Konsert (Fr. concert, Ital. concerto, samverkan, öfverensstämmelse, egentl. täflan, af Lat.
concertare, täfla). 1. Polit., enighet; fördrag. I dessa betydelser inkom ordet på 1500-talet i franskan från italienskan och fick sedan för en tid särskild användning i det diplomatiska språket. I svenskan har det häfd endast i uttrycket den europeiska konserten (Fr. le concert européen), hvarmed betecknas de europeiska staternas politiska samhörighet och deras uppträdande, fattadt ur synpunkten deraf, samt i benämningen konserterna i Haag l. de öfverenskommelser, som 1659 ingingos i Haag mellan Europas vestmakter till återställande af fred mellan Sverige och Danmark (den första d. 11 Maj mellan Frankrike, England och Holland, uppställande Roskildefreden såsom grundval för den blifvande freden; den andra d. 14 Juli mellan England och Holland, tilläggande såsom vilkor att Sverige skulle återlemna Trondhjem till Danmark, nedlägga sina anspråk på det af danskarna intagna Guinea och ratificera de 1656 till Hollands fördel gjorda "elucidationerna till elbingtraktaten"; den tredje och sista d. 25 Juli, stadfästande den föregående). En annan "konsert" i Haag ingicks d. 20 Mars 1710 mellan England, Holland och Österrike, och ännu 1805 förekommer ett "konsertfördrag", hvilket af de med Sverige redan hvar för sig förbundna makterna England och Ryssland afslöts mot Frankrike d. 11 April och sedermera biträddes af Österrike (d. 9 Aug.) samt, vilkorligt, af Preussen (d. 3 Nov.), men omintetgjordes genom Napoleons seger vid Austerlitz (d. 2 Dec.). -- 2. Musikt. a) Offentligt uppförande af musikverk. -- b) Större musikstycke för soloinstrument (oftast med orkester), beräknadt på att låta den föredragande glänsa med sin virtuositet. Formen är oftast den tredelade sonaten, med af ändamålet betingade modifikationer, såsom bravurkadenser m. m. -- c) Ursprungligen, i öfverensstämmelse med namnet, en kompositionsform, der flere sångstämmor eller instrument uppträdde "täflande" såsom hufvudstämmor. Den äldsta arten var den vokala, eller kyrkokonserten (Ital. concerto da chiesa) en motett för sångstämmor med orgelbas, först använd af Viadana (1602) och fulländad genom Seb. Bachs kantater, af denne kallade "konserter". Den instrumentala arten kallades kammarkonsert (concerto da camera) och sattes af Torelli (1686) för två violiner med bas samt uppgick senare i den nuvarande sonaten eller konserten. En utvidgad art af kammarkonserten var den s. k. concerto grosso. -- Konsertera, gifva konsert. 2. A. L.