Kristian, skandinaviska konungar:
1. K. (Kristiern) I, konung i Danmark 1448--81, i Norge 1450--81 och i Sverige 1457--64, stamfader till det oldenburgska konungahuset i Danmark, till den 1751--1818 i Sverige regerande holstein-gottorpska ätten och till det nu regerande ryska kejsarehuset, föddes 1426 samt var son af grefve Didrik den lycklige af Oldenburg och Hedvig af Holstein. Efter faderns död (1440) ärfde K. jämte sina bröder (Morits och Gerhard) Oldenburg och Delmenhorst samt utsågs af sin morbroder Adolf VIII af Holstein till hans arfving och blef efter hans önskan af ridderskapet i Slesvig hyllad som efterträdare. Då Kristofer af Bajern dött (Jan. 1448), vände sig det danska riksrådet till Adolf och erbjöd honom kronan, men han undanbad sig densamma och gaf anvisning på K., sedan han likväl förut (d. 28 Juni) låtit honom underskrifva en förklaring, i hvilken han lofvade att stå fast vid hertig Valdemars af Slesvig löfte i hans handfästning 1326 (den för öfrigt obekanta s. k. "Constitutio valdemariana") att hertigdömet Slesvig aldrig skulle förenas med konungariket Danmark under en herskare. Derefter valdes K. d. 1 Sept. i Haderslev af riksrådet, hyllades d. 28 Sept. på Viborgs landsting och kröntes d. 28 Okt. 1449 i Köpenhamn. Samma dag ingick han äktenskap med Kristofers af Bajern enka, Dorotea. Äfven i södra delen af Norge valdes K. Men det nordanfjällska Norge valde Karl Knutsson, hvilken d. 20 Nov. 1449 kröntes af ärkebiskopen i Trondhjem. Den 13 Maj 1450 enades emellertid 12 danska och 12 svenska riksråd i Halmstad derom att den s. k. Kalmar-unionen skulle förnyas och att den af de båda konungarna, som lefde längst, skulle vara konung i alla tre rikena samt att Karl Knutsson skulle öfverlemna Norge till K., hvilken derefter, d. 29 Juli s. å., kröntes i Trondhjem. Derjämte ingingo Danmarks och Norges riksråd d. 29 Aug. en öfverenskommelse i Bergen ("Bergens recess") att de tvänne rikena alltid skulle vara förenade under samme konung (hvilket de också förblefvo i 364 år). Men K. var icke nöjd med hvad han sålunda vunnit. På ett möte i Avaskär 1451 bröt han med Sverige med anledning af frågan huruvida Gotland skulle höra till Danmark eller Sverige; och derefter uppstod ett blodigt krig, i hvilket K. förlorade den öfvervigt han hade vunnit. Dock inkallades K. 1457 till Sverige, sedan Karl Knutsson blifvit förjagad, samt kröntes i Upsala d. 29 Juni, hvarjämte hans son Hans korades till hans efterträdare. K. tycktes sålunda hafva vunnit seger. 1459 dog hertig Adolf, och det lyckades K. att af ridderskapet blifva vald (i Ribe, d. 2 Mars 1460) till hertig i Slesvig och grefve i Holstein. I gengäld måste han d. 5 Mars utfärda de s. k. "landesprivilegien", hvilka sedermera blefvo grundvalen för de slesvig-holsteinska åsigterna om hertigdömenas förhållande till det danska riket och hvilka bekräftades genom den "tappere verbetering" i Kiel (d. 4 Apr.). I nämnda privilegier lofvade nämligen K., att han skulle betrakta sig som vald arfving till de båda landen och icke som konung i Danmark, samt gaf de båda landens innebyggare rättighet att efter hans död välja en af hans söner eller rätta arfvingar till herskare. Derjämte skulle landen hafva en viss inre sjelfständighet samt förblifva evigt tillsammans, odelade. Med senare tiders händelser för ögonen och med afseende på nyare föreställningar har man skarpt klandrat K. och det danska riksrådet för att de icke höllo fast vid Slesvigs indragande under den danska kronan såsom ett hemfallet län, utan tvärtom lossade på bandet mellan Danmark och Slesvig för att bringa Holstein i förbindelse med konungariket. Men på den tiden ansågs det såsom klok politik, emedan man hoppades att derigenom försäkra sig mot återupptagandet af de långvariga krigen med Holstein, och från tysk sida tillvitade man till och med holsteinarna, att de blefvo danskar. K. fruktade i synnerhet för att han skulle förlora sitt nyvunna välde i Sverige, om han skulle -- liksom Erik af Pommern -- upptaga striden med Holstein. Men för att få penningar till den rätte arfvingen af Holstein, grefve Otto af Schauenburg, och till sina båda bröder m. m. nödgades K. upptaga lån på hårda vilkor och pålägga nya skatter, hvarigenom han uppretade svenskarna mot sig. Derför fick han också namnet "riksförödaren", och den svenska allmogen ville icke ösa pengar i hans "bottenlösa, tomma pung". Ett uppror utbröt 1463; och då ärkebiskopen Jöns Bengtsson i konungens namn efterskänkte skatterna, lät K. fängsla honom och föra honom till Danmark samt slog bönderna på Helgeandsholmen. Men då blef upproret allmänt, och Karl Knutsson vände hem igen (1464). K. lösgaf då Jöns Bengtsson, och denne förjagade också Karl Knutsson, men behöll makten i sina egna händer. Efter Karl Knutssons död (1470) försökte K. att med våld tillskansa sig makten i Sverige, men han blef af riksföreståndaren Sten Sture slagen på Brunkeberg (d. 10 Okt. 1471) och sjelf sårad. Kriget mot Sverige gjorde unionen omöjlig och K. ännu mera beroende af sina kreditorer i Slesvig och Holstein, hvilka dels ruinerade honom genom höga räntor, dels rent af bedrogo honom. Af samma skäl blef K. äfven beroende af hansestäderna, som fingo vigtiga holsteinska städer i pant och stora friheter i handeln på Danmark och Norge. Huru