Jerusalem

Jerusalem, kristet konungarike, grundades efter Jerusalems eröfring 1099 af den förste korsfararehären och omfattade det egentliga konungariket J. (södra delen af Palestina) samt vasallstaterna Tripolis, Antiochia och Edessa. Till rikets förste regent valdes Gottfrid af Bouillon, hvilken antog titeln "den heliga grafvens beskyddare" och hvilken afled redan efter ett års regering, 1100. Han efterträddes af sin broder Balduin I (1100-18), hvilken var den förste, som bar titeln konung af J. I konungariket J. genomfördes länsförfattningen mera konseqvent än i något europeiskt land, och dess omkr. 1170 redigerade samling af feodala lagar och rättssedvänjor (Assises du royawme de J.) är den förnämsta källan för kännedomen om feodalväsendet. Kyrkan styrdes af patriarken i J., 5 ärkebiskopar och ett stort antal biskopar samt intog en sjelfständig ställning i förhållande till den verldsliga makten. Städerna hade en ganska vidsträckt kommunal sjelfstyrelse. J. saknade all nationel och religiös enhet. Utom det lilla antalet af herskande "franker" (vest-europeer), hvilka tillhörde den romersk-katolska kyrkan, funnos der syrer af den grekisk-katolska kyrkan, armenier, maroniter samt araber och andra muhammedaner. Genom kraftigt understöd af de italienska handelsstäderna Genua, Pisa och Venezia samt framförallt af de båda riddareordnarna, Johanniterna och Tempelherrarna, kunde J., så länge som det gjorde, upprätthålla sitt välde, trots de vida öfverlägsna grannfolkens anfall. Under Balduin I och hans båda efterträdare Balduin II (1118-31) och Fulco af Anjou (1131-42) gick J. framåt i makt, men derefter inträdde förfallets tid. Under Balduin III:s regering (1143-62) eröfrade seldsjuken Nureddin 1146 staden Edessa, och icke ens korsfararna på det andra korståget (1147-49) lyckades återtaga densamma. Efter det andra korstågets slut bemäktigade sig Nureddin hela grefskapet Edessa, furstendömet Antiochia (utom hufvudstaden) samt slutligen äfven Damaskus. Allt sämre blef J:s ställning under konungarna Amalarik I (1162-74), Balduin IV (1174-85), Balduin V (1185-86) och Guido af Lusignan, hvars tronbestigning väckte sådant missnöje, att ett starkt parti vände sig till den egyptiske sultanen Salah-ed-din (Saladin) med begäran om hjelp. Saladin slog den kristna hären vid Tiberias (1187), der Guido tillfångatogs, och eröfrade staden Jerusalem samt de flesta andra fasta platser i riket. J:s fall framkallade det tredje korståget (1189-92), hvars enda resultat blefvo Guidos afsättning och Konrads af Monferrato upphöjande till J:s konung (1192) samt ett treårigt vapenstillestånd med Saladin, genom hvilket de kristna fingo behålla kuststräckan mellan Antiochia och Jafa. Konrad, som afled redan 1192, efterträddes af Henrik af Champagne (d. 1197), Amalarik II af Cypern (d. 1205) och Johan af Brienne (d. 1237). Romerske kejsaren Fredrik II företog 1227 ett korståg och lyckades genom underhandlingar förmå sultan Kamel att på 10 1/2 år afträda staden Jerusalem till de kristna, hvarefter Fredrik 1229 lät kröna sig till J:s konung. (Från denna tid har titeln konung af J. burits af de romerske kejsarna och från 1806 af kejsarna af Österrike.) Äfven andra furstar (Ludvig d. hel. af Frankrike, 1250-54, konung Jakob af Aragonien, 1269, prins Edvard af England, 1271-72) sökte sedermera genom korståg upprätthålla den kristna staten, men den ena delen efter den andra af det forna konungariket J. föll inom kort i muhammedanernas händer, sist Ptolemais (1291).