Kallus

Kallus (Gallus), bot., benämnes inom växtanatomien tvänne väsentligen olikartade bildningar. 1. Då en lefvande fanerogam växtdel såras, sker sårets läkning på något olika sätt, om det är en örtartad eller vedartad växtdel. I förra fallet uppstår något under sårytan ett korkkambium, ur hvilket s. k. sårkork bildas, i senare fallet börja alla de i sårets närhet liggande lefvande cellerna att växa ut till en sammanhängande massa, kallus, som täcker såret, oftast fullständigt. Kallus kan antingen omedelbart förkorkas, eller ock, såsom vanligen är fallet, uppstår i densammas yttersta del ett korkkambium, ur hvilket den skyddande korkväfnaden framgår. 2. I silrören (se Kärlsträng. Suppl.) uppstår på och invid silskifvorna en egendomlig bildning, kallus, som bekläder och ibland täpper hålen i silskifvan mer eller mindre fullständigt, beroende på årstiden och silrörets ålder. Särskildt under vintern tilltager hos många arter kallusbeläggningen, för att på våren mer eller mindre fullständigt försvinna. Likaså tilltager den hos äldre silrör, då de upphöra att funktionera; i ännu äldre stadium försvinner den dock så godt som fullständigt. Kallus bildas af ett gummiartadt, ganska litet kändt ämne, kallos, utmärkt genom bl. a. olöslighet i kopparoxidammoniak, men lättlöslighet i sodalösning. G. A.