Jerusalem (om namnets sannolika härledning se nedan) l. den heliga staden, Palestinas hufvudstad och jordens märkligaste stad, ligger, under 31° 47' n. br. och 35° 13' 25" ö. lgd (från Greenwich), på en vattenfattig och numera föga fruktbar kalkplatå, som i norr sammanhänger med palestinska bergsryggens hufvudkedja, och vid den stora stråkväg (landets förnämsta), som löper från n. till s. längs vattenskilnaden mellan Jordan och Medelhafvet. Direkta afståndet från J. till Döda hafvets strand är 22 1/2 km. och till Medelhafvets strand 53 km. Höjden af de små kullar, på hvilka staden är byggd, vexlar mellan 744 och 784 m. (öfver Medelhafvets yta).
Det äldsta J. omgafs, liksom det nuvarande, på 3 sidor af dalar. I v. och s. bar dalen namnet Hinnom, nytestamentligt Gehenna (se d. o.), nu Uadi-er-rebabi, i ö. skiljes J. från Oljoberget af den uttorkade bäcken Kidrons dal, sedermera kallad Josafats dal och nu Uadi sitti Marjam ("Jungfru Marias dal"). Norra delen af den mellan dessa dalar inneslutna platån kallades Betseta ("olivorten"), och södra delen, på hvilken J. var bygdt, delades genom några smärre sänkningar i naturliga qvarter. Den vigtigaste af dessa dalsänkningar var den s. k. Tyropoeon ("ostmakaredalen"), som, sluttande från n. till s. ned mot Hinnomdalen, skilde platåns sydligaste del i två kullar. Den östra af dessa var sannolikt tempelberget, der det salomonska och de följande templen stodo, och således det s. k. Morija berg (2 Krön. 3:1). På denna kulles sydliga del låg stadsdelen Ofel, s. om templet. Den vestra kullen var Sionsberget. (Namnet Sion betecknar i bibeln stundom äfven tempelberget.) På berget Sion låg J:s förnämsta stadsdel, "Öfre staden", som sannolikt är identisk med "Davids stad" l. Sion i inskränkt och egentlig bemärkelse. Den "Nedre staden" l. Akra låg, enligt Furrer och Tobler, i södra delen af dalen Tyropoeon mellan "Öfre staden" och Ofel, men enligt den allmännare åsigten norr om Öfre staden, kring Tyropoeons norra del. Salomos palats förlägga några forskare på norra delen af Sionsberget, medan andra med större skäl tro det hafva haft sin
plats på tempelberget s. ö. om templet. Redan i Davids tid fanns i nordöstra hörnet på den mur, som skyddade "Öfre staden" i norr, ett fäste, Millo ("påfyllning"), hvilken punkt af Salomo medelst en vall genom Tyropoeon sammanbands med den gent emot liggande tempelplatsen. Norr om de nu nämnda stadsdelarna började redan på Salomos tid en förstad uppväxa på Betsetas mark, och dit drog sig smånigom handeln med sina basarer och handtverksgator. J:s äldsta, delvis ända från jebuserna härstammande ringmur omgaf Öfre staden och tempelberget jämte Ofel samt Nedre staden, om nu denna låg i södra Tyropoeon. Från denna, den s. k. "första murens" norra sida, utgrenades under Hiskias och Manasses tid den "andra muren", som från porten Gennat (på norra muren, något vester om dess midt) gick i en stor båge åt norr till det nordvestra hörnet af tempelberget. Denna mur omslöt således den stadsdel, hvilken enligt de fleste fornforskares mening var den "Nedre staden". Af den linie den "andra muren" tänkes hafva följt beror huruvida den plats, som nu intages af Heliga grafvens kyrka (se nedan), verkligen är Jesu grafplats. De fleste forskare skjuta denna linie så långt norr om den s. k. Heliga grafven, att denna på Jesu tid måste hafva legat inuti J. och således omöjligen kan vara äkta. På norra muren ö. om Gennat-porten fanns, vid fästet Millo, den s. k. Midtens port, på Östra stadsmuren Hästporten (vid hvilken presterna bodde, på sydöstra delen af tempelterrassen) samt möjligen ännu en port, den s. k. Vattenporten, åt s. en port, der Tyropoeon utmynnade i Hinnomdalen, och på vestra muren Dyngporten (i sydvest) och Hörnporten (i nordvestra hörnet). De förnämsta fästena utom Millo voro Hippikus i Öfre staden vid nyssnämnda hörnport och Bira, sedermera Baris, vid nordvestra hörnet af tempelberget. Förstaden Betseta skyddades af åtskilliga fristående fästen, Hananael, Mea o. a. Sådana voro J:s yttre konturer, ännu på Jesu tid. I stadens inre fanns en mängd af den praktälskande Herodes utförda byggnader. Af det första templet (Salomos) återstod intet, utom möjligen grunden. I stället för det jämförelsevis obetydliga, efter återkomsten från exilen uppförda andra templet började Herodes bygga ett tredje i den mest storartade stil, hvarpå