Konung (kung) är svenska formen för det ord, som i nu lefvande germanska språk (jfr D. och N. konge, T. könig, Eng. king, o. s. v.) är den vanliga titeln för regenten i en större, sjelfständig monarki samt, då det gäller forntida eller ociviliserade folks styrelse, öfver hufvud nyttjas att återgifva begreppen monark, stamhöfding. Ordformen i svenskan kan närmast uppfattas såsom bildad genom afledning från ett i det fornnordiska poetiska språket förekommande konr, "man af börd". Ordets grundbetydelse torde således vara "afkomling af en förnäm man". Motsvarande ord i grekiskan, latinet och de romanska språken (Gr. basilevs, L. rex, Ital. re, Fr. roi o. s. v.) innebära deremot begreppet "styresman". Ungerskan och de slaviska språken hafva hemtat sina benämningar på folkets öfverhufvud genom lån af Karl den stores namn (Ung. király, Tsjech. král, P. król, R. korólj o. s. v., af den latiniserade formen Carolus; jfr Kejsare af Caesar). Enligt företalet till "Heimskringla" var sagokonungen Dan den storståtlige den förste i Norden som bar namn af konung, och enligt ynglingasagan skall Upsalahöfdingen Dyggve hafva upptagit benämningen konung i stället för "drotten". Äfven andra sägner i den äldsta nordiska literaturen synas häntyda på att namnet konung ursprungligen varit okändt i sin nuvarande betydelse. Dess rikligare användning fann det under århundradena närmast före kristendomens förkunnande i norden, från hvilken tid omtalas "fylkeskonungar", "häradskonungar", "näskonungar", "sjökonungar", tills efter småkonungarnas fullständiga utrotande endast en hela folkets konung (Isl. pióðkonungr) återstod. -- Redan sjelfva grundbetydelsen af ordet konung tyder på, att denna värdighet hos germanerna i regeln gick i arf. Alla en konungs söner synas ursprungligen hafva ärft faderns värdighet (samkonungar), utan att derför en formlig delning af makten behöfde ega rum; och det var sannolikt intet undantagsförhållande att, såsom i förstone hos frankerna och långt in i tiden i Norge, äfven oäkta söner egde arfsrätt. Konungens med ättstorheten på det närmaste förbundna företräden voro hufvudsakligen den mäktige jordegarens, den sjelfskrifne krigshöfdingens, den ansedde våldgiftsmannens och, under hedendomens dagar, den främste offerföreståndarens, hvartill efter hand kommo såsom hans prerogativ en viss straffmakt till fridens upprätthållande, ledningen af de få allmänna förvaltningsärendena och dispositionen öfver statsegendomarna. Under konungamaktens dernäst följande utvecklingsskede (inträffande exempelvis hos frankerna redan under den merovingiska tiden, hos de nordiska folken först på 1200-talet) tillegnade sig konungen en ordinarie högsta domsrätt samt delaktighet i lagstiftningen, hvarjämte hans verkställande
myndighet växte i bredd med statsbegreppets utveckling, följande föredömet af en allt fastare ordnad kyrkostyrelse. Efter länsväsendets utbildning, och sedan kröning allmänt tillkommit såsom en kyrklig bekräftelse på regentvärdighet, började den tyske kejsaren, som ville gälla för det kristna eller åtminstone germanska vesterlandets verldsliga öfverhufvud, och en tid äfven påfven anse konungarna såsom ett slags ärftliga låntagare under sig samt tillerkänna sig rätten att utdela nya konungavärdigheter. Ur denna synpunkt fingo såväl Böhmen som Portugal och Polen sin egenskap af konungarike stadfäst, det förstnämnda 1212 af kejsaren, de senare 1142 och 1295 af påfven, och särskilda hederstitlar tilldelades konungarna från kyrkans sida (se Allra kristligaste konung, Allra trognaste konung, Apostolisk konung, Defensor fidei, Katolskt majestät). I strid med dessa anspråk blefvo dock konungarna snart konungar "med Guds nåde", d. v. s. konungadömet, liksom i allmänhet furstemakten, uppfattades såsom, utgånget direkt från Gud och oberoende af hvarje jordisk myndighet och domare. Under medeltidens senare del led konungamakten i det hela intrång genom stormansväldet, men värdigheten blef likväl uppfattad såsom en konungens egendom och dess ärftlighet vann snart sagdt privaträttslig fasthet. Lagstadgade valriken blefvo visserligen Tyska riket (såsom ett helt; till 1806), hvars konung i regeln, genom att krönas af påfven, äfven erhöll värdighet af romersk kejsare, vidare Sverige (till 1544) och Danmark (till 1660) samt, senare, det forna riket Polen (till 1791), hvarför ock i dessa land tillfälliga, endast för konungens regeringstid gällande bestämmelser om konungamaktens omfång nödvändigtvis uppkommo (se Valkapitulation, Konungaförsäkran); men i sjelfva verket blef ärftlighetsuppfattningen ingenstädes undanträngd, och