Konst (beslägtadt med verbet kunna och således egentl. liktydigt med "förmåga", "färdighet", "skicklighet", i hvilka betydelser det jämväl ofta nyttjas i hvardagsspråket), i inskränkt bemärkelse den konstnärliga förmågan eller verksamheten och dess produkter. I denna betydelse plägar man gifva ordet epiteten "fri" eller "skön" och betecknar dermed de två mest i ögonen fallande egenskaper, som man af ålder vant sig vid att anse utmärkande för den konstnärliga verksamheten. Ännu i dag identifieras vanligen i en eller annan bemärkelse konst och skönhet, ett uppfattningssätt, som är lika gammalt som konsten sjelf och ytterst härstammar från en tid, då man ej reflekterat på skönheten såsom något specifikt i annan bemärkelse än konstskönhet. Naturskönheten är i den menskliga tankens historia ett mycket sent begrepp. När grekerna t. ex. kallade en menniska eller en karakter skön, så var tankeförbindelsen för dem troligen ungefär: "lik ett konstverk", "skön som en bildstod". Och att då kasta om förhållandet mellan de båda begreppen konst och skönhet, så att ej blott all skönhet fattades åtminstone i analogi med konst, utan äfven konsten ansågs hafva sitt väsende och sitt mål i skönheten -- detta var ett från början helt naturligt betraktelsesätt. En tillämpning i fullt klassisk form fick detta åskådningssätt redan i den grekiska konsten, särskildt i dess ideala plastik; och det är den grekiska konstens föredöme, som sedan under olika tider upprepade gånger gifvit denna uppfattning af konstens uppgift helgd och burskap. Under tre stora perioder i konstbildningens historia har sålunda denna uppfattning i nyare tider varit dominerande: först under den s. k. franska
psevdoklassicitetens dagar, så under den tyska schiller-götheska klassicitetens, som ännu i vårt land utöfvar ett stort inflytande, och till sist i nyromantiken. Hos den sistnämnda konstperioden gick denna skönhetsdyrkan till en osund öfverdrift, i det man släppte efter på de stränga skönhetslagarnas fordringar och upptog i konsten mycket fult och blott karakteristiskt, men ändå uppträdde med skönhetens suveräna anspråk, med uttryck t. ex. sådana som Victor Hugos "l'art pour l'art". Men på samma gång förebådades häri, genom betonande af fantasiens rätt, en ny och högre konstuppfattning. -- I direkt opposition mot de klassiska och romantiska konstteorierna uppträder i våra dagar den s. k. realismen, särskildt inom poesi och målarekonst. Nu är ej längre slagordet "skönhet" eller ens "konst", utan i stället "sanning", "vetenskap", "psykologi". Det heter nu ej längre, såsom hos den franska klassiciteten, att konstnären skall "imitera den sköna naturen"; han skall imitera naturen rätt och slätt, den sanna naturen. Konstnärerna kalla sig derför verklighetsskildrare och anse sig hafva rättighet att afbilda hvad verkligt som hälst, vackert eller fult, ädelt eller styggt, blott det är sant. Sålunda, förr har man ansett konstens mål vara skönheten; nu deremot är det en talrik skola, som sätter dess mål i sanningen. Vid sidan af dessa båda uppfattningar finnes alltsedan 1700-talet, sedan den s. k. "upplysningens" tidehvarf, äfven en tredje åsigt, som vill att äfven konsten skall vara till för nyttans skull, eller -- för att fatta teorien något högre -- för det godas skull. Motsatt alla dessa åsigter är den nyromantiska, för så vidt den predikar "konsten för konstens egen skull", fattar konsten såsom sjelfändamål. Men då den konstnärliga förmågan par préférence påtagligen är fantasien och särskildt uteslutande får den betydelsen, om den skall skiljas från all teoretisk, praktisk och skönhets-verksamhet, så ledde den nyromantiska konstteorien till fantasiens envälde. Fantasien saknar allt mått i sig sjelf, och nyromantikernas konstverksamhet blef derför måttlös, fantastisk, och så till vida okonstnärlig. Ty mått och harmoni äro bestämningar, som omöjligen kunna fråntagas konsten; äfven de längst gående "realister" måste böja sig under deras fordringar under form af koncentreringslagar, kompositionslagar o. d. Så långt som de verkligen äro konstnärer, erkänna de åtminstone i praktiken dessa fordringar. Men, som sagdt, nyromantikerna föraktade alla dylika lagar, som skulle lagt tvång på deras fantasis godtycke, på "det konstnärliga geniets suveränitet". För att undgå dessa nyromantiska, för all egentlig konstbildning uppgifvande konseqvenser och å andra sidan äfven de andra förut karakteriserade riktningarnas ensidigheter