undergräfd hans ekonomiska ställning var visade sig äfven då han (1469) bortgifte sin dotter Margareta med Jakob III af Skotland; ty han kunde icke lemna den utlofvade hemgiften, utan måste sätta Orken-öarna och Shetlands-öarna i pant, hvarigenom dessa land gingo förlorade för Norge. Oaktadt sin penningeförlägenhet gjorde K. 1474 tvänne mycket kostsamma utländska resor. På våren for han till Rom, hvarest han (i April) fick påfvens tillstånd att grundlägga ett universitet i Köpenhamn (det grundlades först 1478--79), och besökte på hemresan kejsar Fredrik III, hvilken förlänade honom Ditmarsken samt upphöjde detta förut fria land jämte grefskapen Holstein och Stormarn till ett hertigdöme Holstein. På hösten företog han en resa till Rhen för att bilägga en strid mellan kejsaren och Karl den djerfve af Burgund. Vid bägge tillfällena utvecklade K. stor prakt. Hans sista regeringshandling var att pantsätta Slesvig och Holstein till drottning Dorotea, hvilken mycket väl förstod sig på att hushålla (1480). K. dog d. 21 Maj 1481 och jordades i ett kapell, som han sjelf byggt till Roskilde domkyrka. Han var en man af ovanlig storlek och kroppsstyrka samt utmärkt i alla ridderliga idrotter. Han efterlemnade två söner, konungarna Hans och Fredrik I, samt en dotter, Margareta. Tvänne äldre söner, Olof och Knut, dogo som barn. E. Ebg.
2. K. (Kristiern) II, konung i Danmark och Norge 1513--23 samt i Sverige 1520--21, den föregåendes sonson, son till konung Hans och Kristina af Sachsen (f. 1461, d. 1521), föddes d. 1 Juli 1481 på Nyborgs slott, uppfostrades hos den ansedde köpmannen Hans Bogbinder i Köpenhamn och var under sin uppväxt mycket obändig, så att hans lärare endast med svårighet kunde styra honom. Han tyckte särdeles mycket om att umgås i borgerliga hus och älskade muntra lag, men fick ändock en god uppfostran. Af naturen var han utrustad med ett skarpt förstånd och goda anlag; derjämte var han vacker och reslig, hemmastadd i alla ridderliga idrotter samt hade ett vinnande väsende, men var misstänksam, hård och af ett ytterst våldsamt sinnelag. Redan 1487 valdes K. till tronföljare af det danska riksrådet, 1489 af det norska och 1497 af det svenska. 1502 visade han vid ett anfall mot Sverige stor tapperhet som härförare, och 1506 sändes han som ståthållare till Norge samt dämpade 1508 med stränghet ett der utbrutet uppror. 1507 blef han i Bergen bekant med holländskan Sigbrit och hennes vackra dotter, Dyveke, hvilken genast blef hans frilla och sedermera följde honom till Danmark. Vid faderns död (1513) gjorde några nörrejylländske adelsmän invändningar mot att taga K. till sin konung och erbjödo kronan åt hans farbroder Fredrik (I); men K. blef likväl erkänd som konung, dock först sedan han utfärdat en för Danmark och Norge gemensam handfästning (d. 22 Juli), hvilken gaf adeln och presterskapet ökade rättigheter samt inskränkte konungens myndighet. I Okt. s. å. hyllades han såsom hertig i den ena hälften af Slesvig och Holstein, kröntes d. 11 Juni 1514 i Köpenhamn och d. 29 Juli s. å. i Oslo samt höll d. 12 Aug. 1515 bröllop med Elisabet af Österrike (f. 1501). Oaktadt häftiga klagomål från Elisabets farfader, kejsar Maximilian, och öfriga slägt afbröt han emellertid icke sitt förhållande till Dyveke. Den 18 Juni 1517 dog denna plötsligt, troligen af gift, och K. riktade sin vrede mot länsmannen på Köpenhamns slott, Torben Oxe, hvilken eftersträfvat Dyvekes gunst samt t. o. m. försökt våld emot henne. Sedan han med list förmått Torben Oxe att till hälften erkänna detta, kastade han honom i fängelse och anklagade honom inför riksrådet. Då detta frikände honom, sammankallade K. en gårdsrätt af tolf bönder, hvilka lydde under slottet, och lät, sedan denna förklarat Torben skyldig, afrätta honom d. 29 Nov. 1517, oaktadt drottningens och stormännens förböner samt i afgjord strid mot handfästningen. K:s häftiga sinne retades ytterligare mot adeln, som å sin sida upprördes af hans våldsamma och lagstridiga handlingar. 1517 hade i Sverige öppen strid utbrutit mellan riksföreståndaren Sten Sture och ärkebiskopen Gustaf Trolle, och K. trodde nu att tiden för honom var inne att göra sina anspråk gällande. Men försöket misslyckades. K:s trupper blefvo slagna 1517 vid Vädla och 1518 vid Brännkyrka. Efter sistnämnda slag inleddes underhandlingar om en sammankomst mellan honom och Sten Sture. K. erhöll sex svenska ädlingar som gisslan, bland dem Hemming Gad och Gustaf Eriksson (Vasa), men bröt aftalet och bortförde de som gisslan lemnade svenske männen i fångenskap till Danmark. 