Kalk (Lat. calx), kem., oxiden till metallen kalcium, sammansatt enligt formeln Ca O, erhålles genom glödgning af karbonatet (det kolsyrade saltet), som förekommer i naturen och kallas marmor, kalksten, krita. Kalken är en hvit, äfven vid de högsta temperaturgrader
osmältbar massa, af egentlig vigt 3,18. Den upptager med begärlighet vatten ur luften och upphettas starkt, om den öfvergjutes med vatten, hvarvid bildas kalcium- eller kalkhydrat, s. k. släckt kalk (i motsats till oxiden, som benämnes osläckt kalk). Hydratet, Ca(OH)2, är ett hvitt pulver af egentlig vigt 2,08, löses svårt i (omkr. 700 delar) vatten af vanlig temperatur. Lösningen, som kallas kalkvatten, uppsuper kolsyra ur luften och grumlas af olöst kalciumkarbonat. Utrördt till deg med vatten, hårdnar hydratet långsamt i luften derigenom att karbonat bildas; derpå beror hydratets användning till murbruk. -- Med syror ger kalk eller dess hydrat kalkeller kalciumsalter, hvilka i allmänhet äro hvita eller färglösa. Dessa salter äro dels lösliga, dels olösliga i vatten. Till olösliga eller föga lösliga salter höra karbonatet (det kolsyrade saltet), oxalatet eller det oxalsyrade saltet, sulfatet eller gips, fosfatet, som förekommer i ben m. fl. P. T. C.