Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

flyta tillsammans), ett romerskt kastell, som Drusus (omkr. 9 f. Kr.) anlade vid Rhens och Mosels sammanflöde, och vid hvilket sedan en stad växte upp. Kejsar Henrik II skänkte staden 1018 till ärkebiskopsstiftet Trier. Den var då ännu obetydlig och växte först efter uppkomsten af det rhenska stadsförbundet. 1688 bombarderades och nästan förstördes staden af fransmännen under Boufflers, men blef icke intagen. Under franska revolutionen var K. samlingsplats för den emigrerade franska adeln, och äfven de blifvande konungarna Ludvig XVIII och Karl X uppehöllo sig vid kurfurstens hof. Men redan 1794 såg sig kurfursten, som 1786 flyttat dit från Ehrenbreitstein, tvungen att lemna staden; denna intogs af fransmännen, fästningsverken förstördes, K. införlifvades med Frankrike och blef 1798 hufvudstad i depart. Rhen-Mosel. Först 1814 kom staden åter till Tyskland.

Kobold, T., tomte, nisse; i Nyhögt. företrädesvis gruftomte, bergstroll. Den vanliga härledningen från Grek. kobalos (Fr. gobelin, Eng. goblin), upptågsmakare, faun, är osannolik; bättre hänföres ordet till T. koben l. kobel, hus, kammare, och kan möjligen sammanställas med Angels. cofgodas, husgudar. Från detta kobold anses metallen kobolt (T. kobalt) hafva sitt namn. Se Kobolt.

Kobolt, miner., kem., ett metalliskt grundämne, hvars namn anses härleda sig från T. kobold (se d. o.), ett bergstroll, hvars inflytande bergsmännen tillskrefvo, att vissa metallglänsande mineral vid smältning icke gåfvo metaller, utan i stället förderfvade andra malmer. Kobolt bestämdes som en särskild metall 1735 af den svenske kemisten Georg Brandt. I mineralriket träffas kobolt, vanligen åtföljd af nickel och jern, tämligen sparsamt, oftast i förening med arsenik och svafvel, i Sverige hufvudsakligen vid Tunabergs, Gladhammars, Riddarhyttans och Vena grufvor. I meteorjern ingår kobolt som en vanlig, men till qvantiteten föga betydande beståndsdel. Enligt A. E. Nordenskiöld skall atmosferiskt (kosmiskt) dam ofta innehålla kobolt. Sjelfva metallen, som med lätthet kan medelst kol reduceras ur oxiderna, liknar jern, men har en gulaktig färgton, är liksom jernet magnetisk, har egentliga vigten 8,6 och smälter först vid hög temperatur, dock lättare än jern. I luften undergår metallen icke någon förändring. Kobolt, hvars atomvigt är 59 och tecknas Co (Lat. cobaltum), hör till de två- till tre-atomiga metallerna och liknar i kemiska förhållanden mest jern, krom och nickel. Med syre ger kobolt tvänne oxider, nämligen koboltoxidul, Co O, och koboltoxid, Co₂ O₃. Koboltoxidulen är en basisk oxid och ger med syror salter, hvilka i vattenhaltigt tillstånd äro mörkröda, men i vattenfritt oftast blåa. Koboltoxiden ger äfven salter, dock endast med några få syror, men förhåller sig i de flesta afseenden som en superoxid. Samtliga koboltföreningar gifva, då de sammansmältas med glas eller borax, mörkblåa massor af intensiv färg, hvarför äfven mycket små mängder af kobolt utan svårighet kunna upptäckas.

På samma förhållande beror användandet af koboltpreparat till färgning af porslin och glas. P. T. C.

Koboltbeslag. Se Koboltblomma.

Koboltblomma, erytrin, miner., är ett karmosinfärgadt till persiko- eller blodrödt koboltmineral med sammansättningen 3 Co O. As₂ O₅ + 8 H₂O. Det innehåller 37,5 proc. koboltoxid och 38,5 proc. arseniksyra samt resten vatten. Koboltblomman är kemiskt och kristallografiskt isomorf med vivianit; den kristalliserar således i monoklina systemet, men förekommer sällan såsom kristaller, vanligen såsom hår-, nål- eller strålformiga aggregat eller såsom anflog. Den lemnar med saltsyra en blå lösning, som vid tillsats af vatten blir röd. Koboltblomman förekommer såsom sönderdelningsprodukt af kobolthaltiga kiser, stundom sekundär efter speiskobolt. Den anträffas derför med andra koboltmineral på gångarna på Schneeberg, Riechelsdorf o. s. v. Äfven vid svenska koboltgrufvor finnes den, men sparsamt, såsom anflog. -- Koboltbeslag kallas en med arseniksyrlighet, As₂ O₃, uppblandad koboltblomma. Båda dessa mineral användas, då de förekomma i större mängd tillsammans med andra koboltmineral, för framställning af koboltpreparat. Hj. Sj.

Koboltblått, koboltultramarin l. Thénards blått, kem., en blå olje- och vattenfärg, som erhålles, om man glödgar en blandning af lerjords- och koboltoxidulhydrat. P. T. C.

Koboltglans, glanskobolt, kobaltin, miner., är en af de vigtigaste koboltmalmerna. Den kristalliserar i det reguliära systemets parallelhemiedriska former såsom pyrit, med hvilken den kan anses vara isomorf. Kuben eller oktaedern i kombination med pentagon-dodekaedern äro de vanligaste formerna. Tre tydliga genomgångar finnas, parallella med kubplanen. Färgen är rödaktigt silfverhvit med stark metallglans; strecket är gråsvart. Hårdhet = 5,5; tyngd = 6--6,1. Sammansättningen är Co S As, med 35,5 proc. kobolt; något kobolt, stundom ända till 6 proc., är dock alltid ersatt af jern. Koboltglans löser sig i saltsyra till en röd vätska. Den förekommer lagerartadt i kristalliniska skiffrar tillsammans med pyrit, kopparkis, qvarts, hornblende, glimmer o. s. v. vid Tunaberg, Håkansboda, Vena, Riddarhyttan, Gladhammar och Garpa (Åtvidaberg) i Sverige, Skutterud i Norge samt vid Qverbach i Schlesien, Siegen i Westfalen och Cornwall. Af koboltglans, som är Sveriges vigtigaste koboltmalm, brytes f. n. omkr. 150,000 kg. årligen inom landet. -- Glaukodot, är ett med koboltglansen nära beslägtadt mineral, som kristalliserar i rombiska systemet isomorft med arsenik-kis, och kan betraktas såsom en jernrik koboltglans. Det förekommer vid Håkansboda koppargrufvor i Vestmanland, der det tillvaratages såsom en rik koboltmalm, samt vid Huasco och Valparaiso i Chile. Hj. Sj.

Koboltglas l. smalt, blått glas, som erhållits genom sammansmältning af glasflusser med koboltoxid. Pulveriseradt och slammadt, kan det användas som blå målarefärg af stor beständighet. P. T. C.