Isomeri (af Grek. iisos, lika, och meros, del). 1. Kem., det förhållande att ämnen, som ega fullständigt lika sammansättning, kunna till sina egenskaper och förhållanden vara fullkomligt olika kroppar. Att ett och samma ämne kan alltefter omständigheterna förekomma i olika kristallformer, ett fall af isomeri, som benämnes dimorfi, upptäcktes 1823 af E. Mitscherlich. Wöhlers undersökningar öfver cyansyran (s. å.) och Liebigs öfver knallsyran visade, att dessa bägge så högst olika ämnen ega lika sammansättning. Berzelius ådagalade 1830, att vinsyra och drufsyra hafva identisk sammansättning, och gaf benämningen isomeri för att beteckna detta förhållande. Kort derefter (1832) skilde Berzelius mellan de fall af isomeri, då molekylarvigterna hos de isomeriska ämnena äro olika och lika, samt benämnde det förra fallet polymeri och det senare metameri. Det sedan gammalt bekanta förhållandet att flere grundämnen, t. ex. kol och svafvel, kunna förekomma under mer eller mindre väsentligt olika modifikationer benämndes af Berzelius (1841) allotropi (se d. o.) och står i nära
samband med isomerien eller kan anses som ett särskildt slag deraf. Berzelius förklarade isomerien genom antagandet af olika allotropiska modifikationer hos de grundämnen, hvilka ingå i de isomeriska föreningarna. En annan åsigt framställdes af Dumas, som antog, att isomerien beror på en olika anordning af beståndsdelarnas atomer, en åsigt, som vunnit fullständig bekräftelse genom de senare decenniernas forskningar. Sedan man funnit i gastätheten hos olika ämnen ett medel att beräkna molekylär vigterna, har det visat sig, att allotropi och polymeri äro samma förhållande, den förra hos enkla, den senare hos sammansatta ämnen. Svafvelgasen innehåller t. ex. vid 500° en allotropisk modifikation af svafvel, hvars molekyler bestå af sex atomer; vid ungefär 1000° bestå deremot svafvelgasens molekyler af blott två atomer. På alldeles analogt sätt förhåller det sig med de polymeriska kolvätena benzol, C6 H6, och acetylen, C2 H2. Polymeriska modifikationer äro säkerligen mycket vanligare än man förmodar, och troligt är, att de fasta ämnenas småpartiklar ofta äro aggregat af de enklaste atomgrupperna. Förvandlingen af ett ämne af mindre molekylarvigt till ett af större åtföljes af värmeutveckling, hvarför ett ämne af större molekylarvigt vid förbränning utvecklar mindre värme än ett af mindre. Det fall af isomeri, som benämnes metameri, är mycket vanligt ibland de organiska ämnena. De metameriska kropparna äro hvarandra olika ej blott till yttre egenskaper, utan fastmer till kemiska förhållanden; de gifva ofta högst olika sönderdelningsprodukter. Myrsyrans etyl-eter, ättiksyrans metyl-eter och propionsyran äro t. ex. alla sammansatta enligt formeln C3 H6 O2, men förhålla sig alldeles olika vid inverkan af alkalier. Den första ger nämligen myrsyra och vanlig alkohol, den andra ättiksyra och träsprit, den tredje ger ett propionsyradt salt, som ej vidare angripes af alkalit, allt förhållanden, som mycket enkelt förklaras genom en olika anordning af atomerna i molekylen, hvilket kan åskådliggöras genom formlerna
C2 H5.O.C H O C H3.O.C2 H3 O C H3 -- C H2 -- C O.O H
Märkliga fall af isomeri uppstå, då två atomer väte i benzol, C6 H6, ersättas af andra radikaler. Dervid bildas nämligen trenne isomeriska ämnen, hvilket lätt förklaras, om benzol antages bestå af sex grupper C H, enligt följande schema
(1) CH -- (2) CH -- (3) CH | | (6) CH -- (5) CH -- (4) CH
Om nu de tvänne radikalerna ersätta vätet vid 1 och 2 eller 1 och 6, bildas ett ämne; ett annat bildas om vätet ersättes vid 1 och 3 eller 1 och 5, ett tredje, då vätet ersättes vid 1 och 4. Med andra ord kan detta uttryckas sålunda: ett ämne uppstår, då substitutionen eger rum vid närbelägna kol-atomer (enligt det vanliga antagandet s. k. ortoderivat), ett annat, då den eger rum vid sådana, som skiljas genom en mellanliggande grupp C H (s. k. metaderivat), och ett tredje, då den eger rum vid sådana, som skiljas genom tvänne mellanliggande grupper CH (paraderivat). -- 2. Matem., kallas i äldre matematiska arbeten den operation, hvarigenom två bråk göras liknämniga eller nämnarna bortskaffas ur koefficienterna till en algebraisk eqvation. Då denna operation inom analysen är af ganska underordnad betydelse, begagnas härför i moderna arbeten ingen särskild teknisk term. 1. P. T. C. 2. G. E.