Dekanus

Dekanus l. Dekan (Lat. decanus, af decem, tio) var hos romarna titeln på uppsyningsmannen öfver ett tältlag (contubernium), hvilket bestod af tio soldater. Vid kejsarehofvet i Konstantinopel var dekanus en lägre hoftjensteman, som hade under sig tio tjenare. -- I den äldsta kristna kyrkan betecknade detta ord förmannen för en afdelning (tio man) af det brödraskap, som skulle ombesörja de dödes jordande (de s. k. lecticarii), och senare föreståndaren för tio munkar. När biskop Krodegang i Metz inrättade de s. k. kapitlen (se Domkapitel), fingo dessas föreståndare namn af dekaner eller dekanter. Deras värdighet skulle hos oss ungefär motsvara en domprosts. I påfvens kardinalkollegium kallas den äldste kardinalbiskopen kardinaldekan. I den protestantiska kyrkan nyttjas stundom ordet dekan i samma betydelse som superintendent. -- Vid universiteten är dekanus titel på den professor, som är ordförande inom en fakultet eller sektion af en sådan. Samma benämning användes ock om den ledamot af ett svenskt domkapitel ("decanus consistorii"), hvilken har att vårda sig om akterna, öfvervaka expeditionernas öfverensstämmelse med protokollet, hålla uppsigt öfver arkivet samt författa de vigtigare skrifter, som i konsistorii namn utfärdas, m. m. Dekanaten i fakulteterna innehafvas i tur (ett år i sänder) af alla de till fakulteten (sektionen) hörande professorerna, och dekanaten i domkapitlen förvaltas likaledes i tur (ofta ett år i sänder) af alla ledamöterna utom ordföranden. Jfr Dekanat.