Kobolt, miner., kem., ett metalliskt grundämne, hvars namn anses härleda sig från T. kobold (se d. o.), ett bergstroll, hvars inflytande bergsmännen tillskrefvo, att vissa metallglänsande mineral vid smältning icke gåfvo metaller, utan i stället förderfvade andra malmer. Kobolt bestämdes som en särskild metall 1735 af den svenske kemisten Georg Brandt. I mineralriket träffas kobolt, vanligen åtföljd af nickel och jern, tämligen sparsamt, oftast i förening med arsenik och svafvel, i Sverige hufvudsakligen vid Tunabergs, Gladhammars, Riddarhyttans och Vena grufvor. I meteorjern ingår kobolt som en vanlig, men till qvantiteten föga betydande beståndsdel. Enligt A. E. Nordenskiöld skall atmosferiskt (kosmiskt) dam ofta innehålla kobolt. Sjelfva metallen, som med lätthet kan medelst kol reduceras ur oxiderna, liknar jern, men har en gulaktig färgton, är liksom jernet magnetisk, har egentliga vigten 8,6 och smälter först vid hög temperatur, dock lättare än jern. I luften undergår metallen icke någon förändring. Kobolt, hvars atomvigt är 59 och tecknas Co (Lat. cobaltum), hör till de två- till tre-atomiga metallerna och liknar i kemiska förhållanden mest jern, krom och nickel. Med syre ger kobolt tvänne oxider, nämligen koboltoxidul, Co O, och koboltoxid, Co2 O3. Koboltoxidulen är en basisk oxid och ger med syror salter, hvilka i vattenhaltigt tillstånd äro mörkröda, men i vattenfritt oftast blåa. Koboltoxiden ger äfven salter, dock endast med några få syror, men förhåller sig i de flesta afseenden som en superoxid. Samtliga koboltföreningar gifva, då de sammansmältas med glas eller borax, mörkblåa massor af intensiv färg, hvarför äfven mycket små mängder af kobolt utan svårighet kunna upptäckas.
På samma förhållande beror användandet af koboltpreparat till färgning af porslin och glas. P. T. C.