Kommunion (Lat. communio, gemenskap, delaktighet) kallas nattvardsgången, emedan den, enligt kyrkans lära, gör nattvardsgästen (kommunikanten) delaktig af Kristi lekamen och blod. I svenskt officielt kyrkospråk begagnas ordet kommunion blott i sammansättningar, såsom kommunionvin och kommunionförhör. Med det senare förstås det af ålder föreskrifna förhör, som presten skulle anställa med nattvardsgästerna i deras salighetslära, innan han fick admittera dem till Herrens nattvard. Haquin Spegel, då biskop i Linköping, utverkade af Karl XI ett cirkulärbref af d. 18 Dec. 1695, hvari det vid ansvar ålades presterskapet att "intet tillåta dem gamlom komma till Herrens nattvard, när de intet kunna trons artiklar och instiktelseorden, eller dem ungom, förr än de läst hela catechismum", hvarmed menades Luthers lilla katekes. Redan i kyrkolagen af 1686 hade emellertid kommunionförhöret föreskrifvits, och i vår nu gällande kyrkohandbok af 1811 börjar kap. 5 sålunda: "Sedan det angelägna kommunionförhöret i vanlig ordning föregått, sker det allmänna skriftermålet." I landsförsamlingar efterlefves ännu (1884) detta lagstadgade påbud, men på flere ställen, såsom i hufvudstaden, har det, genom tyst öfverenskommelse, i praxis afskaffats. -- I den äldre kyrkan var kommunionen en fullkomligt frivillig sak, men i regeln kommunicerade de kristna under de tre första århundradena hvarje söndag, ja t. o. m. oftare, enl. kyrkofädernas vittnesbörd. Under medeltiden aftog detta bruk mer och mer, så att Innocentius III ansåg sig på det 4:de lateranska mötet (1215) böra påbjuda kommunion för hvarje rättrogen åtminstone en gång om året; bannlysning skulle blifva den försumliges straff.
Genom detta beslut uppkom kommuniontvång inom den katolska kyrkan. I princip hafva reformationskyrkorna förkastat kommuniontvånget. Luther ansåg, att ingen borde tvingas att begå nattvarden, men att den försumlige skulle undervisas, "huru den, som icke söker och begärer sakramentet åtminstone fyra gånger om året, om honom vore att frukta, att han föraktade sakramentet och var ingen kristen" (företalet till den mindre katekesen). Den äldsta svenska kyrkolagen, af 1572, ville icke häller veta af något tvång; men "om någon, som kallas kristen, aldrig gick till Herrens nattvard, skulle han af predikanten förmanas samt, om intet ville hjelpa, uppenbarligen sättas i bann, emedan han sjelf skilt sig från församlingens gemenskap". Den nu gällande kyrkolagen, af år 1686, stadgade i öfverensstämmelse härmed, att den, som motvilligen sig öfver år och dag ifrån Herrens nattvard håller, skall anses och tilltalas som en okristen samt kunna bestraffas med uppenbar skrift och bann. Men kongl. förordn. af d. 16 Nov. 1863 upphäfde detta stadgande. Enl. lag finnes således numera inom svenska kyrkan intet kommuniontvång. J. P.