Jus patronatus

Jus patronatus, Lat. (af patronus, skyddsherre), kyrkor., patronatsrätt, är, enligt 1686 års Kyrkolag, kap. 19 § 12, den en enskild person (patronus) tillkommande "rättighet att utse, välja och kalla en prestman till någon församling". I regeln hänför sig denna kallelserätt endast till val af pastor (kyrkoherde) i ett pastorat (gäll), hvaremot patronus icke eger utse komminister eller kapellan, der sådant ej är i patronbrefvet tydligen medgifvet (k. res. d. 9 Dec. 1766, § 9). -- De pastorat, i hvilka jus patronatus förefinnes, benämnas patronella. Utländing, som erhållit K. M:ts tillstånd att besitta fast egendom, med hvilken patronatsrätt ar förenad, får, enl. k. förordn, d. 23 Nov. 1855, ej utöfva denna rätt. -- Patronus' rätt i afseende å tillsättande af pastor är egentligen en jus praesentandi, d. v. s. en rätt att inför stiftsstyrelsen (biskop och domkapitel) föreslå en person till ämbetet, hvaremot utnämningen ligger hos sagda styrelse, hvilken dock icke eger ogilla den föreslagne, om han är kompetent och i öfrigt icke ovärdig. Med pastors möjliga skiljande från ämbetet har patronus intet att skaffa. -- Jus patronatus härstammar från den kanoniska rätten och har äfven i Sverige funnits sedan den katolska tiden, då den i svensk öfversättning benämndes "faderlig rätt" ("fadhurliker raetter, sum klaerkar kalla ius patronatus", Upl. L., K. B. V). Den grundar sig -- enligt 1686 års kyrkolag, kap. 19, § 12 -- på 1) gåfva af jord och grund, då kyrkan uppbyggdes, eller 2) kyrkans uppbyggande, utvidgning eller märkliga förbättring eller 3) donation af jord till prostgård. Grunden för patronatsrättens uppkomst utesluter följaktligen ej möjligheten af flere patroni i en församling; kunna desse ej enas om valet, får omröstning af dem bestämma kallelsen (1686 års K. L., kap. 19, § 14). Derigenom att, vid och efter reformationen, pastorat sammanslagits, så att flere församlingar med egna kyrkor kommit att bilda ett pastorat, finnas på sina ställen konkurrerande patronatsrätter inom samma pastorat (men bundna vid olika kyrkor). I sådant fall gäller regeln vid tillsättning af pastor att, derest en har patronatsrätten vid moderkyrkan och en annan vid annexet, kallelserätten skall utöfvas alternativt. På samma sätt kan denna rätt alternera mellan K. M:t och patronus, liksom mellan patronus och församlingen; pastorat kan således vara regalt-patronelt eller konsistorielt-patronelt. Patronatsrätten kan vara antingen reel eller personel, alltefter som den medföljer viss egendom eller viss slägt. I Sverige är den förstnämnda den vanligaste. Den är vidare antingen förenad med rätt att uppbära kyrkans inkomster (jus patronatus lucrativum), i hvilket fall deremot svarar skyldighet att underhålla kyrkan och väl äfven, i de flesta fall, att vid behof nybygga den, eller är den endast en hedersrätt att kalla prestman (jus patronatus non lucrativum). Den "lukrativa patronatsrätten" förekommer endast i Skåne, Halland, Bleking och Bohus län, der den under danska tiden införda reformationen lät kyrkorna behålla sin andel i tionden och öfriga egodelar. I de gamla svenska provinserna är patronatsrätten "non lucrativum". A.Th. S.