1519 utrustade K. en stor här; och då påfven lyst Sten Sture i bann samt öfverlemnat åt K. att utföra straffdomen, lät denne (Jan. 1520) hären under Otto Krumpens befäl rycka in i Sverige. Den 19 Jan. segrade danskarna vid Bogesund (nuv. Ulricehamn), hvarest Sten Sture blef dödligt sårad, och sedermera på Tiveden samt slutligen, d. 6 April, vid Upsala. Redan i Mars ingicks en öfverenskommelse, enligt hvilken många svenska adelsmän gingo in på att erkänna K. såsom konung mot löfte om glömska för det framfarna. Stockholm försvarades likväl ännu med tapperhet af Sten Stures enka, Kristina Gyllenstierna, men gaf sig d. 5 Sept. mot liknande löften. Den 7 Sept. höll K. sitt intåg i Stockholm; d. 1 Nov. blef han hyllad på Brunkeberg och d. 4 Nov. krönt af Gustaf Trolle. K. hade häfdat sin rätt som arfkonung och ville icke hedra någon svensk med riddareslag. Svek fruktade dock ingen. Men eggad af Gustaf Trolles hämdgirighet samt lockad af Didrik Slaghecks och Jens Beldenaks lömska råd, lät K. (d. 7 Nov.) fängsla och anklaga Sten Stures vänner. Fjorton andlige domare dömde dem, på grund af deras uppträdande mot ärkebiskopen, för kätteri, och domen verkställdes i "Stockholms blodbad" (d. 8 Nov.). Öfver hundra personer afrättades genast; och då K. väl hade beslutit detta grymma steg, gick han vidare och lät utföra nya våldsbragder dels under sin hemresa genom Sverige, dels genom utskickade i de olika orterna. Tillsammans omkr. 600 personer föllo i Sverige offer för honom, och han afrättade t. o. m. män, som främjat hans planer, t. ex. biskoparna Mattias i Strengnäs och Hemming Gad. Sägnen har väl sedermera öfverdrifvit hans våldsgerningar; men grymheten och trolösheten väckte i hela Sverige en rättmätig förbittring mot "Kristian tyrann", och K., som måhända hoppats att med ett slag tillintetgöra allt motstånd mot föreningen med Danmark, gjorde tvärtom derigenom denna förening fullkomligt om intet. Redan 1521 blef Gustaf Vasa, som ställt sig i spetsen för resningen mot K., vald till riksföreståndare i Sverige, och K. måste snart afstå från hoppet att der återvinna sitt välde, i synnerhet som han fick andra fiender att kämpa med. Lybeckarna hyste gammalt agg till honom, derför att han gynnade Nederländernas handel i norden samt sökte att göra Köpenhamn till en stapelstad för handeln på Östersjön. Efter Stockholms dagtingan voro hans tankar närmast riktade mot Lybeck. Han ville nämligen grundlägga ett stort nordiskt handelskompani, och sommaren 1521 reste han till Nederländerna för att sluta förbund med sin svåger Karl V. Denne gaf likväl ingen hjelp, men öfverlemnade åt K. länsrätten öfver Holstein samt Hamburg och Lybeck. Detta förtörnade ytterligare K:s afundsjuke farbroder, Fredrik, hvilken alltid känt sig kränkt deraf att han icke fått hela Slesvig och Holstein samt att han för Slesvig måste vara K:s vasall. I Aug. 1522 måste K. ingå en förlikning med honom och bl. a. afstå från den nyförvärfvade länsrätten öfver Holstein. Äfven åt lybeckarna måste han göra åtskilliga medgifvanden, och med påfven hade han råkat i strid, dels till följd af sina försök att ändra de kyrkliga förhållandena, dels genom sina godtyckligheter mot biskoparna och särskildt derigenom att han låtit afrätta tre svenska biskopar. Icke endast adeln, utan äfven en stor del af allmogen hade K. retat mot sig genom att använda Sigbrit till rådgifverska. Från hösten 1517 hade hon hela finansförvaltningen om hand och tog jämte drottningen under K:s frånvaro ständigt del i rikets styrelse. Ett berömvärdt sträfvande hos K. var att han sökte höja borgareståndet och förbättra de lägre klassernas ställning; han var vidare afgjordt dansk, i motsats till farbrodern Fredrik och dennes son Kristian (III). 1514 utgaf han en mot kringresande utländske köpmän riktad vigtig förordning för Köpenhamn och de öfriga själländska städerna. Under de närmast följande åren blef denna förordning gällande för hela Danmark, och det förbjöds adel och prester att drifva köpenskap. K. ville äfven inskränka handtverkerierna till städerna, var betänkt på att utsända en expedition till Grönland samt sökte att utveckla bergverksrörelsen i Norge och trädgårdsskötseln i Danmark. Som lagstiftare visade K., att han i många stycken stod långt framför sin tid, t. ex. genom 1521 års förordning om skeppsvrak, hvilken förbjöd den allmänt brukliga utplundringen af de skeppsbrutne, och 1522 års "ordinans", som förbjöd "den onde og ukristelige skik at sälge bönder som andre ufornuftige kreaturer". Vidare lindrade han "vornedskabet" på Själland och angränsande öar, så att bonden fick rätt att lemna det gods, der han blifvit född, om han der led orätt. Äfven sökte han att förbättra undervisningen samt att sätta en gräns för presterskapets och munkarnas öfverdådiga och osedliga framfart, ty han var påverkad af den kyrkliga rörelsen i Tyskland och anhöll redan 1519 hos sin morbroder, Fredrik den vise af Sachsen, att få en lärare från Wittenberg för att utbreda reformationen. Tvänne sådana kommo också till Köpenhamn, först Martin Reinhard, sedermera Andreas Karlstadt, men de uträttade endast föga och begafvo sig snart derifrån. Senare stod K. i brefvexling med Luther. -- Vid julen 1522 sammankallade K. en herredag i Kalundborg, men de nörrejylländske biskoparna och några adelsmän samlades i Viborg och beslöto att fördrifva honom samt att söka understöd hos hans farbroder. K. lofvade då att sammankalla en allmän riksdag af riksråd och adel samt tvänne borgare från hvarje stad och fyra bönder från hvarje härad. Der skulle alla anledningar till klagomål afhjelpas. Men utan att afvakta detta beslöto de nörrejylländska riksråden att genast bryta med konungen och (d. 20 Jan. 1523) att sända honom ett uppsägelsebref samt erbjuda kronan åt hertig Fredrik. K. tappade då helt och hållet modet, inlät sig i underhandlingar och drog sina trupper ur Nörrejylland, hvarigenom alla hans anhängare tvungos att affalla. Af fruktan för hans trolöshet ville ingen, sedan upproret väl