Sida 449
Patricius ...
Redan under Karl XI:s tid blef dock i Sverige denna särskilda jurisdiktion icke vidare erkänd, och i 1734 års lag förekommer den ej. Efter 1848 är patrimonial-jurisdiktionen öfverallt afskaffad. L. A.
Patrimonium Petri (»Petrus' arfgods») kallades den komplex af jordbesittningar, som utgjordes af de äldsta gåfvorna till påfvestolen i Rom, såsom hvars förste innehafvare aposteln Petrus räknades. Benämningen kom äfven att beteckna Kyrkostatens verldsliga område i allmänhet. Slutligen, sedan detta blifvit kringskuret genom det nya konungariket Italiens uppkomst, utmärkte namnet det återstående område af Kyrkostaten (se d. o.), som under 1860-talet utgjorde påfvens verldsliga herradöme.
Patriot (af Lat. patria, fädernesland), fosterlandsvän; person, som älskar sitt land och nitiskt främjar dess intressen med underordnande af sina egna. -- I de politiska striderna har ej sällan ett parti tillegnat sig namnet patrioter, dermed antydande sig såsom det egentligen fosterländska. Patrioter kallade sig i Sverige det vid 1760 års riksdag framträdande landtpartiet (se d. o.) -- hvilket namn blott skulle vara en öfversättning af patrioter -- samt den förnämligast aristokratiska opposition mot Gustaf III, som i synnerhet var mäktig vid 1786 års riksdag, men beredde sitt fall (vid 1789 års riksdag) genom en ofosterländsk hållning af en mängd bland dess medlemmar under 1788 års ryska krig. Äfven i Polen, Holland, England och Bajern hafva partier med namnet patrioter uppträdt.
Patriotiska sällskapet (Kongl. patr. sällsk., äfven kalladt Kongl. svenska patr. sällsk.) har till ändamål att, medelst spridande af nyttiga upplysningar uti allmänna hushållningen, befrämja för riket gagneliga näringars uppkomst och förkofran samt att, i mån af tillgångar, genom utdelande af belöningar för berömliga gerningar och företag samt för nyttig verksamhet och flit, hos de arbetande folkklasserna på landet och i städerna uppmuntra och befrämja nationalidoghetens tillväxt och en sann medborgerlighets utöfvande. Denna mångsidiga uppgift har sällskapet sökt fullfölja alltsedan sin upprinnelse, 1767, då det stiftades af dåv. presidenten i Kommersekollegium E. Carleson. Intill 1772 stod det i samband med svenska Landtorden (numera k. sällskapet Pro patria, se d. o.), men vid nämnda tid afsöndrade det sig från denna orden och bildade ett sjelfständigt samfund med ett ganska ansenligt antal ledamöter. Under en följd af år -- sällskapet var länge allenastående i sitt slag -- har dess verksamhet haft en särskild betydelse för våra näringar, som det velat upphjelpa icke blott genom att utdela offentliga belöningar för erkänd odlingsflit eller industriella företag och uppfinningar, utan äfven och än mer genom att sprida kunskap om rön och upptäckter inom olika arbetsgrenar. I detta syfte utgaf det bl. a. åtskilliga periodiska skrifter: »Kongl. svenska Patriotiska sällskapets handlingar» (1770--82), »Hushållnings-journal» (1776--89) och »Ny journal uti hushållningen» (1790--1813). När sedermera nya föreningar och inrättningar uppstodo, såsom hushållningssällskapen och Landtbruksakademien, inskränktes af helt naturliga skäl sällskapets verkningskrets alltmer, så att den för närvarande hufvudsakligen består i utdelning af medaljer och penningebelöningar. Större eller mindre medaljer, i guld eller silfver, med konungens bröstbild eller sällskapets sinnebilder, beviljas för långvarig trogen tjenst, långvarig gagnande verksamhet, berömlig odlingsflit m. m., och mindre eller större penningebelopp lemnas åt brandskadade på landet, till understöd åt åldriga tjenare, till hemgift åt dygdiga flickor af den arbetande klassen, för spridande af nyttiga kunskaper m. m. Under 1887 utdelades 283 medaljer och i kontanta bidrag 1,335 kr. Samtliga utgifterna s. å. uppgingo till 6,483 kr. mot 7,190 kr. i inkomster och en kapitaltillgång af 133,556 kr. Sällskapet räknade 127 ledamöter. Det tillkommer dem att för vården af samfundets angelägenheter utse ett förvaltningsutskott, bestående af 12 medlemmar, kända för kunskaper i de till sällskapets föremål hörande ämnen och för nit, vilja och förmåga att dem behandla. För öfrigt gälla de af K. M:t 1849 stadfästa »Förnyade grundregler» jämte ett 1887 antaget »Särskildt reglemente». J. M-r.
Patriotism (af Lat. patria, fädernesland), fosterländskt sinnelag, fosterlandskärlek. -- Nästan naturnödvändigt fäster individen sig vid den nation, som han tillhör, med en tillgifvenhet, hvilken innebär på samma gång någonting af en sons och en faders känslor. Han är stolt öfver sitt fosterlands forntid, mån om dess makt och ära, han bär omsorger om dess framtid. Denna tillgifvenhet, som kan bära frukt i de mest beundransvärda gerningar af sjelfuppoffring, är i grunden ett slags kåranda och har sina starkaste rötter i den lofliga art af sjelfviskhet, som skulle kunna kallas kollektiv egoism. Deraf kommer det sig, att hos flertalet menniskor fosterlandskärleken har en frånsida, nämligen nationalhatet mot andra folk. -- Hos antikeris kulturfolk egnades en formlig dyrkan åt fädernestaden och dess författning, i hvilken man såg mönsterbilden af mensklig och gudomlig ordning. Patriotismen öfvergick till religion. Menniskan vardt uteslutande medborgare; hennes samband med hela menniskoslägtet fick ej göras gällande. Denna uppfattning röjde sig t. ex. i föraktet för främlingar och det konservativa vidmakthållandet af slafveriet. -- Helt annan är den nyare tidens åskådning. Enligt denna kan samhället ej göra anspråk på hela individen. Han har en tillvaro äfven utom samhället, så att han kan betrakta det uppifrån och känna sig manad att omforma det efter de ideal af rättvisa och frihet, som innebo i honom. Han erkänner sig ega förpligtelser mot sin nation endast så till vida som denna är eller kan varda ett verksamt organ för mensklighetens höga intressen. Det är en sanning, att medborgarna älska sitt land högre i samma mån som detsamma åt dem tryggar besittningen af deras fri- och rättigheter. Också vittnar alla lands historia om att patriotismens tillväxt eller förfall gått i jämbredd med frihetens. I det
Källa: Project Runeberg ·
