Krigsmusik l. militärmusik kallas den för krigshärar afsedda musiken. Tidigast torde man hafva betjenat sig endast af pukor och trummor för att gifva signaler eller elda soldaternas mod. Hos grekerna användes trumpeten till signaler, den arkadiska och sicilianska pipan till larmblåsning. Hos romarna funnos enl. Servius Tullius' författning två "centuriae cornicinum" och "tubicinum". Deras
instrument voro tuba, lituus och buccina, de båda senare förda af rytteriet. Galler och germaner hade trumpeter med egendomligt utseende och rå klang. I 16:de årh. ersattas horn och trumpeter hos de europeiske härarnas fotfolk af pipor och trummor, senare tillökade med oboer (hvarefter benämningen "hautboist" ännu qvarstår såsom gemensam för alla infanterimusikanter). Rytteriet behöll trumpeterna och fick senare äfven pukor. Småningom upptogos allt flere instrument i krigsmusiken, och med 18:de årh. uppträdde ordentliga militäriska musikband, först underhållna på enskildes, sedermera på det allmännas bekostnad. F. n. gäller den preussiska musiken som mönster. Den sammansättes på tre olika sätt, alltefter som den är afsedd för infanteri, jägareregementen eller kavalleri. Infanteriet har flöjter, klarinetter, oboer, fagotter, kontrafagotter, kromatiska valdhorn, ventiltrumpeter, kornetter (l. flygelhorn), tenorhorn (euphonions), basuner, tubor (bombardons), trummor och bäcken. Jägarna hafva piccolo, kornetter, trumpeter, horn, tenorhorn, baritonbas och tuba; kavalleriet skiljer sig ej mycket från de sistnämnda. Den franska krigsinstrumentbyggnaden har af Sax riktats med nya uppfinningar (saxhorn m. m.). I Tyskland har i synnerhet Czerveny i Königgrätz haft stor framgång med sina förträffliga armébasuner samt horn, tubor, metallfagotter m. m., försedda med af honom uppfunna "tonvexelmaskiner". A. L.