Konsistorium (Lat. consistorium, egentl. församlingsställe), namn på vissa slags ämbetsmyndigheter, särskildt i kyrko- och undervisningsfrågor. Om akademiskt konsistorium (consistorium academicum) se Universitet. -- Kyrkligt konsistorium (c. ecclesiasticum), kyrkligt bisittareråd. Namnet konsistorium begagnades först om det råd, hvarmed de romerske kejsarna omgåfvo sig vid afgörandet af vigtigare angelägenheter (det kejserliga "kabinettet"). Efter mönstret deraf bildades i den katolska kyrkan det påfliga och de biskopliga konsistorierna. Det förra utgöres af kardinalerna, kardinalkonsistorium (se Kardinal). De biskopliga konsistorierna, hvilkas medlemmar utses af biskoparna, bestå inom den katolska kyrkan af domkyrkoprester och andra andlige ämbetsmän, med hvilka stundom förenas någon verldslig rättslärd, och handhafva förnämligast den kyrkliga lagskipningen, i synnerhet i äktenskapsfrågor. Emellertid äro hvarken påfven eller biskoparna bundna af konsistorieledamöternas röster. -- De lutherske reformatorerna ville till en början såväl bibehålla biskopsämbetet som ock gifva
kyrkan en representation genom synoder. Men till följd af biskoparnas motstånd strandade sistnämnda plan, och kyrkostyrelsen kom snart i händerna på regenten, hvilken, efter biskopsämbetenas afskaffande, utöfvade densamma genom af honom sjelf tillsatta konsistorier, bestående af både andliga och verldsliga medlemmar, vanligen med en jurist till ordförande. Konsistorierna egde att utöfva den andliga domsrätten och kyrkotukten, hvarjämte det tillkom dem att pröfva, tillsätta och hafva uppsigt öfver andliga ämbetsmän och skollärare samt att förvalta kyrkogodsen (jura episcopalia, jura regiminis ecclesiastici vicaria). Vissa ärenden, såsom lagstiftnings- och organisationsfrågor, dispensationsrätt och tillsättande af högre andliga ämbetsmän, förbehöll regenten sig sjelf (jura regiminis ecclesiastici reservata). Det första lutherska konsistoriet inrättades i Wittenberg 1539 efter ett derom året förut afgifvet betänkande af några teologer, förnämligast Justus Jonas och Bugenhagen. Det bestod i början af två andliga och två verldsliga medlemmar, men utvidgades 1542. Snart inrättades dylika ämbetsverk öfverallt i den lutherska kyrkan. Öfver ett lands särskilda konsistorier ställdes stundom ett öfverkonsistorium (i Preussen ett "oberkirchenrath" sedan 1850), dels såsom högre instans, dels för behandling af sådana angelägenheter, som röra hela landets kyrka. Vissa enskilda städer och godsegare fingo rätt att, hvar och en på sitt område, tillsätta s. k. mediat-konsistorier, hvilka myndigheter likväl ej utrustades med samma rättigheter. Konsistorierna utöfva sin myndighet genom dem underordnade superintendenter, men äro numera sjelfva underordnade kultus-ministerierna. -- Fördelen af konsistorialförfattningen ligger i den enhet och stadga, som derigenom vinnas i kyrkostyrelsen. Olägenheterna deremot äro att kyrkan blir en statsinrättning och att det kyrkliga lifvets sjelfständighet kan qväfvas genom församlingarnas minskade deltagande i kyrkostyrelsen. Konsistorierna kunna väl bestå vid sidan af synoder, såsom det visat sig i Baden, Oldenburg och, genom den nya kyrkoförfattningen af 1876, äfven i Preussen. I Siebenbürgen välja församlingarna sjelfva sina konsistorier.
