; böjelse, tycke; föremålet för ens tycke, "flamma". - 1. Astron., lutningsvinkel (se d. o.). Med en planeteller kometbanas inklination förstås den vinkel, som banans plan gör med jordbanans plan. Inklinationen är ett af ban-elementen. För planeten Merkurius t. ex. är den omkr. 7°. - 2. Fys., den vinkel, som jord-magnetiska kraftens riktning gör med horisontalplanet. Denna vinkel är olika på olika orter, i Stockholm omkr. 71°, mindre på sydligare och större på nordligare orter. Antagligen flnnes på hvardera halfklotet någon punkt, der inklinationen är 90° och den jordmagnetiska kraften således lodrät. Dessa punkter ligga således midt öfver jordens magnetiska poler, den norra och den södra. I närheten af eqvatorn är inklinationen mycket liten, och på hvarje meridian finnes antagligen en punkt, der den är = 0°. Sammanbindas alla dessa punkter, erhålles en rundt kring jorden gående, mer eller mindre från eqvatorn afvikande linie, kallad magnetiska eqvatorn (se vidare Jordmagnetism). Inklinationen bestämmes experimentalt med Inklinatorium (se d. o.). 1. G. E. 2. L. A. F.