Karadjitj, Vuk Stefanovitj, nyserbiska språkets och literaturens förnämste grundläggare, föddes 1787 i byn Trsjitj vid Drina i det då ännu turkiska Serbien och dog i Wien d. 26 Jan. 1864. Hans namn är ett af de märkligaste i den nyare tidens literatur. Född i ringa stånd, lärde sig K. redan som gosse, oaktadt alla hinder, läsa och skrifva, deltog som yngling i det första serbiska upproret, besökte derefter skolan i Karlovicz och blef 1807 sekreterare hos senaten i Belgrad. En sjukdom gjorde honom för lifstiden lam i ena foten och hänvisade honom till lugn och studier. 1813, sedan turkarna åter kufvat serberna, begaf sig K. från en lärarepost i Belgrad till Wien och tillbragte större delen af sitt återstående lif i tvungen eller frivillig landsflykt i Österrike. En kort tid (1831) var han ordförande i magistraten i Belgrad och lärde då känna system och personer i regeringen. Genom en skrifvelse till furst Milosj, hvari han rådde denne till ett mindre despotiskt styrelsesätt, stängde han för sig återvägen till fäderneslandet. I Serbien förbjöd man hans böcker och ortografi. Man ansåg hans bibelöfversättning och den af honom i språket införda bokstafven j för latinskt kätteri (serberna tillhöra den grekiska kyrkan). Först 1868 medgafs utan inskränkning bruket af K:s språk och rättskrifning. Hans mest betydande literära motståndare voro Davidovitj och Hadjitj; på hans sida deremot stod den berömde filologen Danitjitj.
1814 utgaf K. sitt första arbete, en samling folkvisor under titeln En liten folklig slavenoserbisk sångbok, och under femtio år använde han sin rika begåfning och outtröttliga flit för de efter långvarigt, själsmördande förtryck frigjorde serbernas bildning på nationel grund. Oaktadt Obradovitjs vägbrytande föredöme var "slaveno-serbiskan" (en med ryska och serbiska uppblandad kyrkslavisk dialekt, som folket ej förstod) ännu den serbiska literaturens språk: genom K. har folkspråket, nyserbiskan, vunnit ett länge omtvistadt, men slutligen obestridligt envälde. Redan 1814 utkom K:s grammatik: Pismenitsa srbskoga iezika po govoru prostoga naroda, och 1818 hans serbiska ordbok, Srpski rjetjnik (med latinsk och tysk öfversättning samt rika historisk-etnologiska upplysningar och företrädd af en ny bearbetning af grammatiken; ny, tillökad uppl. 1852). För nyserbiskan uppgjorde K., med öfvergifvande af den dittills herskande gamla cyrilliska skriften (se Alfabet och Cyrillus), ett nytt alfabet på grundvalen af det ryska; han uteslöt en del bokstäfver och tillade andra efter språkets behof. Den rättskrifning serbiskan fått genom K. är i enkelhet och noggranhet jämförlig med de bästa i Europa. I bredd med dessa rent språkliga arbeten gå K:s samlingar till kännedom om folkets literatur och lefnadssätt. Under upprepade resor i Serbien, Slavonien, Kroatien, Dalmatien, Montenegro och Ungern lärde K. känna sitt folk så som ingen annan. Folkvisorna, Srpske narodne pjesme, utkommo i flere, ständigt ökade, upplagor (den nyaste, den 5:te, påbörjad 1875) och hade i den sista, vid hvilken K. sjelf lade hand, vuxit till 6 bd. Redan från början tilldrogo de sig, under inverkan af den nyromantiska skolan inom vitterheten, uppmärksamhet och beundran långt utanför sitt hemland (öfversättningar af Herder och Göthe till tyska, af Runeberg till svenska) och föranledde i Europas öfriga land motsvarande samlingar. Såväl genom sin rikedom som genom den omsorg, hvarmed insamlingen och utgifningen skett, intaga K:s arbeten ett framstående rum. Senare följde samlingar af serbiska ordspråk, Srpske narodne poslovitse (1836; ny upplaga 1849), Montenegro und die montenegriner (på tyska 1837, sedermera äfven på serbiska), serbiska folksagor, Srpske narodne pripovijetke (1853; ny uppl. 1870; öfvers. till tyska af K:s dotter Vilhelmina K., 1854). Först efter K:s död utkommo hans bok om serbiska folkets lif och seder (1867) samt Deutsch-serbisches wörterbuch (1872). Genom dessa arbeten fick den unga literaturen en folklig och inhemsk, på historia och tradition hvilande grundval. Bland K:s öfriga skrifter förtjena att särskildt anföras hans öfversättning af Nya testamentet (1847), kalendern Danitsa (Morgonstjernan, 5 h. 1826--34), innehållande åtskilliga historiska och språkliga uppsatser, samt Primjeri srpsko-slavenskoga jezika (fornserbisk läsebok. 1857). Anmärkas må dessutom, att Rankes arbete om serbiska revolutionen hvilar hufvudsakligen på upplysningar af K. Lll.