I de skandinaviska landen bibehölls biskopsämbetet, men biskoparna blefvo icke, såsom de tyske superintendenterna, underordnade under konsistorier. Sådana finnas nämligen ej i Danmark eller Norge, och i Sverige blefvo de gamla katolska domkapitlen (konsistorierna) ombildade och ställda vid sidan af biskoparna för att deltaga i stiftsstyrelsen. Enligt 1571 års kyrko-ordning skulle vid hvarje domkyrka sex personer vara anställda jämte biskopen, nämligen dennes official eller prost, kyrkoherden, skolmästaren, lector theologiae, poenitentiarius och sysslomannen. Dock nämnes intet om att dessa personer skulle deltaga i stiftstyrelsen. En större betydelse fingo konsistorierna, eller, såsom de i Sverige ofta kallas, domkapitlen, 1594, genom Sigismunds "försäkran om religionen", hvari stadgades, dels att "klerkeriet med kapitlet och stiftet" skulle vid biskops tillsättande uppställa på förslag trenne, af hvilka konungen skulle utnämna en, dels att vid tillsättning af prester kapitlets samtycke skulle inhemtas af biskopen. De vid denna tid börjande protokollen intyga domkapitlens deltagande i stiftsstyrelsen. Karl IX afskaffade official- och poenitentiarie-ämbetena. Efter gymnasiernas inrättande blefvo äfven andra lektorer än lektorn i teologi ledamöter af konsistoriet, och genom kongl. förordningen af d. 11 Febr. 1687 stadgades, att dessa skulle utgöras i universitetsstäderna af teologie professorerna samt, i öfriga stiftsstäder, af domprosten och gymnasiernas lektorer. (Innehafvarna af de sedermera inrättade lektorsbefattningarna i främmande lefvande språk och naturalhistoria äro icke domkapitels-ledamöter.) På den senaste tiden hafva flere förslag blifvit gjorda till förändrad anordning af stiftsstyrelserna, men hittills utan framgång. Gustaf II Adolf ämnade 1623 ordna kyrkostyrelsen genom att inrätta ett s. k. consistorium ecclesiasticum generale (se d. o.). -- Utom de i stiftsstyrelsen deltagande konsistorierna finnas i Sverige: hofkonsistorium (se d. o.) och Stockhoms stads konsistorium. Det senare, hvilket utöfvar kyrkostyrelsen inom Stockholms stad och har "samma rättighet, anseende och myndighet som andra konsistorier i riket", men aldrig benämnes domkapitel, består af ärkebiskopen såsom ordförande, pastor primarius (kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen) såsom ordinarie preses samt kyrkoherdarna i Stockholms öfriga 7 territoriella församlingar äfvensom i tyska och finska nationella församlingarna såsom ledamöter. Högsta myndigheten i kyrkoärenden vid en svensk armé i fält utöfvas af fältkonsistorium, hvilket består af fältprosten (se d. o.) såsom ordförande och ett visst antal af den i fält varande arméns regementspastorer. Högste befälhafvaren utnämner, på fältprostens förslag, konsistoriets notarie. -- I Finland voro domkapitlen länge organiserade enligt 1686 års kyrkolag, men de förändrades både till uppgift och till sammansättning genom 1869 års kyrkolag, som fick gällande kraft d. 1 Juli 1870. De finska domkapitlen ega numera endast att jämte biskopen och med biträde af kontraktsprostarna handhafva kyrkostyrelsen, hvaremot uppsigten ölver läroverken åligger en särskild skolstyrelse (jfr Finland). Ett finskt domkapitel består af biskopen såsom ordförande och domprosten som vice ordförande samt tvänne för tre år i sänder af stiftets presterskap valda teologiskt bildade ledamöter, kallade assessorer, äfvensom en af kapitlet efter ansökning tillsatt sekreterare, hvilken i kapitlet eger säte och stämma. Kommer kapitel, genom ledamöters jäf eller laga förfall, ur domfört skick, skola skickliga män bland kyrkoherdar och lektorer i de teologiska vetenskaperna inkallas till nödigt antal, eller ock må kapitlets notarie adjungeras. Besvär öfver domkapitels utslag anföras, alltefter sakens beskaffenhet, i hofrätten eller i senatens ekonomidepartement.
I de land, hvilka hafva presbyterialförfattning, såsom förhållandet i allmänhet är i den
reformerta kyrkan, finnas inga konsistorier. Fordom nyttjades dock denna benämning om presbyterierna. Jfr Domkapitel. E. J. Ö.