återstår endast en utväg. Konsten kan icke erkännas för sjelfändamål (ty då nyromantiskt sjelfsvåld), men får ej häller anses hafva blott sanningen till mål (då realistisk sammanblandning af konst och vetenskap, prosaisk verklighetsfotografi), ej blott det goda (då krass tendenspoesi eller torr lärodikt), ej blott det sköna (då tomt skönhetsväsende, utan betydelse för lifvet, en aristokratisk konstlyx). Konsten måste likställas med alla andra arter af mensklig verksamhet och tjena såsom ett medel för menniskans ändamål i det hela, för såväl det sanna och goda som det sköna. Konsten bör vara endast en "tjenande broder". -- Det utmärkande för konsten blir då hvad redan Platon nämnde såsom dess kännetecken: efterbildning af verkligheten; men ej, såsom vetenskapen, för förståndet i abstrakta, generella begrepp, utan i konkret, lefvande bild för fantasien. Der har konstnären sitt eget område, på hvilket ingen kan täfla med honom, der han är skapare i sin art, är produktiv för mensklighetens andliga nationalekonomi. Men han är der icke en sjelfsväldig despot, som följer sina godtyckliga nycker och tycken, utan blott en tjenstpligtig vasall, som i hvarje sin verksamhet måste taga hänsyn till det hela, till det högre, hvars tjenare äfven han är. Men ej häller skall han våga sig utom sitt eget område, ej blifva någon qvasi-vetenskapsman eller half-reformator i samhället; han kan tjena sanningen eller nyttan, men blott på sitt egendomliga sätt, såsom skapare af lefvande fantasibilder. Dessa bilder hafva då antingen öfvervägande teoretiskt, praktiskt eller estetiskt syfte, men äro alltid närmast ingenting annat än fantasibilder, verkligheten må motsvara eller icke motsvara dem. Kunde konstnären ur egen fatabur skapa sitt verk, så hade han skaparens sjelfrätt också och behöfde ej gå i verklighetens skola; men det kan han ej, och det är derför som trägna och trogna "naturstudier" äro all sann mensklig konsts förutsättning. Men de äro dess vilkor och medel, ej dess mål. Då nu stundom dock den konstnärliga verksamhetens närmaste mål är sanning och godhet, blir detta då ej "tendenspoesi", blir det ej prosa inom konsten? Det behöfver ej blifva det, och det får ej blifva det, om det skall fortfara att vara konst och poesi. Det finnes nämligen tendens af tvänne arter. Då tendensen är motsatt konsten, är den abstrakt, förståndsmässig, och det är detta man i allmänhet menar med tendenskonst. Men man kan vinna ett teoretiskt eller praktiskt mål äfven genom konkreta, för fantasien lefvande lifsbilder, och det slaget af tendens är i det stora hela oundgängligt för konsten, om den ej skall isoleras från menniskolifvets öfriga sidor, från dess allvarliga hvardagskraf och dess evighetsmål. Det är också på det sättet, som alla stora konstnärer varit kulturkämpar, ej genom abstrakta teorier eller reformförslag.
Hvad nu sagts gäller om all konst; men det finnes äfven särskilda lagar for hvarje konstart. I det hela är nämligen konsten en produktiv fantasiverksamhet och lyder derför fantasiens lagar, jämte de fordringar, som kunna ställas på den af de teoretiska, praktiska eller estetiska ändamålen. Dessa specifikt konstnärliga lagar, konstnärsfantasiens lagar, äro ännu så föga studerade, att några allmänfattliga och allmängiltiga resultat svårligen kunna angifvas. De äro ytterligt svåra att studera, derför att de teoretiska, praktiska och estetiska lagarna
oupphörligt hota att blifva inblandade i undersökningen. Likaså har också hvarje konstart sina egna lagar. Dessa äro jämförelsevis mera oberoende och kända samt utgöra innehållet i den s. k. empiriska konstteorien, eller läran om de olika konstnärliga stillagarna. -- Till grund för dessa speciellare läror ligger hufvudindelningen af konsten. Det är den tyske estetikern Lessing, som (framförallt i arbetet "Laokoon") uppvisat den stora artskilnaden mellan bildande konst, som förlägger sina bilder för fantasien bredvid hvarandra i rummet, och ljudande konst, som förlägger bilderna efter hvarandra i tiden. Till den förra hufvudgruppen, som enligt Lessings åsigt (bestridd af de s. k. impressionisterna, se d. o.) endast kan återgifva kroppar och -- antydningsvis genom kroppar -- rörelser, höra arkitekturen (byggnadskonsten), plastiken (bildhuggarekonsten) samt målarekonsten. Till de ljudande konsterna åter räknas musik och poesi, hvilka enligt Lessing omedelbart återgifva rörelser eller handlingar samt endast antydningsvis genom dem kroppar. S-e.