ännu arbetades vid Kristi tid. De väldiga substruktionsarbeten, hvarmed då tempelterrassen vågrätt utvidgades åt s. och ö., äro ännu till stor del i behåll. Bredvid fästet Baris, n. v. om templet, uppbyggde han åt de romerske ståthållarna en storartad borg, Antonia, och åt sig sjelf ett utomordentligt praktfullt palats i Öfre staden mellan Hippikustornet och Gennatporten, till hvars skydd två nya fästen, Fasael och Mariamne, anlades vid norra muren. I nordöstra delen af Öfre staden låg redan förut ett af makkabeerna uppfördt palats, och mellan detta och Millofästet byggde Herodes de under namnet Xystus bekanta pelarhallarna för gymnastiska lekar. Derifrån gick också en bro öfver Tyropoeon (s. om Salomos vall) till tempelplatsen. Vidare lät han uppföra en teater efter romerskt mönster och ett rådhus nedanför vestra sidan af tempelterrassen, der det nuvarande rådhuset, El-méhkeme, står. Med sina många praktbyggnader, den höga, af 74 torn prydda ringmuren och med sina fästen måste J. på Jesu tid hafva gjort ett storartadt intryck. Gatorna i det inre voro visserligen trånga och krokiga, men dock försedda med stensatta gångbanor. Utanför J. låg Betseta med sina basarer och många af trädgårdar omgifna villor. Denna förstad blef först efter Jesu tid, under Agrippa I (34-44), omsluten af en väldig mur, försedd med 90 torn, af hvilka det förnämsta var det mer än 30 m. höga Psephinus-tornet på platåns högsta punkt (784 m. öfver Medclhhafvet). Hvar denna tredje mur, som enligt några forskare utgör grundvalen för det nuv. J:s norra mur, framgick är omtvistadt. Vid stadens förstöring af romarna (år 70) gick all dess prakt förlorad. Då den åter uppbyggdes af Hadrianus, intog den hufvudsakligen samma omfång inom en ringmur, som uppfördes på den förres grundvalar, men indrogs mot söder, så att den sydligaste delen af vestra kullen (Sion) och motsvarande del af tempelberget med stadsdelen Ofel kommo att ligga utom densamma, såsom ännu i dag är förhållandet. På platsen för Jesu graf upprestes en staty åt Jupiter (eller Venus), och det herodiska templet ersattes af ett annat med Jupiters och Hadrianus' bildstoder. Trots de följande tidernas politiska omhvälfningar undergick J:s topografi på det hela inga märkligare förändringar.
Det nuvarande J. Den resande, som ämnar sig till J., har att välja hufvudsakligen mellan tvänne vägar. Vare sig han kommer norr ifrån -- från Beirut eller Damaskus öfver Nasaret -- och från Skopus-kullens topp ser den på en knapp halftimmes afstånd derifrån belägna staden utbreda sig framför honom, eller han följt den från Jafa uppåt Judéens berg slingrande vägen och efter 8-9 timmars ridt uppnått den punkt, der han först får sigte på Sions stad, framkallar det högtbelägna, muromkransade, med kupoler och minareter smyckade J., omgifvet af grönskande kullar och dalar, olivoch vinplanteringar, ett sällsamt behagligt intryck, som fullt harmoniskt kan ansluta sig till det första ögonblickets, af alla underbara minnen uppväckta ovilkorliga rörelse. Men knappt har han inkommit genom Damaskusporten i norr eller Jafaporten i vester, förrän detta intryck lemnar rum för ett med vemod blandadt obehag. Det tyckes honom, som om intet funnes qvar af bibelns J., och i sjelfva verket låter den lilla moderna staden, med sina små krokiga och smutsiga gator, på intet vis förena sig med våra i romantiskt skimmer insvepta föreställningar om Sions härliga stad. Först när han, så att säga, trängt igenom all den fysiska och moraliska smuts, under hvilken de heliga orterna i århundraden legat begrafna, kan det urgamla J. uppenbara sig för främlingens blickar. Och ju längre han dröjer i den på alla vanliga nöjen och förströelser fullkomligt utblottade staden, dess mer intresse ingifva honom de
ruinerna, och det blir honom slutligen klart, att den moderna staden i all sin dysterhet, allt sitt förfall och elände verkligen passar som slutbild till det storartade tragiska drama, som der utspelats. Sjelfva den vrångbild af religion, som i J. öfverallt träder i dagen, den grofva vidskepelsen och den fanatiska fientligheten mellan alla de olika religiösa samfunden, och icke minst mellan de kristna inbördes, gifva det nuvarande J. dess prägel af en i allas ögon "helig stad", hvilken såsom hufvudsäte för tre hvarandra bekämpande verldsreligioner uteslutande inom detta område spelat sin verldshistoriska rol.