var börjadt, gifva sig i hans våld, och till följd af de höga skatterna öfvergåfvo honom äfven bönderna. Redan i Mars 1523 hyllades Fredrik I i Viborg, och k:s lagar uppbrändes såsom "skadliga och stridande mot goda seder". K. försökte intet motstånd. Den 13 Apr. lemnade han Köpenhamn samt begaf sig jämte sin familj och några få trogna anhängare till Nederländerna i i hopp att finna hjelp der. I åtta år drog K. derefter omkring i Nederländerna och Tyskland för att samla en här och en flotta. På öfverfarten från Nederländerna till Norge gingo 10 af hans 25 skepp förlorade. I Nov. 1531 landsteg han emellertid i Norge och hade till en början framgång. Det norska riksrådet hyllade honom, han belägrade Akershus och ryckte (Jan. 1532) in i Viken (Bohus län) samt ämnade från Kunghäll infalla i Vestergötland. Konung Gustafs kraftiga försvarsåtgärder afskräckte honom dock derifrån, och han vände åter till Norge. Sedan en dansk och lybsk flotta i Maj 1532 kommit till undsättning, beslöt K. att mot lejd gifva sig. Han skulle föras till Köpenhamn för att underhandla med Fredrik I. Men då han kom till Köpenhamns redd, ville Fredrik icke mottaga honom, och hvarken riksrådet eller K:s öfrige motståndare (Gustaf Vasa och lybeckarna) ville tillåta, att han frigafs. K. fördes derför (d. 30 Juli 1532) till Sönderborgs slott, der han vid grefvefejdens utbrott (1534) sattes under sträng bevakning och inspärrades i ett tornrum, hvarest han hade endast en gammal soldat till sällskap. Sedan Kristian III blifvit konung (s. å.) och hans välde tryggadt, mildrades K:s fångenskap å nyo. 1546 afstod han från alla anspråk på rikena, och 1549 flyttades han till Kalundborgs slott, hvarest han tillbragte de sista tio åren af sitt lif i fullständig frihet. Han dog af sorg öfver Kristian III:s död, tre veckor efter denne, d. 25 Jan. 1559, och begrofs i Odense. (Hans stoft hvilar nu i S:t Knuts kyrka.) K:s drottning hade dött redan 1526, och hans son, Hans (f. 1518), 1532. Han efterlemnade två döttrar, Dorotea (f. 1520, gift 1534 med kurfursten Fredrik af Pfalz, enka 1556, d. 1580) och Kristina (f. 1521, gift först med Frans II Sforza, hertig af Milano, och derefter med Frans af Lothringen; d. 1590). E. Ebg.
3. K. III, konung i Danmark och Norge 1534--59, född d. 12 Aug. 1503, troligen på Gottorp, den föregåendes kusin, äldste son af Fredrik I och Anna af Brandenburg, fick en mycket vårdad, men helt och hållet tysk uppfostran och sändes vid unga år utomlands i sällskap med sin hofmästare, Johan Rantzau. Han var närvarande vid riksdagen i Worms 1521 och blef der fullständigt vunnen för Luthers kyrkoreformatoriska lära, hvarför han också få år derefter såsom ståthållare i Slesvig och Holstein ifrigt arbetade på att införa denna. K. bodde på Haderslevhus, och redan 1525 upprättade han i Haderslev en prestskola med flere tyska lutherska lärare samt utfärdade (1528) en ny kyrko-ordinans för norra Sönderjylland och utdref tiggarmunkarna derifrån. Då hans fader dog (1533), öfvertog K. genast i eget och sina halfbröders namn styrelsen i hertigdömena och lät i Kiel hylla sig af ständerna. Men herredagen i Köpenhamn kunde icke blifva enig, ty den lutherskt sinnade delen af adeln ville hafva K. till konung, men de katolske biskoparna icke. Det enda, som åstadkoms, var att ett förbund slöts (d. 1 Juli 1533) mellan K. på hertigdömenas vägnar och det danska riksrådet. Men då grefvefejden kort derefter utbröt med bondeuppror i synnerhet i Nörrejylland, beslöt den nörrejylländska adeln (d. 4 Juli 1534) på ett möte i Rye vid Himmelbjerget att välja K. till konung, och om detta val enade sig (d. 9 Juli) äfven den fyenska adeln på ett möte i Odense. K., som förut hållit sig tillbaka, mottog valet och hyllades d. 18 Aug. i Horsens. Efter ett möte i Kolding med grefve Kristofer af Oldenburg och sedan han för hertigdömenas räkning slutit fred med lybeckarna, lät K. sina trupper rycka in i Nörrejylland under Johan Rantzau. Denne slog bönderna (Dec. 1534), drog derefter till Fyen och segrade vid Öxnebjerg vid Assens (d. 11 Juni 1535), hvarefter hela ön kufvades och K. med sin flotta kunde draga till Själland samt (d. 29 Juli) slå läger utanför Köpenhamn. Derifrån gick K. öfver till Skåne, hvarest han hyllades i Lund, och gjorde (i Sept.) ett besök i Stockholm hos Gustaf I (gift med en syster till K:s gemål), med hvilken han slöt förbund. Slutligen måste lybeckarna (Febr. 1536) uppgifva Kristian II:s sak. Den 14 April kapitulerade Malmö och d. 29 Juli Köpenhamn, efter ett års belägring. K. var då herre i hela Danmark, höll sitt intåg i Köpenhamn d. 6 Aug. och öfverenskom redan d. 12 Aug. med de verldsliga riksråden om reformationens införande. Derefter lät han fängsla biskoparna och tvang dem att skriftligen afsäga sig sina ämbeten. Den 30 Okt. s. å. beslöts på en riksdag i Köpenhamn reformationen och i sammanhang dermed bestämdes, att biskopsgodsen skulle indragas till staten och kyrkogodsen användas till skolans, fattigvårdens och kyrkans behof. Vidare fastställdes der K:s handfästning, enligt hvilken Norge, som först 1537 underkastade sig, skulle vara "en lem af Danmarks rike" samt adelns makt utsträckas. (Adelsväldets tid i Danmark räknas också från 1536.) Bugenhagen, som från Sachsen sändts att medverka vid kyrkoförhållandenas omdaning, krönte K. d. 12 Aug. 1537 och invigde de sju nye superintendenter, hvilka sattes i biskoparnas ställe. Derefter affattades kyrko-ordinansen på latin och danska samt fick gällande kraft på herredagen i Odense 1539. K. visade stor ifver att befästa den lutherska lärans seger, lät (1550) utgifva en ny bibelöfversättning och genomförde (1551) reformationen på Island. Liknande omtanke visade han för skolväsendets främjande; universitetet fick 1539 nya statut och så storartade donationer, att K. kan anses såsom dess andre stiftare. 