i Polen, der valriket genom omständigheterna kom att sättas på hårdaste prof, visade sig denna institution högst olycksbringande. Sedan 1800-talets början hafva alla det europeiska statssystemets konungariken varit arfriken. Från samma tidpunkt har konungamakten antagit en väsentligen förändrad karakter. Under den ståndssplittring, som blef den slutliga följden af det under medeltiden grundlagda samhällsskicket, hade konungamakten från nyare tidens början utvidgat sig så, att absolutism hade blifvit den rådande styrelseformen för Europas flesta monarkiska stater; men detta förhållande bröts genom 1789 års revolution och dennas efterdyningar under förra hälften af innevarande årh., i det att dessa händelser framkallade den konstitutionella monarkiens, särskildt det konstitutionella konungadömets, allmänna utbredning öfver Europa. Vidkommande omständigheterna vid en makts upphöjelse till konungarike i nyare tid märkes, att Preussen (1701) fick sin upphöjelse beviljad af kejsaren (se Fredrik I, konung i Preussen), hvaremot konungariket Sardinien (1720) framgick ur flere staters gemensamma medgifvande. Napoleon, som i sin maktfullkomlighet tycktes vilja öfvertaga romerske kejsarens forna anspråk på rätten att utdela konungavärdigheter, stiftade 1801--11 i Frankrikes och sitt eget intresse flere sådana (öfver Etrurien, Italien, Holland, Bajern, Würtemberg, Sachsen, Westfalen, Rom), men dels genom hans egna åtgöranden, dels genom den allmänna politiska omgestaltningen efter hans fall utplånades åter ett par af dessa, hvaremot åtskilliga nya uppkommo enligt Wien-kongressens beslut (i Nederländerna, Hannover, Polen, Lombardiet-Venezia, Illyrien). Sedan den tiden hafva 3 nya konungariken (Belgien, Rumanien, Serbien) tillkommit genom folkens egna initiativ, men med särskildt inhemtadt bifall af de närmast intresserade stormakterna; en fjerde ny stat (Grekland) kan såsom konungarike sägas vara en skapelse af stormakterna. De europeiska stater, som f. n. (1884) ega bestånd såsom sjelfständiga konungariken äro (med angifvande af den tid, sedan hvilken de såsom sådana bära sina nuvarande namn): Danmark och Sverige (sedan äldsta tider), Portugal (1139), Spanien (1516), Preussen (1701), "det förenade konungariket" Storbritannien och Irland (1800), Bajern, Würtemberg och Sachsen (1806), Norge (1814), Belgien (1831), Grekland (1832), Italien (1861), Ungern (1867), Rumanien (1881) och Serbien (1882). Konungen i Belgien bär sin titel icke efter landet, utan efter folket, således "belgiernas konung"; detsamma är förhållandet med konungen af Grekland, "hellenernas konung", liksom redan Ludvig Filip (1830) hade antagit titeln "fransmännens konung". -- Flere europeiska regenter bära i sina titulaturer mer eller mindre historiskt berättigade konungatitlar, utan att dessa motsvaras af förefintliga sjelfständiga riken. Så är kejsaren-konungen af Österrike-Ungern konung öfver Böhmen, Dalmatien, Kroatien, Slavonien, Galizien och Lodomirien samt Jerusalem; konungen af Portugal kallar sig sedan 1471 "konung af Portugal och Algarbierna" (med hvilket sistnämnda ord förstås Algarve och den motliggande delen af afrikanska kustlandet), och den spanske konungens konungatitel prunkade till sist med 23 olika geografiska namn. Plägseden är gammal, äfven i norden. Sveriges konung behöll titeln Götes konung (se d. o.), ehuru ett "Göta rike" i politisk mening alldeles upphört att finnas, samt tillegnade sig utan skäl titeln Vendes konung (se d. o.). Magnus Eriksson, konung i Norge och Sverige, kallade sig, sedan Skånes innebyggare år 1332 gifvit sig under honom, "Sveriges, Norges och Skånes konung". Karl IX kallade sig "svears, götars, venders, Finlands, norra Lapplands, Kajanas samt Estlands och Livlands konung", men Gustaf II Adolf tillade sig konungatitel endast öfver "svear, götar och vender". Från Karl X:s tid hette det "Sveriges, götes och vendes konung", tills genom Sveriges förening med Norge 1814 unionskonungens konungatitel blef "Sveriges, Norges, götes och vendes konung". Om orden "venders og gothers" i den danske konungens titel se Vendes konung. -- Titeln konung har i allmänhet behållits af dem, som frivilligt eller nödtvungna afgått från sitt konungadöme,
