Kalma

Kalma, finsk mytol. I finnarnas gamla sägner kan man iakttaga tvänne olika föreställningar om lifvet efter döden. Enligt den äldre och mindre utvecklade fortlefde de aflidne ett skugglif i grafven (alla ural-altaiska folk nedgräfva sina döde i jorden), sväfvade deröfver och kunde äfven besöka de lefvande, då förnämligast i afsigt att skada, dem. Derför fruktade man dem och sökte genom offer blidka dem. De benämndes Keijut (deminut. Keijuiset, Keijukaiset), "de gungande", "de sväfvande", eller ock Menninkäiset, hvilket namn Castrén förmodar härstamma från det germanska menni (minne), d. v. s. högre, öfvermenskliga väsenden af qvinlig natur. Den gudomlighet åter, som herskade öfver grafvarna och deras innevånare, kallades Kalma, som egentligen betecknar de dödes blekgråa färg. Han betraktades oftast såsom ett ondt väsende och nämnes derför i sångerna synonymt med Hiisi och Tuoni. Han hade en son och en dotter, hvilka likaledes ansågos vara onda. Se vidare Tuonela. O. G.