1538 förnyade K. det 1533 ingångna förbundet med de tyske protestantiske furstarna, som hade förenat sig i Schmalkalden (1531), men han deltog icke i deras krig mot Karl V. Till värn mot denne slöt K. 1541 förbund med Frans I af Frankrike och d. 15 Sept. s. å. förhund på 50 år med Gustaf I vid ett personligt möte vid Brömsebro. Men detta hindrade honom icke att 1548, såsom tecken på att han hade en viss rättighet till Sverige, upptaga de tre kronorna i sitt vapen. 1544 slöt K. i Speier fred med Karl V, hvilken helt och hållet uppgaf sin svåger Kristian II:s sak. Emot Johan Rantzaus råd, hvilken önskade att införa ärftlighet och förstfödslorätt i Slesvig och Holstein, företog K. 1544 en delning af bägge hertigdömena med två af sina halfbröder, Hans den äldre och Adolf. K. utfärdade flere vigtiga lagar, särskildt de två köpenhamnska recesserna 1540 och 1547 samt den koldingska recessen 1558. Han dog d. 1 Jan. 1559 på Koldinghus. K. var den förste danske konung, som fogade ordningstalet (III) till namnet. Han läste flitigt i gudliga skrifter, men sysslade också med vetenskaperna samt stod i regelbunden brefvexling med Bugenhagen och andra reformatorer. Likasom fadern, Fredrik I, var K. afgjordt tysk och skref intet annat språk än detta. Han var jämn och godmodig i sitt sätt samt mycket enkel. Hans godmodighet öfvergick ofta till eftergifvenhet. Ett stort inflytande utöfvades af hans hersklystna drottning, Dorotea af Sachsen-Lauenburg (f. 1511, d. 1571), hvilken han äktade 1525. Med henne hade han tre söner, Fredrik (II), Magnus och Hans den yngre, samt tvänne döttrar, Anna (f. 1532, d. 1585), gift med kurfursten August af Sachsen, och Dorotea (f. 1546, d. 1617), gift med hertig Vilhelm af Braunschweig-Lüneburg. Derjämte hade K. en oäkta son, Kaspar Markdanner (f. 1533, d. 1618), som i många år var länsman på Koldinghus. E. Ebg.
4. K. IV, konung i Danmark och Norge 1588--1648, den föregåendes sonson, son till Fredrik II, föddes d. 12 April 1577 på Frederiksborgs slott, blef redan 1580 i Odense vald till dansk och 1582 i Oslo till norsk tronföljare samt hyllades 1584 på de fyra danska landstingen. K. var knappt 11 år gammal, då fadern dog (1588). Regeringen fördes derefter af fyra riksråd, under det att K:s moder, Sofia af Mecklenburg, sköts åt sidan. K., som var af en vaken och vetgirig natur, fick en omsorgsfull uppfostran. Han lärde sig flere språk, förvärfvade goda insigter i byggnadskonst och skeppsbyggeri, nådde en ovanlig färdighet i alla ridderliga idrotter samt blef en särdeles skicklig sjöman. Den 10 Juni 1596 tillträdde K. på en herredag i Köpenhamn regeringen i Danmark och Norge (i hertigdömena Slesvig och Holstein hade han blifvit myndig redan 1593). Den 7 Aug. 1596 underskref K. sin handfästning och kröntes d. 29 s. m. Som konung visade han sig särdeles verksam och på många sätt duglig. I hvardagslag var han sparsam, ja t. o. m. nogräknad, men vid festliga tillfällen utvecklade han gerna stor ståt. Sjelf utöfvade han tillsyn öfver sina byggnadsarbeten, hvilka varmt intresserade honom, och sjelf utbetalade han till arbetarna deras aflöningar. I en mängd bref gifvas föreskrifter om de minsta enskildheter i statens och hofvets förvaltning, ja ända till barnens klädsel. K. besökte äfven de aflägsnaste landsdelar samt utöfvade sträng tillsyn öfver ämbetsmännen och rättskipningen. Nästan hvarje år reste han till Norge, vissa år till och med tvänne gånger, och 1599 seglade han med en liten flotta längs Norges norra kust omkring Nordkap och Vardöhus. Länsmän och lagmän, hvilka gjort sig skyldiga till misshandling och utpressning, afsatte och straffade han, och 1609 lät han döma Kristofer Rosenkrands för förfalskningsbrott, sedan han sjelf upptäckt hans bedrägeri med ett förfalskadt skuldebref. De 15 första åren af K:s regering voro fredliga. Flottan utvecklades derunder till en ansenlig storlek, och Norge fick en ny lagbok (1604) samt en ny kyrko-ordinans (1607). Men 1611 råkade K. i krig med Sverige (det s. k. Kalmarkriget). Han utmärkte sig derunder genom personlig tapperhet samt slöt en fördelaktig fred (i Knäred, 1613). Derefter följde 12 fredsår, de lyckligaste under K:s regering. Han utvecklade derunder stor verksamhet: upphäfde skråväsendet (1613), utgaf lagböcker ("Den lille reces", 1615, "Rigens ret og dele", 1621, och "Birkeretten", 1623), grundlade flere handelskompanier (det ostindiska och det isländska) och många fabriker, inkallade konstnärer (K. van Mander) och handtverkare, i synnerhet från Holland, utsände Ove Giedde (1618) till Indien, hvarest Trankebar köptes, och föranstaltade (1605--19) fyra upptäcktsresor till Grönland, bland hvilka den mest bekanta leddes af Jens Munck. En stående här om 5,000 man