J. omgifves helt och hållet af en 12 m. hög, med 34 torn försedd mur, som bildar en snedskjuten fyrhörning, hvars bägge längsta sidor omfatta den spetsiga vinkeln i n. ö. Fem portar föra in i staden. 1. Jafa-porten, af innevånarna kallad Bab-el-Chalil ("Hebrons-porten"), midt på vestra sidan; 2. Damaskus-porten, Bab-el-amud ("pelareporten"), midt på norra sidan; 3. Stefans-porten, Bab sitti Marjam ("Jungfru Marias port"), på östra sidan, vid tempelterrassens n. ö. hörn; 4. Magrebin-porten (Bab-el-magaribe), på södra sidan, och v. derom, likaledes åt söder, 5. Sions-porten, Bab en-nébi Daud ("profeten Davids port"). I ö. och s. ö. upptages omkr. 1/5 af stadens hela areal af den forna tempelterrassen, nu kallad Haram esj-sjerif (se nedan), en rektangelformig, men icke fullt reguliär platå af qvaderstenar (i medeltal 475 m. lång, 300 m. bred), som, öfverallt höjande sig öfver den kringliggande marken, med sin ena långsida bildar nära 2/3 af östra stadsmuren och med en kortsida nära 1/3 af den södra. Stadens förnämsta gata går från Jafa-porten åt ö., öfverskridande det numera igenfyllda och nivellerade Tyropoeon, delar staden i en nordlig och en sydlig hälft samt slutar nedanför Kedjeporten, midt på tempelterrassens vestra sida. Den andra hufvudgatan, som går från Damaskusporten i n. till Sions-porten i s., skär den förra vinkelrätt ungefär i stadens medelpunkt. Genom dessa bägge gator, vid hvilka detaljhandlarna och handtverkarna hafva sina saluplatser, den s. k. basaren, och hvilka derför äro till en del öfvertäckta med lätt trävirke, delas staden i fyra qvarter, hvilka nästan uteslutande bebos af hvar sin klass af religionsbekännare. Det största är det muhammedanska i n. ö., dernäst det kristna l. frankiska i n. v. och det judiska i s. ö., der dock äfven de magrebinska (nordvest-afrikanska) muhammedanerna bo; minst, men tystast och snyggast, är det armeniska, i s. v. Emedan J. ej har några källor måste innevånarna hemta sitt vatten ur de till en del underjordiska cisternerna; dock finnas två offentliga öppna cisterner, den ena i den södra delen af det kristna qvarteret, den andra (den forna Betesda-dammen) vid Stefans-porten. För öfrigt äro husen särskildt byggda med afseende fäst vid regnvattnets tillvaratagande. De än platta, än kupolformiga taken och alla obebyggda delar af grunden leda regnvattnet till cisternerna. Husen, byggda af sten, bestå i regeln af ett antal fristående rum, oregelmässigt och i olika nivå grupperade kring gården med dess cistern. Hvart rum har kupolformigt tak och mellan de särskilda rummen löpa gångar och trappor ute i det fria. I rummens väggar äro nischer, hvilka tjena till skåp. Glasfönster äro icke allmänna och kaminer sällsynta; under vintern (Dec.-Febr.) värmas rummen med glödande kol i stora kopparfat (mánkal). Den kallaste månaden är Jan., med en medeltemperatur af 8,5° C. Årets medeltemperatur är 17,5°, men frost och snö äro icke alltför sällsynta. J:s äldsta byggnad, den enda qvarstående från Kristi tid, är det gamla Hippikus-fästet, som nu utgör ett af de fem torn, af hvilka den vid Jafa-porten belägna och med en graf omgifna s. k. Davids borg (El-kálaa, "citadellet") består. Men det största intresset fäster sig vid Heliga grafvens kyrka och Haram-esj-sjerif.
