Tuoni

Tuoni, Finsk mytol., hos fornfinnarna de dödes öfver måttan stränge, obeveklige och åldrige herskare. T. dödade icke sjelf; detta gjorde sjukdomarna, svärdet, elden, vattnet m. m. Han endast hemtade de döde till underjorden, herskade öfver dem och bevakade dem så strängt, att ingen slapp bort från hans rike. För detta ändamål knöt han nät af koppar- och jerntrådar, hvilka hans »gamla, krokkäftiga käring», Tuonetar l. Manatar, spunnit. Deras »blodbesudlade, krokfingrade, med jernnaglar försedde» son nedlade derefter dessa i Tuonielfven (se Tuonela) i alla riktningar, för att ingen af de döde skulle kunna återvända till jorden. Detta förmådde endast Väinämöinen göra genom sin mäktiga trollkonst. När han begifvit sig till underjorden för att af T. erhålla tre ursprungsord, som han saknade, ser han T:s kortväxta dotter, Tuonen tyttö (äfven hon kallad Tuonetar), stående vid elfvens andra strand och sysslande med tvätt. Hon afråder honom först att utan skäl intränga i det dystra riket, derifrån ingen återvänder, men låter dock slutligen beveka sig till att hemta honom öfver floden. Detta är eljest det enda vänligare drag, som omtalas om T:s döttrar, hvilka voro synnerligen många och tillika mycket skadebringande. Till dem hörde särskildt Kiputyttö, »smärtans dotter», sjukdomarnas herskarinna, samt Loviatar. Tuonen väki, »Tuoni-folket», betecknar såväl dessa ofvannämnda T:s tjensteandar som också alla under hans makt stående aflidnas andar. Dessa ansågos fortfarande förrätta samma sysselsättningar som i lifvet på jorden, dock utan någon glädje, då allt i T:s rike var dystert och motbjudande. Namnet T. anses af Castrén, och troligen med rätta, vara lånadt från de indoeuropeiska språken (jfr T. tod, Grek. thanatos); och då Mana är ett under nyare tider uppkommet ord, sluter han häraf, att finnarnas föreställning om T. och Mana är mindre ursprunglig än den, enligt hvilken de dödes andar fortfara att lefva i grafven. Jfr Kalma och Mana. O. G.