Moské

Moské (Fr. mosquée, Sp. mezquita, Arab. mésdjid, »knäböjningsplats»), det vesteuropeiska namnet på byggnader för den islamitiska gudstjänstens förrättande. (Med mésdjid beteckna muhammedanerna numera den lilla moskén, der ingen särskild fredagsgudstjenst med »predikan» hålles. Den vanliga stora moskén heter djâmi, urspr. mésdjid-el-djâmi, »samlingsmoskén».) Såsom gudstjensthus motsvara moskéerna kristenhetens kyrkor, men de hafva ej såsom dessa erhållit någon fast, regelbundet återkommande grundform. Många moskéer i fordom kristna land hafva ursprungligen varit kristna kyrkor. Det förnämsta exemplet är den berömda Sofia-moskén i Konstantinopel, anlagd år 532 af kejsar Justinianus, ett af den bysantinska konstens härligaste verk. För en stor del moskéer hafva de kristna kyrkorna för öfrigt mer eller mindre direkt varit förebilder. Detta är fallet med den egendomliga moskén (numera katedralen) i Cordova, med dess 19 (ursprungligen 11) skepp, och med den 7-skeppiga El-Aksa-moskén i Jerusalem. Oftare har mönstret hemtats från de bysantinska, centralt anordnade kyrkorna, der grundplanen har formen af ett likarmadt kors med utfyllda vinklar, således i det närmaste qvadratisk, med en framför det hela lagd förhall. En eller flere kupoler angifva utåt de märkligaste delarna. Detta slags byggnader förekomma i det europeiska Turkiet och Mindre Asien. En annan grundform af mera rent orientaliskt ursprung (och för hvilken det österländska boningshuset måhända varit bestämmande) visar en af kolonn- eller pelarehallar omgifven gård. Kolonnräckornas antal och hallarnas djup pläga vara olika på olika sidor. Så omgifves t. ex. gården till Amru-moskén i Kairo af resp. 1, 4, 6, 3 kolonnader. I den 6-radiga befinner sig den egentliga bönhallen. -- Den förnämsta platsen i en moské är bönnischen, mihrab (se d. o.), som angifver riktningen mot Mekka, kibla (se d. o.). Till inredningen höra för öfrigt en predikstol, mimbar (se d. o.), samt en estrad för uppläsningen af koran, dakke, motsvarande den gammalkristria kyrkans amboner. En brunn för de religiösa tvagningarna bör äfven finnas, likasom en graf öfver moskéns anläggare ofta är förbunden med densamma. Det inre erhåller för öfrigt sin dekoration genom sniderier, inläggningar, kakelbeläggning o. dyl., men framförallt genom praktfulla väfnader. Moskéernas yttre visar i regeln tunga, slutna, odekorerade massor, der på sin höjd de monumentala portalnischerna. när sådana finnas, hafva en arkitektonisk hållning. Massornas tyngd lättas något genom den tinnkrans. som uppåt ofta af slutar omgifningsinuren, genom de öfver densamma uppstigande kupolerna och de smärta minareterna (se d. o.). Arkitekturens detaljer, de yttre såväl som de inre, liksom ornamentiken visa en hög grad af omvexling, beroende på den tid eller det land, hvari den ifrågavarande byggnaden uppstått. Den islamitiska konsten har här med en förvånande frihet och på ett i allmänhet mycket sjelfständigt sätt tillgodogjort sig motiv, hemtade från olika håll, från antikens, bysantinismens, den äldre persiska och den indiska konstens formförråd. Upk.