Att den nu midt i det kristna qvarteret belägna plats, der Heliga grafvens kyrka står, verkligen är det forna Golgata (se d. o.) är, såsom ofvan antyddes, högst osannolikt. Vi hafva intet intyg om att under kristendomens första århundraden grafplatsen varit föremål för någon särskild vördnad eller ens till sitt läge bekant. Tvärtom visa de med en mängd under utsmyckade berättelserna om de heliga orternas återfinnande under Konstantin, att alldeles ingen lefvande tradition hade bibehållit sig inom J. om dessas läge. Emellertid invigdes redan 336 på det ställe, som antogs vara Golgata, en praktfull kyrka. Under stadens vexlande öden blef denna flere gånger, delvis eller helt och hållet, förstörd, åter uppbyggd och tillbyggd; den i början af 12:te årh. af korsfararna uppförda kyrkan qvarstod med alla senare tillbyggnader ända till 1808, då den till största delen nedbrann. 1810 började man åter uppföra det hela efter ritningar af Komnenos Kalfa, på ett sådant sätt, att man ännu i de moderna byggnaderna kan se många spår af den gamla korsfararekyrkan. Heliga grafvens kyrka ligger så tätt kringbyggd, att den från tre sidor är alldeles osynlig och utifrån oåtkomlig. Blott från en liten öppen plats på södra sidan kan man erhålla en utsigt öfver dess icke synnerligen anslående hufvudfasad. Utom flere med kyrkan sammanbyggda kloster och smärre kapell består denna af tre delar. Hufvudbyggnaden, som till stor del sammanfaller med den gamla korsfararekyrkan, utgöres af ett rektangelformigt midtparti, hvars kortsidor i ö. och v. ersatts af halfcirkelformiga apsider. Dertill sluter sig i n. med gemensam långsida en rektangelformig byggnad, som innehåller Epifania-kapellet och den s. k. latinska sakristian, och i ö., förmedelst en trappa genom östra apsidväggen, det betydligt lägre liggande, stora, qvadratiska Helena-kapellet, uppkalladt efter Konstantin den stores moder, Helena. Då man inträder genom den nyss nämnda södra portalen, befinner man sig i ett af korsfararekyrkans sidoskepp, der turkiska soldater ständigt äro posterade. Midt framför sig har man det s. k. Katholikon, det grekiska,
af guld lysande, rektangelformiga kapellet, som bildar hufvudbyggnadens centrum. Till höger ansluter sig Katholikons halfrunda kor, som med sin der bakom löpande korgång och de i denna anbragta små kapellen fyller den östra apsiden. Till venster om Katholikon befinner sig den stora cirkelrunda, af 18 kolonner omslutna graf-rotundan, hvars ena hälft fyller hela vestra apsiden. I midten af denna rotunda, som täckes af en storartad kupol, står Heliga grafven, en föga imponerande byggnad af 8 m. längd och 5 1/2 m. bredd. Den består först af "Englakapellet", der den från Jesu graf bortvältrade stenen förvaras, och sedan af det lägre liggande "grafkapellet", ett litet, lågt, helt och hållet med marmor klädt rum (2 m. långt, 1,8 m. bredt), der Jesu grafsten (af marmor!) nyttjas som altare vid den der dagligen hållna mässan. Inom Heliga grafvens kyrka äro vidare att märka de små kapell, som hafva sina namn efter de antagna särskilda stationerna på Kristi väg till Golgata. Man räknar 14 sådana stationer, af hvilka de 5 sista: "försmädandet", "gisslandet", "klädningsfördelandet", "korsresandet" och "fastnaglingen", ligga inom kyrkan, och de 9 första på vägen från Pilatus' palats till Golgata, eller den s. k. Via dolorosa, såsom ännu i dag den gata kallas, hvilken n. om Grafkyrkan går åt ö. bort till Stefans-porten. Eganderätten till denna kyrka är af den mest invecklade art. Icke blott de många särskilda kapellen och hufvuddelarna, utan äfven hvarje liten plats, vid hvilken en legend är fäst, hvar och en af de tallösa lamporna och ljusstakarna kring de särskilda heliga platserna eges af en viss af de här representerade fyra kristna religionsbekännelserna: latiner (romersk-katolska), greker l. ortodoxa, armenier och kopter. Detta gifver anledning till ständiga tvister och strider, i hvilka de vid de stora festerna och särskildt vid påsken tillströmmande pilgrimsskarorna ofta deltaga. Mer än en gång har kyrkan fläckats af deras blod och muhammedanska soldater måst träda emellan för att hämma de kristnes kif på fridsfurstens graf, ja stridigheter om de heliga orterna voro en medverkande orsak till Krim-kriget (1853-56).