äfvensom ofta tillerkänts regerande drottningars gemåler. Titeln har äfven burits af tronföljare före deras uppstigande på tronen. Detta var regel i Tyska riket, der icke blott regenten, innan han hunnit krönas till kejsare, utan äfven en till regentens efterträdare redan i dennes lifstid tilläfventyrs utsedd furste bar titeln "tysk konung" (jfr Napoleon I:s utnämning af hans son till "konung af Rom"). Äfven i Sverige har en tronföljare burit benämningen konung, i det nämligen Gustaf I tillät sin äldste son, Erik, antaga konungatitel för att denne derigenom skulle vinna bättre framgång i det 1558 inledda frieriet till drottning Elisabet af England. -- Predikatet majestät tillkommer konung (sedan 1500-talets början), liksom kejsare, och konungen åtnjuter enligt statsetiketten åtskilliga särskilda företrädesrättigheter, hvilka sammanfattas under benämningen "kungliga hedersbetygelser" (L. honores regii, Fr. honneurs royaux). Dessa hafva dock äfven tillerkänts vissa monarker af lägre rang, som närmast äro jämförliga med konungar, såsom fordom kurfurstarna och i närvarande tid storhertigar, samt iakttagas också, i tillämpliga delar, gent emot cheferna för större republiker, såsom Schweiz, Nord-Amerikas Förenta stater och Frankrike. Om konungavärdighetens accessoirer se Riksregalier och Konungens vapen. -- Om konungamaktens statsrättsliga ställning nu och i äldre tid i särskilda land se under dessa, afdelningarna författning och historia, samt särskilda statsrättsliga art, såsom Benådningsrätt, Beskattningsrätt, Ekonomisk lagstiftning, Förmyndare-regering, Grundlag, Hyllning, Högsta domstolen, Interimsregering, Kommandomål, Kontrasignation, Lagstiftning, Länsväsende, Ministeriella mål, Regeringsformen, Riksdag, Råd, Statsråd, Tronföljd. -- Konungens person (jfr Regeringsformen § 3, Norges grundlag § 5, Danmarks grundlag § 12) är helig och inviolabel (derför ock särskilda strafflagsbestämmelser för majestätsbrott), och hans gerningar äro fredade från allt åtal. Sistnämnda stadgande, hvilket fullständigas af föreskriften om hans rådgifvares ansvarighet, måste anses gälla äfven för de handlingar, hvilka konungen såsom sådan företager utan sina rådgifvares hörande, samt för hans handlingar såsom privatperson, såvidt dessa äro af beskaffenhet att hänfalla under kriminalrätten. Icke häller tyckes det öfverensstämma med grundlagsbuden om konungens persons helighet och hans ansvarsfrihet för sina gerningar att konungen skulle kunna i civilt mål stämmas inför domstol, vare sig personligen eller så, att någon hans "homme d'affaires" synes i hans ställe. (I Preussen gäller dock icke konungens ansvarsfrihet i detta afseende.) Konungens personliga rättsförhållanden i öfrigt, såsom i afseende på äktenskap, arf, kontrakt o. s. v., höra under allmän civillag, dock med de jämkningar, som föranledas af uttryckliga grundlagsbestämmelser (t. ex. R. F:s stadgande om konungens myndighetsålder: 18 år). Såsom det kungl. husets öfverhufvud eger konungen, enligt olika lands grundlagar, en af politiska skäl framkallad särskild myndighet öfver dess medlemmar. (Så t. ex. får svensk prins eller prinsessa icke gifta sig eller resa utrikes utan konungens vetskap och samtycke, ej häller svensk prins utan konungens samtycke -- jämte riksdagens och norska stortingets -- blifva regerande furste af utländsk stat.) Konungens hof står i de nordiska staterna helt och hållet under hans enskilda styrelse. -- De af staten utgående ekonomiska fördelar (jfr Civillista), hvilka i Sverige tillfalla konungen äro: a) största delen af anslagen å riksstatens första hufvudtitel, hvilka enligt riksstaten för år 1885 tillsammans utgöra 1,338,000 kr.; b) 300,000 kr. årligen, hvilka, på grund af ett Rikets ständers beslut 1815, utbetalas af Riksgäldskontoret till Karl XIV Johans efterträdare enligt successionsordningen såsom erkänsla för Karl XIII:s och dåv. kronprinsen Karl Johans åtagande att betala rikets dåvarande skuld med de medel, som England 1814 lemnat i ersättning för Guadeloupes afträdande; c) dispositionsrätt öfver det kungl. residensslottet i Stockholm, med tillhörande byggnader, samt lustslotten Drottningholm, Svartsjö, Ulriksdal, Haga, Gripsholm, Strömsholm, med tillhörande trädgårdar och parker, äfvensom öfver Kungl. Djurgården invid Stockholm samt öfver vissa staten tillhöriga möbler, taflor, bibliotek m. m.; d) Rosersbergs slott och kungsgård samt Tullgarns slott och kungsgård jämte åtskilliga dermed under eget bruk förenade hemman, hvilket allt på lifstid innehafves af Oskar II; e) befrielse från utgörande af inkomstbevillning för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital; f) tullfrihet å varor, hvilka för K. M:ts hofhållnings behof införskrifvas från utrikes orter. I Norge är anslaget till konungens hofhållning för finansåret 1884--85 bestämdt till 336,000 kr., hvarjämte till k. slottets i Kristiania m. fl. byggnaders underhåll m. m., äro för samma tid anslagna 47,022 kr.