Patron

Patron (Fr. patron, af Lat. patronus, se d. o.). 1. Skyddshelgon, skyddsherre; tjänstefolks benämning på sin herre och husbonde, då han icke har annan titel; bruksegare, godsegare; förr äfven titel på handelsidkare; egare af ett gods, med hvars innehafvande följer rättighet att tillsätta prestman inom församlingen (se Jus patronatus). -- 2. Från betydelsen skyddsherre, med bibegrepp af hjelpare, rådgifvare, härleder sig den af modell, mönster, förebild, särskildt vid utförandet af bildprydda väfnader (gobelintapeter, haute-lisse). Ordet nyttjas äfven i ungefär samma betydelse som sjablon för att beteckna en i papp eller metallbleck uthuggen figur, med hvars hjelp målningar kunna utföras å en vägg, en tapet, spelkort o. s. v. -- 3. Se Docka 3. -- 4. Ett skotts ammunition, innesluten i en hylsa af papper (papp) eller metall. Patronhylsor af papp (med mässingsbotten) nyttjas numera endast till jagtgevär. De äro cylindriska, då deremot metallhylsorna (af mässing eller koppar) äro koniska och försedda med en utstående kant för att lättare kunna utdragas. Om patronen saknar kula, kallas den lös, blind eller öfningspatron, i annat fall kallas den skarp. Papperspatronen (dock innehållande endast krutet) kom först i bruk i Gustaf II Adolfs armé, der äfven patronkök l. patronväskor (läderväskor för gevärspatronernas förvaring; jfr Kartusch 2) funnos från 1620. Kula och krut förenades först i slutet af 1600-talet. Enhetspatronen (se d. o.) nyttjades först vid Dreyses gevär, metallpatronen först vid Remingtongeväret. Patroner, hvilkas kulor hafva tändhatt eller sprängsats, kallas explosionspatroner och användas att tända lätt brännbara ämnen (föreställare, ammunitionskistor o. dyl.). Äfven till kanoner hafva försökts patroner, hvilka innehålla endast krut och antändningsmedel, hvaremot projektilen införes särskildt för sig. De hafva dock ej ännu fått någon allmän användning. Jfr Eldhandvapen, Kardus, Laddning. 4. H. W. W.