uppsattes, hvilken utskrefs bland kronans bönder (1615), och en annan för Norge (1628) samt en fast stam af båtsmän för flottan, för hvilka Nyboder byggdes (1615). Postväsendet utvecklades (1624) och förhållandena med mynt, mål och vigt ordnades. En mängd nya byggnader uppfördes, till en del i en egen byggnadsstil ("K. IV:s stil"): Frederiksborgs slott (1602--20), Rosenborg (1604--08), börsen (1619--40), tukthuset (1604), Rundetårn (1637) m. fl. Vidare anlades ett stort antal städer: Kristianopel (1600), Kristianstad (1614), Kristiania (1624), Kongsberg (s. å.), Kristianssand (1641), Kristianshavn på Amager (1617), fästningen Kristianspriis, n. om Kiel-bukten (1632), och Glückstadt (1617), hvarjämte holländska remonstranter fingo tillstånd att bygga Frederiksstad 1619. Universitetet fick nya statut (1621), utvidgades med 7 nya lärareplatser samt försågs med astronomiskt observatorium, botanisk trädgård och anatomiskt museum. "Regentsen" byggdes (se Kommunitetet), en adlig akademi upprättades i Sorö (1623) och gymnasier vid de vigtigaste lärda skolor (1618). Dock hade K. icke något synnerligt intresse för vetenskaperna (så t. ex. lät han vid sin äldste sons, Kristians, bröllop insamla och vid ett fyrverkeri förbruka tusentals gamla pergamentsbref). Derjämte var han fången i den tidens ringaktning för andlig frihet. Icke få prester straffades för obetydliga afvikelser från den lutherska läran, likaså de båda Dybvadarna för sina angrepp på adeln (se Dybvad). Äfven förföljelser mot hexor och trolldom företogos i stor stil under hans regering. Om K. således beträffande rikets inre styrelse i det stora hela visade mycken duglighet, kan detta ingalunda sägas om hans yttre styrelse, ty der blef han lätt vilseledd samt var än alltför godtrogen, än misstänksam och fördomsfull -- detta senare gent emot Sverige. Han hyste ständigt misstro och afundsjuka mot Gustaf II Adolf, hvilken önskade fred i norden för att kunna vända sitt rikes kraft mot öster och som ville uppträda gemensamt med Danmark till värn för protestantismen. K. deremot ville börja kriget ensam, litande på Englands och Frankrikes löften om hjelp samt enskilda nordtyska furstars förklaringar. Emot riksrådets önskan lät han 1625 välja sig till kretsöfverste i den nedersachsiska kretsen och ryckte kort derefter med en stor här in i norra Tyskland. Men i början af fälttåget råkade K. ut för olyckan att med sin häst störta ned för fästningen Hamelns vallar, så att han under någon tid sväfvade mellan lif och död. Emellertid gick tiden förlorad, och fienden fick tillfälle, att samla sin kraft. I den blodiga drabbningen vid Lutter am Barenberg (d. 17 Aug. 1626) blef K. trots all sin tapperhet slagen. Då öfvergåfvo de nordtyske furstarna honom genast. Tilly och Wallenstein öfversvämmade Holstein, Slesvig och Nörrejylland, understödde af K:s egen systerson, hertig Fredrik III af Gottorp; och Wallenstein gjorde stora ansträngningar för att blifva herre i Östersjön och uppsätta en flotta. Men ehuru adeln svek K., höll denne likväl modet uppe, fortsatte hårdnackadt striden och lyckades icke allenast att hindra Wallensteins försök, utan äfven att undsätta det belägrade Stralsund. Den 12 Maj 1629 slöts fred i Lybeck, hvarvid K. förband sig att icke vidare blanda sig i Tysklands angelägenheter. Det olyckliga kriget hade i hög grad medtagit landets krafter, och de följande fredsåren liknade icke dem, som föregingo kriget. Väl fortsatte K. sina byggnadsarbeten och utfärdade 1643 sin vigtigaste lag, "den nye reces"; men hans försök att återupplifva landets sjunkna krafter strandade mot adelns ovilja, hersklystnad och brist på fosterlandskärlek. Förgäfves sökte K. 1634 att få "vornedskabet" upphäfdt på Själland och småöarna. Redan 1620 hade han sjelf afskaffat detsamma på Antvorskovs kungsgård och gjorde 1623 kronans fästebönder i Nordsjälland till verkliga egare af deras gårdar samt började 1633 att utbyta hofveriet mot en penningeafgift. Likaledes sökte han att aflösa adelns rusttjenst, hvilken icke var till stor nytta för försvaret, med en årlig afgift, men detta försök strandade på adelns motstånd. Då således andra hjelpkällor fattades, tillgrep K. det olyckliga medlet att på ett godtyckligt och öfverdrifvet sätt höja Öresundstullen och retade derigenom Nederländerna mot sig. Då han vidare af afundsjuka mot Sverige uppträdde som mäklare i trettioåriga kriget och sökte hindra Sveriges maktutvidgning i Tyskland, framkallade han ett nytt krig med förstnämnda land (1643--45). Ehuru K. då var bortåt 70 år gammal och hade mycket ringa stöd hos adeln, utvecklade han stor kraft och verksamhet. Sjelf anförde han sin flotta, slog i Listerdyb vid Sild en holländsk flotta, som skulle bringa svenskarna hjelp, och jagade d. 1 Juli 1644 efter en häftig träffning på Kolbergheide vid Femern den svenska flottan in i Kielbukten, men lyckades icke att hålla henne innestängd der. Hon fick senare tillfälle att förena sig med den holländska flottan och tillfogade den danska ett svårt nederlag vid Lålands kust. Då landets nöd växte för hvarje dag och den hjelp, som den kejserlige generalen Gallas bragte, icke var till någon nytta, nödgades K. d. 13 Aug. 1645 att med Sverige sluta en dyrköpt fred vid Brömsebro. I en fred, som samtidigt ingicks med Nederländerna, i