Kranbalk, skeppsb., ett från fartygets bog snedt utskjutande timmer, som nyttjas vid ankarets kattning, och hvilket derför är i yttre änden försedt med skifgatt för kattginan. Som kranbalken vid ankarets kattning uppbär ankarets hela tyngd, förbindes han omsorgsfullt till bogen, hvarjämte han underifrån stöttas af ett träknä, kranbalkstryckaren, hvilket knä med sin gren fogas till kranbalkens underkant och med sin bål till bogen. Kranbalken är vid yttre änden försedd med kip för penterlinan samt lås för ankarets fällning. Ankarets kattning och kipning tillgå på följande sätt. Sedan ankaret genom hemvindning af ankarkettingen blifvit upplyft så högt, att dess kläm (eller röring) kommit straxt upp under bogklyset, hugges kattgineblockets hake i klämmen (röringen), hvarefter ankaret medelst kattginan (a) upplyftes så, att klämmen kommer upp under kranbalken. Under det att ankaret sålunda kattas, utstickes naturligtvis erforderlig längd af ankarkettingen genom klyset. Efter kattningen upphänges ankaret under kranbalken i penterlinan (b), hvars yttersta ände består
af några jernlänkar, af hvilka den yttersta lägges i kranbalkens fällningslås. Sedan penterlinan derefter blifvit styft anhalad inifrån, så att ankaret kan hänga i densamma, uthugges kattgineblocket. Nu återstår att kipa ankaret, d. v. s. att upplyfta dess nedre del så högt, att ena flyet kommer att hvila på kipningsröstet (c). Ankarets lyftande till ett sådant läge utföres med tillhjelp af kipskänklingen (d), kipdäfverten (e) och kipginan (f). Sedan ankaret blifvit lyft, försäkras det i sitt läge medelst rustlinan (g), som tages omkring ankarets krona på det sätt figuren visar, hvarefter kipningsredskapen borttagas. Efter det att ankaret blifvit kattadt och kipadt, hänger det således i penter- och rustlinorna. I stället för kranbalk användes numera mycket allmänt ankardäfvert (se d. o.). J. G. B.