Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Kristian

Ämne: Kejsare och medeltida furstar · Kejsare, kungar, drottningar och furstehus

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 27–29 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Kristian (Christian), tyska furstar. 1. K. I, furste af Anhalt-Bernburg, yngre son af furst Joakim II Ernst af Anhalt, född i Bernburg d. 11 Maj 1568, trädde 1591 i spetsen för en tysk värfvad kår om 16,000 man, som Henrik IV af Frankrike tog till hjelp under sin kamp mot ligan. Efter sin återkomst från Frankrike, der han utbytt sin lutherska trosbekännelse mot den reformerta, blef K. 1595 ståthållare i Öfre Pfalz och qvarstannade på denna post, äfven sedan han 1603, genom de anhaltska besittningarnas delning, erhållit hertigdömet Bernburg. Han blef den egentlige ledaren af den pfalziska politiken samt ådagalade mycken drift och rikedom på planer, ehuru ett mindre godt omdöme vid utförandet. Evangeliska unionens stiftelse (1608) var i synnerhet hans verk. Han öfvertog ock befälet öfver hennes trupper samt förde de protestantiske furstarnas underhandlingar med Henrik IV af Frankrike och med kejsar Rudolf II. 1619 tillstyrkte han kurfursten Fredrik V af Pfalz att mottaga den erbjudna böhmiska kronan och förde 1620 befälet öfver Fredriks här i slaget på Hvita berget, der den nya konungavärdigheten gick förlorad. Sjelf undkom han med nätt nöd ur striden och uppsökte Gustaf II Adolf, från hvilken han likväl inom kort begaf sig till Danmark. Kejsaren förklarade honom i akt, men lät snart blidka sig, så att K. 1623 kunde begifva sig till sitt furstendöme. Der förde han sedan styrelsen till sin död, d. 17 April 1630. -- 2. K., markgrefve af Baireuth, son af kurfursten Johan Georg af Brandenburg, f. 1581, d. 1655, sedan 1603 markgrefve af Baireuth, var en ifrig anhängare af protestanternas sak och slöt sig till Gustaf II Adolf, men bragte derigenom sitt lilla land i stort trångmål. I likhet med mängden af protestantiska furstar ingick han efter svenskarnas nederlag vid Nördlingen (1634) fred med kejsaren (i Prag 1635). -- 3. K. af Braunschweig, biskop af Halberstadt, föddes i Groningen d. 10 Sept. 1599 samt var tredje son af regerande hertigen Henrik Julius af Braunschweig-Wolfenbüttel och Elisabet af Danmark. 1616 valdes han till biskop i Halberstadt och erhöll 1617 ytterligare ett par andliga ämbeten. Men till kriget stod hans lust, och kriget vardt också hans yrke. "Der tolle halberstädter" (Den galne halberstadtaren), såsom han snart kallades, befann sig i nederländsk krigstjänst, då Fredrik V af Pfalz miste sin böhmiska konungakrona (1620). K., som på riddaremanér valt hans sköna gemål, Elisabet, till sitt hjertas dam, fäste hennes handske på sin hatt och svor att göra allt för att åt Fredrik återvinna kronan. Med en för ändamålet värfvad vestfalisk-nedersachsisk här af omkr. 12,000 man fotfolk och 13 fanor ryttare sökte han genom Hessen tränga ned till Öfre Pfalz för att förena sig med grefve Ernst af Mansfeld, den andre hufvudkämpen för Fredriks och protestantismens sak. Tillbakaslagen, plundrade han de rika vestfaliska stiften, och beröfvade bl. a. Paderborn-dômen de berömda silfverstoderna af de 12 apostlarna samt den hel. Liborius' guldbelagda silfverskrin, hvilket allt nedsmältes och slogs till mynt ("pfaffenthaler"). Ehuru vid Höchst d. 10 Juni 1622 slagen af Tilly och Gonsalvo de Cordova (d. y.), lyckades han förena sig med Mansfeld. Men båda höfdingarna blefvo entledigade af Fredrik, hvilken sökte försona sig med kejsaren. De erbjödo då holländska generalstaterna sin tjenst, genomtågade Elsass och Lothringen samt slogo sig vid Fleurus (d. 19 Aug1. 1622) igenom en spansk här. K. fick i slaget sin venstra arm krossad af en kula och lät sedan i hela härens åsyn och under ljudet af pukor och trumpeter amputera den. I början af 1623 kastade han sig åter in i de tyska angelägenheterna. Med 8,000 man tågade han till nedersachsiska kretsen, hvilkas ständer togo honom i sin tjenst; men vid Lohner Bruch, nära den lilla staden Stadtlohn, vardt han fullständigt slagen af Tilly d. 26 Juli 1623 och räddade sig med endast 2,000 man till Nederländerna. Med engelsk hjelp kunde han omsider i förening med Mansfeld åter samla en här, 12,000 man fotfolk och 2,000 ryttare. Den nedersachsiska kretsen kallade de båda krigshöfdingarna att sluta sig till Kristian IV af Danmark, som utvalts till kretsöfverste, men K. fick icke länge deltaga i de nya kraftansträngningarna mot papisterna. Han afled i Wolfenbüttel d. 6 Juni 1626. -- 4. K. Karl Fredrik August, hertig af Slesvig-Holstein. Se Augustenborg, sp. 1330. -- 5. K. (IV), hertig af Zweibrücken, svensk tronkandidat, föddes i Bischweiler d. 16 Sept. 1722 och var son af hertig Kristian III (d. 1735). Han tillhörde den pfalziska linien Birkenfeld-Bischweiler, hvilken efter svensk-pfalziska liniens utslocknande, 1731, kom i besittning af hertigdömet Zweibrücken. K. fick en vårdad uppfostran, under ledning af en svensk guvernör, och tillträdde regeringen d. 22 Nov. 1740. På Frankrikes initiativ uppställdes han såsom en af kandidaterna vid tronföljarevalet i Sverige 1742--43, och en mängd hattar, företrädesvis inom adeln och borgareståndet, förklarade sig öppet för honom, i synnerhet sedan den holsteinske hertigen Karl Peter Ulrik icke kunnat mottaga valet. Men kejsarinnan Elisabets önskan länkade valet in på en annan väg, och furst-biskopen Adolf Fredrik blef den lycklige. K:s regering visade, att man ej misstagit sig om hans begåfning och klokhet; hans undersåtar kallade honom till och med "den store". Genom bytesfördrag lyckades han öka och afrunda sitt område, och af politiska skäl öfvergick han 1758 från den protestantiska till den katolska läran. Skön konst och vetenskap hade i honom en frikostig vän och beskyddare. K., hvilken var morganatiskt förmäld med Maria Anna Fontevieux från Strassburg (grefvinnan von Forbach), afled d. 4 Nov. 1775.