Haram-esj-sjerif ("den ädla oantastliga"; se Harem 1) heter numera den ofvannämnda, på alla sidor af murar omgifna platån i sydöstra J., som en gång uppbar templet, fästet Baris, Antoniaborgen och Salomos palats. De vestra och norra murarna äro genom byggnader osynliga från stadssidan; och fram till Haram kommer man blott genom de gator, som leda upp till dess 11 portar (8 på vestra, 3 på norra sidan), af hvilka den förnämsta är den ofvannämnda "Kedje-porten" (Bab-es-silsele). Utanför södra och östra murarna har man blott de delvis till muhammedanska grafplatser använda branta sluttningarna mot Hinnom- och Kidron-dalarna, hvarför äfven alla portar på dessa sidor äro tillmurade. På denna terrass reser sig nu, utom flere mindre byggningar, två stora moskéer af stort arkeologiskt och arkitektoniskt intresse. El-Aksa-moskén, som ansluter sig till södra muren, är ursprungligen en af bysantinske kejsaren Justinianus I till den heliga jungfruns ära uppbyggd sjuskeppig basilika. Särskildt beaktansvärd är predikstolen, ett mästerstycke af skönaste träsnideri. Ungefär i Harams midt, på platsen för alla de särskilda tempelbyggnaderna, reser sig nu från en särskild terrass (3 m. hög, 620 m. i omkrets), till hvilken trappor föra från trenne sidor, J:s skönaste byggnadsverk, "Klippdômen" (Kúbbet-es-sáchra), vanligen, men oriktigt, kallad Omars moské (denna låg nämligen i Harams sydöstra hörn). Klippdomen, ursprungligen en basilika i rundbågsstil, uppfördes, enligt arabiska historieskrifvare, i sin nuvarande form af umajjaden Abd-el-málik i slutet af 7:de årh. och bildar nu en regelbunden åttahörning med 20,3 m. sida, helt och hållet belagd med fajansoch marmorplattor i blått, grönt och hvitt samt krönt med en blytäckt kupol (30 m. höjd, 20 m. diameter), som hvilar på en med mosaik rikt prydd cylindrisk underbyggnad. Moskéns fyra portar äro riktade i n., ö., s. och v., och de fyra andra sidorna äro försedda med 7 nedtryckta spetsbågsfönster. Det inre är genom två koncentriska pelarerader deladt i två 8-hörniga skepp och rikt prydt med underskön mosaik och gyllene inskrifter på blå botten af de koranställen, som handla om profeten Isa (Jesus). Hela platsen inom den innersta pelareraden upptages af den "heliga klippan" (Arab. Es-sáchra), ett 2 m. högt, oregelbundet stycke af sjelfva klippgrunden, "verldens medelpunkt", den plats, der, enligt traditioner i talmud och targumerna, förbundsarken uppställdes. Es-sáchra höljes nu af en dyrbar matta och omgifves af ett högt galler af smidesjern, franskt arbete från korsfararnas tid. Liksom vid Heliga grafvens kyrka knyter sig nästan vid hvarje plats inom Haram en legend: "Abrahams och Melkisedeks offer", "Jesu fotspår", "Muhammeds himmelsfärd" o. a. Särskildt egendomlig är legenden om ett pelarestycke på östra muren. På yttersta domens dag skall en tråd spännas från denna sten till Oljoberget; vid hvar sin ände vakta Muhammed och Jesus, och hvarje menniska skall passera denna trådbro, hvarvid englarna föra de goda blixtsnabbt öfver, medan de onda nedstörta i afgrunden. Särdeles intressant är också den vidsträckta sous-terrainen, med urgamla cisterner, de s. k. "Salomos stall" o. s. v. Bland andra intressanta platser i J. är den 1869 åt Preussen upplåtna Muristan ("hospital"), en stor byggnadskomplex bredvid Heliga grafvens kyrka med ruiner af kyrkor och kloster från korsfararnas tid.
