Domkapitel kallades ursprungligen den af biskop Krodegang i Metz (d. 766) efter Augustini föredöme gjorda anordningen att de till samma kyrka hörande presterna skulle efter en viss regel (canon) föra ett slags klosterligt samlif (vita canonica). Namnet (af Lat. domus, hus, näml. domini, Herrens hus, och capitulum, kapitel) uppkom af det bruket att dessa prester dagligen tillsammans läste ett kapitel i bibeln eller i ordensregeln. Medlemmarna af domkapitlet, hvilka benämndes kaniker (canonici) eller domherrar, skulle icke blott äta och sofva tillsammans, utan ock gemensamt hålla andaktsöfningar och idka studier, allt på bestämda "timmar" (horae canonicae), samt hafva all egendom gemensam. På en riksförsamling i Aachen 816 blef denna anordning, under namn af regula aquisgranensis, upphöjd till lag för Frankiska riket och derefter
småningom införd öfverallt i vesterlandet. Den förnämste mannen i domkapitlet var ärkedjeknen (archidiaconus; han kallades äfven praepositus, föreståndare, hvaraf ordet prost uppkom). Närmast honom stod ärkepresbytern eller dekanen. -- Det med domkapitelsinstitutionen åsyftade ändamålet, att främja sedlighet och bildning bland presterskapet, vans till en början; men småningom började kanikerna uppträda såsom biskopens rådgifvare och ämbetsbiträden, ja till och med såsom hans medtäflare om makten, och dermed omöjliggjordes helt och hållet hvarje kanonisk sammanlefnad. En sådan åvägabragtes visserligen å nyo på några ställen, men de som iakttogo densamma, canonici regulares, voro få och sekulariserade sig snart i likhet med de öfrige, canonici saeculares. Domkapitlen fingo emellertid allt större makt och inflytande. På fjerde lateranska mötet (1215) erhöllo de rätt att välja biskop, hvilken rättighet dock snart fråntogs dem af påfvarna. När biskopsämbetet var ledigt, fingo de omhänderhafva stiftsstyrelsen. Kapitelgodsen fördelades såsom ett slags län mellan kapitlets medlemmar, och på detta sätt uppkommo de s. k. prebendena. Kanikerna, som från den tiden vanligen togos bland adelns yngre söner, blefvo rika och mäktiga herrar, hvilka, utan allt andligt sinne och ofta äfven utan presterlig ordination, merendels läto vikarier sköta befattningen och sjelfva sysselsatte sig med rent verldsliga ting samt öfverlemnade sig åt yppighet och utsväfningar. I synnerhet mot slutet af medeltiden voro de ett verkligt plågoris för befolkningen. På tridentinska mötet (1545--63) blefvo domkapitlen omorganiserade, och en bättre ordning infördes, enligt hvilken deras makt inskränktes till rent andliga ting. -- I den protestantiska kyrkan äro i allmänhet domkapitlen upphäfda. I Sverige och Finland hafva de blifvit ombildade till s. k. konsistorier, men kallas ännu ofta domkapitel. Se Konsistorium. E. J. Ö.