Kába (Arab.; tärning; vanligen, men mindre riktigt, skrifvet Káaba), en midt på Mekkas tempelgård stående rätvinklig och klumpig byggnad af mörkgrå sten, 5,5 m. lång, 4 m. bred och 12 m. hög (postamentet inberäknadt). Dess historia är dunkel och inväfd med fabler. Enligt dessa byggdes det ursprungliga K. af änglar vid verldens skapelse, efter det himmelska tabernaklets förebild, och fördes ned till sin nuvarande, jordiska plats, belägen lodrätt under den förra, himmelska, men återvände till himmelen vid syndafloden, hvarefter det sedan uppbyggdes af Abraham och Ismael. Säkert är emellertid att K., hvars ursprungliga, ännu som hederstitel brukade namn var beit allah ("Guds hus"), alltifrån sin första grundläggning långt före Muhammeds tid (möjligen omkr. början af 1:sta årh. f. Kr.) utgjort en nationalhelgedom för de hedniske araberna och särskildt för de kring Mekka boende stammarna. Om dess faktiska besittning fördes mellan dessa ständiga strider. Till år 210 var K. i djurhamiternas, till 464 i chusaiternas våld och kom derefter till de af Kilsaj, Muhammeds stamfader i 5:te led, ledde kureisjiterna. Muhammed, som vid sin första vallfärd dit förstörde dess 360 afgudar, af hvilka den kureisjitiske stamguden Hubal var den förnämste, upphöjde sedan K. i Jerusalems ställe till kibla (se d. o.) och dermed till hela den islamitiska verldens heliga medelpunkt, upptog den urgamla pilgrimsfärden dit bland islams fem kanoniska pligtbud (jfr Islam) och gjorde det sjufaldiga tawaf, kringgåendet af K., till vallfartens hufvudhandling. De nämnda afgudabilderna hade dock icke utgjort de förnämsta föremålen för pilgrimernas dyrkan, utan dessa voro den heliga byggnaden sjelf och den deri inmurade s. k. "svarta stenen", hádjar el-áswad, enligt sagan en från himmelen nedfallen rubin, som svartnat för menniskornas synders skull. Äfven denna urgamla hedniska stendyrkan, som omnämnes redan af Herodotos, upptog Muhammed som en pilgrimerna åliggande pligt. Efter profetens död (632) började man småningom omgifva K. med den s. k. mésdjid el-haram, "den heliga moskén", som dock ej är någon vanlig moskébyggnad, utan blott en vidsträckt, med
qvaderstenar belagd öppen tempelgård, omgifven af en mängd oregelbundna pelaregångar, så låga, att det lilla egendomliga, tornformiga K. skjuter upp öfver dessa och kan skönjas vidt omkring. Denna tempelgård innesluter äfven flere andra platser af uråldrig helgd, såsom den undergörande brunnen Sémsem, "Abrahams fotspår" m. fl., hvilkas helighållande äfven införlifvades med den islamitiska kulten. Det inre af K. utstyrdes sedermera af de följande kaliferna med oerhörd prakt. (En utförlig beskrifning af K. och dess skatter efter orientaliska källor finnes hos d'Ohsson: "Tableau général de l'empire othoman".) Men 1626 förstördes K. helt och hållet genom en öfversvämning och uppfördes sedan af sultan Murad IV (d. 1640) i sitt nuvarande enkla skick. Tre af dess hörn bära namn efter de land, Irak, Syrien och Jemen, mot hvilka de anses vetta, och i det fjerde (sydöstra) är nere vid golfvet "svarta stenen" inmurad så, att den utifrån är med en del af sin yta tillgänglig för pilgrimerna. Om stenens verkliga storlek och ämnet, hvaraf denna Islams heligaste klenod består, är ingenting med säkerhet kändt. Burton förmodar, att det är en meteorit; Burckhardt och Maltzan tro, att det är ett stycke lava. Stenen är naturligtvis betydligt nött af millioner pilgrimers kyssar och gnidningar samt betäckt med ett tjockt lager af smuts och fett. Det märkligaste i det inre af K. äro tre i rad stående pelare af teakträ. Taket och väggarna, uppifrån och ned till en manshöjd från golfvet, höljas af tyg med broderade inskrifter. För öfrigt spelar det inre K. alls ingen rol vid vallfartsceremonierna, hvilka helt och hållet försiggå utomkring K. Vid dess öppnande, som sker blott 2 eller 3 gånger om året, måste en särskild stege användas, enär den enda dörren ligger med sin tröskel 2 m. öfver marken. Till följd af en uråldrig sed är K. hela året, med undantag af 14 dagar under sjelfva vallfartstiden, utantill helt och hållet inhöljdt i sin s. k. kiswa, ett täckelse af siden. Detta var under den hedniska tiden brokigt, under Muhammeds och de förste kalifernas tid hvitt, men är numera, alltsedan abbasidernas tid, ständigt svart och utbytes på sultanens bekostnad hvarje år mot ett nytt. -- Om K:s historia jfr Caussin de Perceval: "Essai sur l'histoire des arabes avant l'islamisme", T. I (1847), och Ley: "De templi meccani origine" (Berlin, 1851); om dess nuvarande utseende se Burton: "A pilgrimage to Meccah and Medinah" (1856), och Maltzan: "Meine wallfahrt nach Mekka" (1865). -- Utom detta mekkanska K. funnos äfven andra medelpunkter för de arabiska stammarnas afgudadyrkan, hvilka gjorde anspråk på och ofta i literaturen förekomma med hedersnamnen kaba och beit allah. Det mest betydande af dessa var det "jemenska K.", en åt guden Chálasa (egentl. namn på en välluktande, vinstockslik buske med röda bär) egnad helgedom i staden Tabala i Jemen. H. A.