J:s befolkning utgöres af omkr. 25,000 personer, deraf 4,000 judar, 7,000 kristna, de öfriga muhammedaner. Judarna äro delade i de spansk-portugisiska, brunetta sefardim, hvilka jämte arabiskan tala en förderfvad spanska, och de blonda asjkenasim från östra Europa. De äro i allmänhet, i synnerhet de senare, såväl fysiskt som moraliskt djupt sjunkna och lefva till allra största delen af den s. k. chaluka (almosor) från Europa, Rotschilds och Montefiores hospitier samt andra barmhertighetsinrättningar. De hafva flere vackra synagogor och
med europeiska gåfvor underhållna skolor. Den grekisk-ortodoxa kyrkan är den mäktigaste i J.; hon har en patriark, 17 kyrkor och kloster, skolor för 200 barn, hospital, tryckeri m. m. Talrikt representerad är ock den gammal-armeniska kyrkan, som inom J:s vackraste stadsdel har sitt eget partriarkat med stora kloster, kyrkor, skolor och ett förträffligt armeniskt tryckeri. I J. utgifvas små, obetydliga tidningar på arabiska, hebreiska och armeniska. Af de öfriga orientaliska kyrkorna har den koptiska 2 kloster och en biskop, de s. k. syrerna af den gamla kyrkan (jakobiter) en biskop och abessinierna ett kloster. År 1847 återupprättades det 1291 utslocknade latinska patriarkatet, och församlingen räknar nu 1,500 själar under ledning af franciskanerna, hvilka officielt representera Frankrikes traktatsenliga protektorat öfver de heliga orterna i Orienten. Latinernas förnämsta byggnader äro Salvatorklostret, med stort hospitium och ett utmärkt tryckeri, Sionssystrarnas och Josefssystrarnas bägge hem för flickor (omkr. 320 barn), hospital m. m. Med latinska kyrkan affilierade äro grekiska katoliker (i Europa kallade unerade greker) och unerade armenier, bådadera till antalet obetydande. Föga talrik är ock den protestantiska församlingen under det af Preussen och England gemensamt (1840) stiftade evangeliska biskopsdömet (S:t Jakob). Men högst betydande äro de dertill hörande milda stiftelserna: Church mission's arabiska kyrka och skola, den storartade engelska institutionen Talitha kumi ("Flicka stå upp!"; Mark. 5: 41) för mer än 100 arabiska flickor, bägge utanför Jafa-porten, gosshemmet i Hinnomdalen, diakonissornas (från Kaiserswerth) hospital, andra hospital för barn och för spetälska, Johannithospitiet för resande o. a. I administrativt hänseende hör J. till det 1872 upprättade vilajetet J., hvars vali ("guvernör") alltid residerar i J. Dess närmaste förvaltning handhafves af ett råd, médjlis, bestående af 4 muhammedaner, 3 kristna och 1 jude, under en ordförande, som alltid är muhammedan och har utslagsrösten. Ryssland, England, Frankrike, Tyskland, Österrike och Förenta staterna hafva konsulat i J. Handel och industri inskränka sig nästan helt och hållet till föremål, som stå i samband med traditionen och kulten, af olivträ från Oljoberget, perlemor från Betlehem o. dyl.