Kristianopel, blef Öresundstullen betydligt nedsatt. Under de sista åren af K:s regering var landets ekonomiska ställning högst dålig, hvarjämte konungen blef alltmer beroende af riksrådet. K. dog d. 28 Febr. 1648 på Rosenborgs slott. Hans lik fördes till det af honom sjelf uppförda kapellet i Roskilde domkyrka. K. var en af Danmarks dugligaste regenter, men står i folkets ögon omgifven af en större glans än han i sjelfva verket förtjenar. Sägnen har utan tvifvel utsmyckat hans person och hans bedrifter, och hans hjeltebragder i slaget vid Femern 1644 äro nästan helt och hållet uppdiktade. Hans utpräglade personlighet och hans jämna danska väsende gjorde honom till en typ för en äkta dansk konung. I sina bref skref han ypperlig danska samt ådagalade stor qvickhet och skämtsamhet. 1597 ingick han äktenskap med Anna Katarina af Brandenburg (f. 1575, d. 1612) och hade med henne sju barn, bland dem sönerna Kristian (kallad den femte), Fredrik (III) och Ulrik (f. 1611, d. 1633). 1615 gifte han sig till venster med Kirsten Munk (frånskild 1629), som födde två söner (den ene af dem var Valdemar Kristian, f. 1622, d. 1656) och åtta döttrar, hvilka blefvo gifta med rikets ypperste män. Desse vållade dock K. mycken förtret derigenom att de ville betraktas som ett slags högadel. Med tre frillor. hade K. fem barn, hvilka buro namnet Gyldenlöve (se d. o.). -- Af K. IV finnes en bronsstaty i Köpenhamn (framför Rosenborgs slott, modellerad af Thorvaldsen) och en i Kristiania (på Stortorvet, aftäckt 1880, modellerad af K. L. Jacobson). E. Ebg.
5. K. V, konung i Danmark och Norge 1670--99, den föregåendes sonson, son af konung Fredrik III, föddes på Flensborgs slott d. 15 April 1646, valdes 1650 till tronföljare på riksdagen i Köpenhamn samt hyllades i Danmark 1655 och i Norge 1656, mottog på sin faders och konungahusets vägnar arfhyllning i Kristiania 1661 (genom 1660 års regeringsform hade Danmark och Norge blifvit arfriken) samt blef konung vid faderns död (d. 9 Febr. 1670) och kröntes s. å. Redan från början af sin regering visade K. stor ifver att, likasom Ludvig XIV i Frankrike, utveckla ett praktfullt hof, omgifvet af en lysande adel. Han gaf d. 25 Maj 1671 upphofvet till en ny länsadel af grefvar och friherrar, som skulle stå i ett särdeles nära förhållande till kronan och fick stora företrädesrättigheter just för att tjena det kungliga hofvet till större glans. Samtidigt instiftades två nya riddareordnar, Elefantorden och Dannebrogsorden, samt en rangordning. Under de första sex åren var P. Griffenfeld (se d. o.) K:s rådgifvare; och hvad som under den tiden uträttades för landets ekonomiska förkofran och förvaltningens ordnande, var närmast denne store statsmans förtjenst. Det var också genom hans klokhet, som K. ensam kom i besittning af grefskapen Oldenburg och Delmenhorst(l676). I det europeiska krig, som hotade efter Ludvig XIV:s anfall på Nederländerna (1672), ville Griffenfeld gerna hålla Danmark neutralt eller ock sluta sig till det mäktiga Frankrike för att derigenom möjliggöra ett vänskapligt förhållande till Sverige. Men hans plan mötte motstånd dels hos den svenska regeringen, dels hos K., hvilken närde ett uppriktigt hat till Sverige och hoppades kunna återvinna de förlorade skånska landskapen. Då han nu 1674 förbundit sig att hjelpa kurfursten af Brandenburg, om Sverige uppträdde anfallsvis i Tyskland, blef kriget oundvikligt vid svenskarnas angrepp på Brandenburg 1675. Vid underrättelsen om svenskarnas nederlag vid Fehrbellin lät K. vid ett möte i Rendsborg fängsla hertig Kristian Albrekt af Gottorp, som träffat aftal med den svenska regeringen, och tvang honom (Juli 1675) att utlemna sin här och sina fästningar samt afsäga sig den suveränitet i Slesvig, som han vunnit 1658. (Den 1 Dec. 1676 indrog K. hans del af Slesvig.) I Sept 1675 börjades kriget mot Sverige, och efter Brandenburgs anvisning angrep danskarna fästningen Wismar, som, förnämligast genom Griffenfelds uthållighet, intogs d. 13 Dec. Men knappt tre månader derefter (d. 11 Mars) lät K. fängsla denne sin dugligaste rådgifvare, och i Maj 1676 dömdes han till döden. (Domen mildrades dock sedermera.) På våren s. å. började sjökriget i Östersjön. Nils Juel segrade vid Öland, och landstigningar gjordes i Skåne, hvarest flere fästningar intogos och innevånarna i stort antal slöto sig till K. Men Karl XI:s seger vid Halmstad (d. 17 Aug.) räddade Halland åt Sverige; och då K. i slaget vid Lund (d. 4 Dec.), efter att hafva visat stort personligt mod, i det afgörande ögonblicket lemnade valplatsen för att rädda sin egen person, blef Karl äfven der segrare och Skånes öde besegladt, oaktadt Niels Juels nya segrar 1677 och U. F. Gyldenlöves framgångar i Bohus län. Äfven i slaget vid Landskrona (d. 14 Juli 1677) deltog K. och visade personlig tapperhet, men till ingen nytta. 