Kaskelotslägtet, Physeter, zool., hör till familjen kaskeloter af hvaldjurens ordning och däggdjurens klass. Hufvudet är mycket stort, något hoptryckt, med nästan tvärt afhuggen nosspets och med en långsgående näsborre, som har form af ett f samt ligger på den främsta
och mest uppstående delen af nosens öfre sida. Bröstfenorna äro breda och afhuggna; på ryggens bakre del finnes en uppstående, hoptryckt knöl i stället för ryggfena. Skallen, hvars längd utgör hälften eller mera af ryggradens, är baktill högt uppstigande och framåt konkav på sin öfre sida med spetsig, mot basen bred nos. Underkäkssömmen är lång, hos äldre individer mera än hälften af underkäkens längd. Ryggkotorna äro omkr. 50 till antalet. Främsta halskotan är fri, men de öfriga hopvuxna. -- Hit hör kaskeloten, spermacetihvalen, potthvalen l. pottfisken, Physeter (Cetodon) macrocephalus, som är störst bland tandhvalarna och i storlek jämförlig med de större bardhvalarna. Den fullvuxna hannen blir omkr. 18 m. lång, möjligen något mera, och 11 till 12 m. i omkrets. Bröstfenorna äro 1,8 m. långa och 0,9 m. breda; stjertfenan håller 4,2 m. i bredd. Honorna blifva deremot endast hälften så stora. Hufvudet, som utgör ungefär en tredjedel af kroppslängden, är något hoptryckt, jämnhögt och framtill nästan tvärt afhugget; ungefär midt öfver ögonen finnes en stor upphöjning. Ögonen äro olika stora, det venstra mindre än det högra. Ofvanpå nosen och något åt höger ligger en stor ihålighet, som innehåller en oljaktig och under djurets lifstid flytande massa, inbäddad i fack, som bildas af fibrösa, sinsemellan förenade band. Det är denna, efter djurets död stelnande massa, som är bekant under namnet spermaceti l. hvalraf (se Hvalraf). En liknande massa lär förefinnas äfven på ryggen och på flere andra ställen af kroppen. Skallens öfre, konkava sida bildar underlag för den på hufvudet befintliga, tjocka och mjuka massan, som är genomdränkt af oljaktigt fett och således jämförelsevis lätt. Straxt bakom ögonen ligga de mycket små öronöppningarna. Den framtill smala underkäken räcker på långt när icke till nosspetsen och omfattas af öfverkäken, då munnen är tillsluten. Underkäkens tänder äro 20 till 27 i hvardera käkhalfvan, ofta olika många (ända till 3) på hvardera sidan, mot spetsen koniska, med mer eller mindre böjd spets, som hos äldre individer är afnött, ända till 13 cm. långa och hos yngre exemplar med öppen, något hoptryckt bas. Färgen är på öfre sidan af kroppen äfvensom på fenorna svartaktig, nedåt kroppssidorna gråsvart och på undre delarna silfvergrå; stundom är djuret ofvan ljusare, stundom skäckigt. Kaskeloten finnes i Medelhafvet och i Atlantiska hafvet ända upp till Grönland, men äfven ända ned till 60° sydlig bredd; talrikast är han i ett bälte, som sträcker sig 40° n. och s. om eqvatorn. Vid Norges kust och i Kattegat har han visat sig, en gång på hvartdera stället. Hannarna lefva under större delen af året ensamma, men slå sig stundom tillsammans i flock, hvilket ofta är händelsen med honorna och de yngre individerna, af hvilka ända till flere hundra kunna anträffas tillhopa. Djurets föda utgöres af bläckfiskar, men äfven af smärre fiskar. Fångsten af kaskeloten är förenad med ansenlig fara, ty han försvarar sig alltid, då han angripes, rusar dervid modigt på sin fiende samt begagnar både sin stjert och sina tänder eftertryckligt. Det påstås t. o. m., att kaskeloten anfallit fartyg och bragt dem att sjunka. Hans späck lemnar en god tran. Hvalrafsoljan användes i medicinen och vid ljustillverkning. Hans tänder, som äro hårda samt med lätthet kunna bearbetas och antaga polityr, skulle ega samma värde som elfenben, om de hade lika ren färg. Äfven lär man af kaskeloten få det under namn af grå ambra kända, välluktande, högt värderade ämne, som erhållit tämligen vidsträckt användning och begagnats äfven i medicinen. Ambran (se d. o.) lär förekomma hos kaskeloten som klotformiga klimpar, hvilka simma i en mörk, orangefårgad, oljartad vätska i en mot urinblåsan svarande säck, och bör väl således betraktas som en sjuklig, mot blåssten svarande bildning. -- I Stilla hafvet och vid Australien förekommer en kaskelot, som man gifvit namnet Physeter australis, men som många anse för samma art som spermacetihvalen. C. R. S.