Bland J:s omgifningar utöfvas förnämsta dragningskraften af Oljoberget, som utbreder sig ö. om staden på andra sidan Kidron-dalen, öfver hvilken vägen leder från Stefans-porten. Berget, numera sparsamt nog beklädt med olivträd, består af 3 toppar, af hvilka den nordligaste är den högsta (830 m. öfver hafvet), och den mellersta (804 m.), det egentliga Oljoberget (Arab. Djébel-et-Tur, såsom äfven berget Tabor vid Nasaret heter), ligger midt emot tempelterrassen. Den sydligaste och lägsta toppen är Mons scandali ("Styggelsens berg"; 1 Kon. 11:17). Redan omkr. år 600 fanns på det egentliga Oljoberget en mängd kyrkor och kloster. På dess öfversta punkt, dit den katolska traditionen, i bestämd strid mot Luk. 24:50, förlägger Jesu himmelsfärd, fanns 1130 en ståtlig kyrka, af hvilken nu blott återstår ett litet, både af muhammedaner och kristna användt kapell. Bredvid Kefr-et-Tur, en liten arabisk by på bergets topp, ligger ett f. d. augustin-, numera dervisjkloster, från hvars minaret man har en underbart skön utsigt öfver den heliga staden, dess omnejd ända bort mot Medelhafvet i v. och öfver hela Döda hafvets djupblåa vattenspegel med berget Nebo derbortom i ö. På nedersta sluttningen af Oljoberget, mot Kidrondalen och midt emot tempelterrassens östra mur, ligger "örtagården" Getsemane, nu en liten torftig, af en låg mur inhägnad trädgård med sandgångar, gräsplaner, gamla cypress- och olivträd (dock intet från Jesu tid). På södra sluttningen af det egentliga Oljoberget ligga de s. k. profetgrafvarna, klippgrafvar af urgammal typisk form. I Kidrondalen utvisar traditionen platsen för Jungfru Marias graf (med en liten kyrka) n. om Getsemane samt s. derom Absalons graf, en liten egendomlig, strutlik, ur klippan uthuggen byggnad, kallad Fantur firaun ("Faraos toppmössa"), Josafatshålan och Jakobshålan, ur klippan urhålkade grafplatser. Nedanför "Styggelsens berg" ligger den arabiska byn Kefr-silvan (Silvabyn) med den intermitterande Maria-källan (kanske det forna Gihon) på ena sidan och Siloakällan på den andra. Längre i s., der Kidrondalen förenar sig med den v. ifrån kommande Hinnomdalen, ligga Jobs-brunnen, identisk med den urgamla Kogel-källan (Josua 15: 7). I Hinnomdalen ligger, s. om J., den s. k. blodsåkern (Hakeldama; se d. o.), med omgifvande klippgrafvar i södra dalväggen, och längre fram, alldeles utanför Sionsporten, en under namnet Nébi daud bekant grupp af byggnader samt i deras midt det s. k. coenaculum med det rum, der, enligt traditionen, nattvarden instiftades. Sydvest om J. ligger Birket-es-sultan ("sultandammen"), en storartadt anlagd, men nu vattentom bassäng från judarnas äldsta tid. Utanför Jafa-porten och på bägge sidor om Jafa-vägen synes en ny europeisk förstad uppblomstra med villor och trädgårdar. Der ligga den storartade ryska besittningen, med kyrka, hospitier, skolor och hospital, österrikiska konsulatet, Talitha kumi (se ofvan), den arabisk-protestantiska kyrkan o. a. Norr om J. ligger, straxt utanför Damaskus-porten, Jeremias grotta och midt emot under stadsmuren den s. k. bomullsgrottan. Längre åt n., invid vägen till Nablus (Sikem) och Nasaret, äro de storartade kungagrafvarna belägna, hvilka liksom de s. k. domaregrafvarna, längre åt n. v., äro de största och mest intressanta af de många klippgrafvarna kring J.
Namnet J. är till härledningen omtvistadt. Den hebreiska formen Jerusalá(j)im, som tidigast förekommer (Jos. 10:1), fattades af masoreterna (se d. o.) med anledning af ändelsen -ajim, som en dualform, syftande på J:s tvänne delar, öfre och nedre staden, men sannolikt bör ordet rättare läsas Jerusalem. Den förra delen deraf, jeru, är af oviss härledning och betyder möjligen "besittning". Den andra delen, salem,
som man utan tillräcklig grund velat identifiera med Melkisedeks (i Gen. 14:8 nämnda) stad Salem, betyder antingen "den fridfulle" eller, sannolikare, "frid", och den arabiska öfversättningens dar-es-salam ("fridens boning") är tills vidare den mest grundade tolkningen af namnet J. I assyrisk kilskrift heter J. Ursalimu, hos grekerna Ierusalem, Sotyma eller vanligast (liksom hos romarna) Hierosolyma, med folketymologisk anslutning af jeru till det grekiska hierós (helig). Det inhemska arabiska namnet är Bet-el-mákdis eller vanligare El-kuds (helgedomen), Turk. kuds-i-sjerif eller Solman (folketymologisk förklaring af det grekiska Solyma). Det af Hadrianus åt det nyuppbyggda J. gifna namnet Aelia capitolina l. endast Aelia blef aldrig allmännare antaget. Om det fornnordiska namnet på J. se Jorsala.
