Kejsare, titel på den högsta verldsliga maktens innehafvare, af det ursprungligen romerska familjenamnet Caesar, hvars mest frejdade bärare var Cajus Julius Caesar, förste grundläggaren af den romerska verldsmonarkien. Såsom Caesars adoptivson bar Octavianus detta namn, hvilket till följd deraf blef ett slags titel på monarken, tills det efter Hadrianus tillades tronföljaren. Namnets grekiska form, kaisar, ligger till grund för det tyska kaiser och det svenska kejsare. Bestämdt namn för de romerske monarkernas värdighet saknades. För att uttrycka deras maktfullkomlighet brukades orden imperator (se d. o.), princeps (hvaraf Sv. prins) eller augustns (egentligen ett hedersnamn tillagdt Octavianus). Kejsaredömets utveckling faller under följande hufvudskeden: 1. Det äldre romerska kejsaredömet, från Octavianus till Konstantin (31 f. Kr.--330 e. Kr.). Kejsaredömet var ej ärftligt, men kejsaren utsågs oftast inom den siste kejsarens familj; ej sällan intog en segerrik fältherre, stödd på sina legioner, kejsaretronen. Kejsaren egde oinskränkt makt och utöfvade henne efter behag. "Statens välfärd var kejsaremaktens källa, inskränkning och mål." Af religiösa skäl förlade Konstantin år 330 residenset till Bysans, som efter honom kallades Konstantinopel. 2. Romersk-grekiska kejsaredömet. Ehuru till begreppet odelbart, söndrades kejsaredömet år 395 i 2 riken, Vestromerska riket och Östromerska, Grekiska l. Bysantinska kejsaredömet. Sedan det förra 476 störtats af germanen Odovakar, tillhörde kejsare värdigheten Östromerska riket ensamt, som egde bestånd till 1453, då det störtades af turkarna. De östromerske kejsarna gjorde sig bemärkta såsom ifrige försvarare af den ortodoxa tron. Deras makt var ännu oinskränktare än de äldre romerske kejsarnas och närmade sig österländsk despotism. Under det s. k. fjerde korståget upprättade de till den latinska kyrkan hörande korsfararna af grekiska kejsaredömets europeiska besittningar det latinska kejsaredömet (1204--61) och samtidigt upprättades af Grekiska rikets asiatiska land kejsaredömet Nicaea (1206--61) samt kejsaredömet Trapezunt (1204--1461). 3. Frankiska kejsaredömet. Den vestromerska kejsarevärdigheten upplifvades, när påfve Leo III juldagen 800 i S:t Peterskyrkan satte kejsarekronan på Karl den stores hufvud, hvarefter de bland hans efterkommande, som voro romerske konungar, också innehade kejsarevärdigheten. 4. Heliga romerska riket af den tyska nationen (se d. o.). Sedan karolingerna utdött, öfvergick kejsarevärdigheten till Tyskland, i det konung Otto I 962 i Rom kröntes till kejsare. Kejsarekronan var derefter fäst vid tyska konungavärdigheten till år 1806. Rudolf af Habsburg gick aldrig till Rom för att krönas och förde ej häller kejsaretitel; men sedan togo tyska konungar, så fort de blifvit valda, titeln kejsare. Den siste uti Italien (Bologna) till kejsare krönte konungen var Karl V. 1806 bortlades äfven titeln. 6. Det moderna kejsaredömet. Några europeiska regenter hafva i senare tid antagit titel kejsare, vid hvilken man äfven nu fäster föreställningen om ett herravälde, som sträcker sig utöfver en enstaka stats gränser. Kejsaredömet i vår tid hvilar på nationel grund och har, i motsats till det frankiska och tysk-romerska, en helt och hållet verldslig karakter. Tsar Peter i Ryssland antog efter den för honom förmånliga freden med Sverige i Nystad 1721 titel af alla ryssars kejsare (R. imperador), hvilken titel sedan bibehållits. Romerske kejsaren Frans II antog 1804 för sitt arfland titeln ärftlig kejsare af Österrike. Liksom Peter den store sökte upplifva det östromerska
kejsaredömet, ville Napoleon Bonaparte återställa det vesterländska och utropades d. 20 Maj 1804 till fransmännens kejsare (det s. k. Första kejsaredömet). Kejsaredömet erkändes af alla makter utom England och egde bestånd till d. 2 April 1814 samt under de "hundra dagarna" 1815. Det upplifvades (Andra kejsaredömet) å nyo af Napoleon III d. 2 Dec. 1852, som efter olyckorna i kriget mot Tyskland förklarades afsatt d. 4 Sept. 1870, då republiken proklamerades. Under detta krig fick Europa ett annat kejsaredöme i stället. Till följd af tyska härens segrar slöto sig de sydtyska staterna till Nordtyska förbundet, hvarvid bildades ett nytt statsförbund, Tyska riket, med preussiske konungen såsom ärftlig tysk kejsare. Preussiske konungen Vilhelm I proklamerades i Versailles d. 18 Jan. 1871 till tysk kejsare. Utom Europa hafva i senare tid uppstått tre kejsaredömen i kristna land. a) Mejico, der Augustin de Iturbide 1822 utropades till kejsare, men redan följande år nödgades afstå från kronan. Lika olycklig var Maximilian, ärkehertig af Österrike, som d. 10 Juli 1863 genom påtryckning af Napoleon III valdes till kejsare och i Juni 1864 tog tronen i besittning. Republikanerna dömde honom till döden d. 13 Juni 1867 och arkebuserade honom, b) Brasilien lösslet sig från Portugal 1822 och bildade ett sjelfständigt rike under kejsar Pedro I. Regenten bär titeln: "Konstitutionel kejsare och Brasiliens ständige försvarare." c) Haiti. På denna ö herskade kejsare 1804--06 och 1849--59. -- Regenterna i Osmaniska riket, Marokko, Kina och Japan bära titlar, som européerna återgifva med "kejsare". År 1876 lät drottning Victoria af England parlamentet tillerkänna sig titeln kejsarinna af Indien.