Sida 450
Patricius ...
menskliga framåtskridandets tjenst verkar kanske icke någon kraft mäktigare än patriotismen, hvilket har sin grund i dennas egenskap att ej kunna utveckla sig och ega bestånd annat än genom sjelfva den känsla, som förädlar den, nämligen kärleken till rättvisa och frihet. Jfr Kosmopolitism.
Patriotligan (la Ligue des patriotes), fransk politisk förening, stiftades d. 18 Maj 1882 af skalden Paul Déroulède. Denne, som föddes 1846, deltog som frivillig med lysande tapperhet i fransk-tyska kriget och har genom sina i en mängd upplagor spridda samlingar af eldiga patriotiska dikter (»Chants d'un soldat», 1872, och »Nouveaux chants d'un soldat», 1875) sökt upplifva sina landsmäns mod och förbereda dem till ett hämdekrig mot det segerrika Tyskland. Patriotligan skulle, enligt de ursprungliga stadgarna, fullkomligt afhålla sig från allt deltagande i den inre politiken och i stället söka samla män och ynglingar af alla partier i en gemensam förening med Elsass-Lothringens återförvärfvande till mål. Patriotligan utgifver en illustrerad veckotidning, »Le Drapeau», med bidrag af Frankrikes förnämsta skalder, författare och konstnärer. Vid den årliga nationalfesten d. 14 Juli, vid gymnastikfester, militäriska eller fosterländska minneshögtider m. m. har patriotligan spelat en stor och stundom bullersam rol. För införande af kropps- och vapenöfningar bland ungdomen har ligan utvecklat en berömvärd verksamhet. Ligan har fått en mycket stor spridning, i synnerhet bland de många i Frankrike bosatte elsass-lothringarna. Men efter åtskilliga slitningar och tvister sprängdes hon fullkomligt, då Déroulède d. 1 Maj 1888 genomdref följande tillägg till stadgarna: »Patriotligan har till ändamål de republikanska institutionernas reformerande». Patriotligan är numera och tills vidare en boulangistisk partiförening, hvars ändamål är att ombilda författningen och göra general Boulanger till diktator. Men omkr. hälften af ligans förra medlemmar har utgått och bildat en ny förening, Union patriotique de France (Franska patriotföreningen), som vill hålla sig fri från all partipolitik samt har till ändamål att återvinna Elsass-Lothringen och skydda den franska industrien mot främmande konkurrens. E. W.
Patripassianer (af Lat. pater, fader, och passus, som lidit). Se Antitrinitarier.
Patris. Se Matris.
Patristik l. patrologi, den särskilda del af den historiska teologien, som har till föremål för sin behandling kyrkofäderna (Lat. patres), deras lif, lära och skrifter. Skiljer man mellan patristik (Lat. patristica doctrina, »kyrkofädernas lära») och patrologi, menas med den förra den i kyrkofädernas skrifter framställda läran och med den senare den vetenskapliga behandlingen af kyrkofädernas lif, lära och skrifter. -- Om den s. k. patristiska filosofien se Medeltidens filosofi. J. P.
Patrizzi (Patritius), Francesco, italiensk filosof, f. 1529, d. 1597, professor i filosofi i Ferrara och Padua, hörde till dem af renaissancens filosofer, som rönt ett starkt inflytande af platonismen och neo-platonismen, ehuruväl han endast med ofantligt stora modifikationer anslöt sig till dessas läror. För öfrigt är han en representant för den katolska reaktionen och trodde sig i den platonska filosofien hafva funnit ett utmärkt medel för katolicismens befästande i det allmänna tänkesättet. Gud är enligt honom den rena, bestämningsiösa enheten, från hvilken väl en emanation egt rum, men blott inom den gudomliga treenigheten sjelf. Verlden är skapad genom Guds fria vilja. Naturen fattar P., i likhet med de flesta tänkare på hans tid, såsom besjälad. Vid den närmare redogörelsen härför förlorar han sig ofta i det fantastiska. Han utgaf bl. a. Nova de universis philosophia (1591). L. H. Å.
Patroklos (Lat. Patroclus), Grek. hjeltes., en af trojanska krigets hjeltar, Achillevs' vapenbroder, var son af Menoitios från Opus. Se Achilles och Hektor.
Patrologi (af Grek. pater, fader, och logos, lära). Se Patristik.
Patron (Fr. patron, af Lat. patronus, se d. o.). 1. Skyddshelgon, skyddsherre; tjänstefolks benämning på sin herre och husbonde, då han icke har annan titel; bruksegare, godsegare; förr äfven titel på handelsidkare; egare af ett gods, med hvars innehafvande följer rättighet att tillsätta prestman inom församlingen (se Jus patronatus). -- 2. Från betydelsen skyddsherre, med bibegrepp af hjelpare, rådgifvare, härleder sig den af modell, mönster, förebild, särskildt vid utförandet af bildprydda väfnader (gobelintapeter, haute-lisse). Ordet nyttjas äfven i ungefär samma betydelse som sjablon för att beteckna en i papp eller metallbleck uthuggen figur, med hvars hjelp målningar kunna utföras å en vägg, en tapet, spelkort o. s. v. -- 3. Se Docka 3. -- 4. Ett skotts ammunition, innesluten i en hylsa af papper (papp) eller metall. Patronhylsor af papp (med mässingsbotten) nyttjas numera endast till jagtgevär. De äro cylindriska, då deremot metallhylsorna (af mässing eller koppar) äro koniska och försedda med en utstående kant för att lättare kunna utdragas. Om patronen saknar kula, kallas den lös, blind eller öfningspatron, i annat fall kallas den skarp. Papperspatronen (dock innehållande endast krutet) kom först i bruk i Gustaf II Adolfs armé, der äfven patronkök l. patronväskor (läderväskor för gevärspatronernas förvaring; jfr Kartusch 2) funnos från 1620. Kula och krut förenades först i slutet af 1600-talet. Enhetspatronen (se d. o.) nyttjades först vid Dreyses gevär, metallpatronen först vid Remingtongeväret. Patroner, hvilkas kulor hafva tändhatt eller sprängsats, kallas explosionspatroner och användas att tända lätt brännbara ämnen (föreställare, ammunitionskistor o. dyl.). Äfven till kanoner hafva försökts patroner, hvilka innehålla endast krut och antändningsmedel, hvaremot projektilen införes särskildt för sig. De hafva dock ej ännu fått någon allmän användning. Jfr Eldhandvapen, Kardus, Laddning. 4. H. W. W.
Källa: Project Runeberg ·