Historia. Vid inträngandet i Kanaans land (omkr. 1300 f. Kr.) funno israeliterna på platsen för det nuvarande J. en befäst ort, Jebus, de kringboende jebusernas hufvudstad, som i århundraden trotsade deras anfall, till dess David (omkr. 1000 f. Kr.) eröfrade den och der, på Sions berg, uppställde förbundsarken. Får man antaga, att Josua bok grundar sig på samtida uppteckningar, skulle denna ort redan på domarenas tid allmänt fört namnet J. Salomo utvidgade och förskönade staden, byggde det första templet och ett kungligt palats samt förstärkte befästningarna. Dock föll J. redan under hans son Rehabeam i den egyptiske farao Sisaks hand (962). Hundra år senare, under konung Joram, plundrades staden af arabiska folk (2 Krön. 21:17) och likaledes under Amasja (820) af den israelitiske konungen Joas. Under de följande konungarna Usia, Jotam och Hiskia uppblomstrade staden, befästes å nyo och försågs med vattenledning från Siloa-källan och delvis ännu bestående dammar till uppsamlande af regnvatten. Förgäfves belägradt under Hiskia af Sanherib, föll J. under Manasse i assyrernas händer. Under de följande svage judakonungarna eröfrades staden (610) af egypterna och kom, efter deras nederlag vid Karkemisj (605), under Babyloniens välde. Konung Jojakin jämte den mest betydande hälften af stadens befolkning bortfördes (598) till Babylon. Då de qvarvarande under Sedekja sökte afskudda sig det babyloniska oket, blef staden efter 1 1/2 års belägring intagen och förstörd, och innevånarna bortfördes i den s. k. babyloniska fångenskapen (588). Sedan babyloniska väldet störtats af Cyrus och judarna fått återvända ur landsflykten (536), uppbyggdes J. å nyo under Nehemjas ledning. Sedan hade staden ro ända till Ptolemeernas tid, då den blef af Antiochos Epifanes tvänne gånger plundrad. Den återupprättades genom Judas Makkabeus' segerrika strider, men föll ytterligare tvänne gånger (163 och 134) i syrernas händer. Då sedermera under Makkabeernas inre strider romarna inkallades, eröfrades J. af Pompejus (64) qch plundrades några år derefter af Crassus. År 40 f. Kr. kom staden i parternas våld, hvarifrån den med romersk hjelp befriades af Herodes den store. Sedan landet blifvit en romersk provins, herskade öfverallt ett doft missnöje, som slutligen utbröt i formligt uppror. Det ändades med Jerusalems fullkomliga förstöring af Titus (70 e. Kr.). Först år 130 uppbyggdes det åter af kejsar Hadrianus under namnet Aelia Capitolina. Från denna stad voro judarna strängt uteslutna. Ännu en gång, under Bar Kokba (132-135), uppflammade judarnas hat mot romarna, men derefter är stadens historia för århundraden insvept i ett djupt mörker. Efter kristendomens erkännande såsom statsreligion (början af 300-talet) började J. å nyo uppblomstra, men vann icke någon större betydelse. Vid romerska rikets delning (395) tillföll J. det bysantinska kejsaredömet, eröfrades af sassaniden Chosrev II (614), återtogs af grekerna (628), men föll redan 637 i kalifen Omars våld. I motsats till alla föregående eröfrare behandlade Omar J. med stor mildhet och endast pålade dess innevånare, som det uppgifves 50,000, en personel skatt. År 969 tillföll staden fatimidernas i Egypten regerande dynasti, eröfrades sedan af seldsjukerna, men föll (1096) åter i de förres händer. Den skymf, misshandel och penningutpressning, som de kristne pilgrimerna hade att, i synnerhet under seldsjukerna, utstå i J., framkallade korstågen, och d. 15 Juli 1099 stormades och eröfrades J. under ett oerhördt blodbad af korsfararna under Gottfrid af Bouillon. I 88 år var J. sedan hufvudstad i det kristna konungariket J. (se denna art.). År 1187 eröfrades staden af Salah-ed-din (Saladin), som behandlade den med stor mildhet. Under tredje korståget (1189-92) lät han åter uppföra och befästa J:s murar, men dessa slopades af sultan Malik el-Muássam i Damaskus. Genom fördrag öfverlemnades J. (1229) åt kejsar Fredrik II under vilkor att murarna icke återställdes, ett vilkor, som dock bröts af de frankiske riddarna. Tio år senare eröfrades J. af emiren David af Kerak, 1244 stormades och plundrades det af kovaresmierna och kom derefter under de egyptiske ejjubidernas välde. Sedan denna tid har J. förblifvit en muhammedansk stad. År 1517 införlifvade sultan Selim I staden med osmaniska riket, hvilket J. sedan dess tillhört, med undantag af åren 1831-40, då det hölls besatt af egypterna under Muhammed Ali. H. A..