Kardinal

Kardinal (Lat. cardinalis, af cardo, egentl. dörrhake, huvudpunkt, "kring hvilken allt vänder sig"). 1. Adj., ypperst, hufvudsaklig, hufvud-. -- 2. Subst., innehafvare af den högsta värdigheten inom romersk-katolska hierarkien. Ursprungligen användes kardinal såsom adjektivattribut till prest i samma betydelse af "hufvud-", som det ännu har i sammansättningar. Kardinalprester förekommo i äldre tider ej blott vid kyrkorna i Rom och trakten deromkring, utan äfven på flere andra ställen uti Italien, i Frankrike, Tyskland och Spanien, der presterna tagit sig eller erhållit rätt att använda denna titel. Först 1567 förbjöds kardinalstitelns användande för andra än dem, hvilka påfven tilldelat densamma. Beträffande de af påfven utnämnde kardinalerna har man antagit, att de ursprungligen voro pastorer vid de förnämsta kyrkorna i och i närheten af Rom, men redan tidigt hade kardinalsvärdigheten endast ett nominelt sammanhang med dessa kyrkor. Kardinalernas antal var i hög grad vexlande: 1123 var det 34, 1199 blott 17, och vid Klemens VI:s död, 1352, bestämdes det till högst 20. Under 1300- och 1400-talen ökades antalet allt mera; 1549 uppgick det till 71, men Paul IV (d. 1559) nedsatte det till 40. Slutligen, 1585, utkom den ännu gällande bullan "Postqvam", enligt hvilken kardinalernas antal icke får öfverstiga 70. Kardinalerna indelas i 3 rangklasser: 6 kardinalbiskopar (hvilka äro biskopar i de i Roms omnejd belägna stiften Ostia, Porto, Sabina, Palestrina, Frascati och Albano), 50 kardinalprester (hvilka till namnet äro prester vid Roms hufvudkyrkor, men i sjelfva verket till stor del äro biskopar eller ärkebiskopar i långt från Rom liggande stift) och 14 kardinaldiakoner. Vid 1883 års slut funnos 6 kardinalbiskopar, 40 kardinalprester och 13 kardinaldiakoner. Dessutom brukar påfven sedan 1400-talet i hemlighet tillförsäkra kardinalsvärdigheten åt sådana personer, hvilka af någon anledning ej för tillfället kunna offentligen beklädas med densamma. De kallas kardinaler in petto. -- Kardinalerna förklarades af Honorius III (1216--27) oantastliga. Innocentius IV (1243--54) gaf dem den skarlakansröda, bredskyggiga hatten, försedd med hängande snören och tofsar, till tecken deraf att de skola vara beredde att för kyrkans sak gjuta sitt blod, och af Bonifacius VIII (1294--1303) erhöllo de furstemanteln. Kardinalernas drägt är skarlakansröd och består numera af en fotsid klädning med kort purpurmantel samt röd "beretta" (fyr-hörnad mössa) och "berettina" (kalott) af samma färg. Kardinalen, i äldre tider hedrad med titeln illustrissimus, bär sedan 1644 titeln eminentissimus. -- 1059 erhöllo kardinalerna uteslutande rätt att välja påfve (jfr Konklav). De i Rom sig uppehållande kardinalerna bilda tillsammans kardinalkollegiet, som utgör påfvens högsta stats- och kyrkoråd och som på hans kallelse, under namn af kardinalkonsistorium, sammanträder till hemliga, half-hemliga eller offentliga möten. I och för den kyrkliga förvaltningen är kardinalkollegiet deladt i 19 utskott ("heliga kongregationer"). Den äldste kardinalen bär titeln kardinaldekan. Kardinal camerlengo l. kardinal-kammarherren har vården om påfvens inkomster (se Camerlengo). Kardinalsekreteraren är påflig utrikesminister, kardinal-vikarien är påfvens ställföreträdare i biskopsdömet Rom, och kardinalvicekansleren är föreståndare för det påfliga kansliet samt har högre rang än de öfrige kardinalerna. -- 3. Ett slags dryck, som fortäres kall och består af hvitt vin med tillsats af diverse kryddor, vanligen socker och pomeransskal.