1679 måste han, öfvergifven af sina bundsförvandter, underkasta sig Frankrikes vilja och sluta fred med Sverige, återlemna de landskap han förvärfvat och återinsätta hertigen af Gottorp i hans land och suveränitet. Med denne råkade K. snart åter i strid och indrog 1684 å nyo den hertigliga delen af Slesvig, men tvangs 1689 att återlemna densamma. Äfven med Hamburg låg K. i strid och tvang staden (1679) att utbetala en stor penningesumma; men i en ny tvist (1686) måste K. gifva vika för Brandenburgs hotelser. Sedermera utlegde K. sin här till England (1689) och till kejsaren mot turkarna (1692) samt ingick (1690) neutralitetsförbund med Sverige. Beträffande K:s inre styrelse må särskildt framhållas utgifvandet af "Danske lov" (1683) och "Norske lov" (1687), af ny ritual (1686) och af Th. Kingos psalmbok (1689), upprättandet af ny jordebok (1688) samt införandet af för hela riket gemensamt mått- och vigtsystem. Till handelns främjande inköptes öarna S:t Thomas och S:t Jan, hvarjämte flere handelskompanier stiftades. Finanserna befunno sig i dåligt skick dels till följd af de kostsamma krigen, dels på grund af det öfverflöd, som herskade vid hofvet, och den frikostighet, som K. visade mot sina tyska gunstlingar. Godmodig och svag, lät K. blott alltför villigt leda sig af sin omgifning: af sin moder, hvilkens bittra hat mot Leonora Kristina (Kristian IV:s dotter och Korfitz Ulfelds maka) afhöll honom från att lindra hennes fängelse, och af sina tyska odugliga gunstlingar, Ahlefeld, Ahrenstorff, Hahn och Knuth. Hofvet var fullkomligt tyskt, operan var tysk, och till och med skriftermål höllos på tyska. Af icke ringa intresse äro de politiska testamenten, som K. uppsatte 1683--84 och 1698 (utgifna af J. J. Worsaae, 1860), ty der framträda hans stora ifver för envåldsmaktens okränkta upprätthållande, hans misstro till den gamla danska adeln och hans sorg öfver att icke hafva återvunnit Slesvig. Af jagt var K. särdeles intresserad, och hans död blef om icke framkallad, dock påskyndad deraf att han kastades öfver ända af en hjort, som jagats nästan till döds. K. dog d. 25 Aug. 1699. Han ingick 1667 äktenskap med Charlotta Amalia af Hessen (f. 1650, d. 1714) och hade med henne 5 söner och 2 döttrar, bland dem Fredrik (IV), Kristian (f. 1675, d. 1695) Karl (f. 1680, d. 1729), Vilhelm (f. 1687, d. 1705) och Sofia Hedvig (f. 1677, d. 1735). Hans gemål hade dock intet inflytande på honom, och alltifrån 1671 var Sofie Amalie Moth (f. 1654, d. 1719) hans frilla. Hon födde honom 2 söner och 3 döttrar, hvilka alla fingo namnet Gyldenlöve (se d. o.), samt blef 1677 grefvinna af Samsö (stammoder för ätten Danneskjold-Samsö). -- K. lät sjelf 1688 på Kongens nytorv i Köpenhamn resa sin ryttarestaty (modellerad af A. C. L'Amoureux). E. Ebg.
6. K. VI, konung i Danmark och Norge 1730--46, den föregåendes sonson, son af konung Fredrik IV, föddes på Köpenhamns slott d. 30 Nov. 1699. Till följd af sin faders dubbla äktenskap stod han icke i något godt förhållande till denne, och då denne 1721 gjorde sin förra hustru till venster, Anna Sofia Reventlov, till drottning, reste K. utomlands. Den 7 Aug. 1721 gifte han sig med Sofia Magdalena af Brandenburg-Kulmbach (f. 1700, d. 1770). Som kronprins fick K. icke deltaga i statsstyrelsen. Så snart han blifvit konung (d. 12 Okt. 1730), afskedade han de fleste af sin faders rådgifvare och förvisade sin styfmoder från hufvudstaden. K. var rättsinnig och gudfruktig, mycket arbetsam och ifrig för sitt folks väl, men karakterssvag och fullkomligt beroende af sin drottning. Personligen hyste han kärlek till danskt språk och dansk literatur, men likväl har tyskheten aldrig varit så öfvermäktig vid hofvet som under hans tid, ty drottningen föraktade allt danskt. K. började sin styrelse med att upphäfva landtmilisen och gifva bönderna frihet att bosätta sig hvar de önskade, men några månader derefter (d. 5 Mars 1731) infördes "stavnsbåndet" och 1733 tillika landtvärnet. Böndernas ställning blef derigenom allt sämre. För handelns och industriens främjande visades stor ifver. K:s gudsfruktan hade en sjuklig, pietistisk riktning, och under inflytande af hofpredikanten Bluhme sökte han genom tvångsmedel väcka religiöst lif hos folket. En sträng förordning utfärdades 1735, hvilken förbjöd allt arbete på sön- och helgdagar samt ålade kyrkogång. Öfverträdelse af denna förordning straffades i städerna med böter, på landet med halsjern. Dans, skådespel och andra nöjen förbjödos; bönderna fingo icke en gång "rida sommar i byn", emedan detta ansågs förtörna Gud. 1737 inrättades ett general-kyrkoinspektions-kollegium, som skulle vaka öfver presternas lära och vandel, öfver enheten i gudstjenstens form och öfver kyrkotukten samt dessutom utöfva censur öfver alla böcker vid sidan af den censur, som tillkom biskoparna och universitetet. Dessa åtgärder framkallade häftiga stridigheter mellan de gammaldags ortodoxe och de moderne, pietistiske presterna, hvarjämte skenhelighet och hyckleri frodades bland folket. Å andra sidan bör framhållas, att K. införde konfirmationen (1736) samt visade stort intresse för främjande af vetenskaper och upplysning i allmänhet. 1742 stiftades "Videnskabernes selskab", och 1738 lades den första grunden till en konstakademi i det att en målare- och ritskola inrättades. Flottan sattes i ett ypperligt skick af F. Danneskjold-Samsö. Deremot måste man tillvita K. -- ehuru han personligen sökte att hålla tillbaka -- det stora slöseri, som rådde vid hofvet, och de betydliga summor, som användes till praktbyggnader, hvilka uppfördes närmast för att tillfredsställa drottningen (Kristiansborg, Hirschholm m. fl. slott). Hofvet utmärkte sig derjämte för stor stelhet och högdragenhet; så t. ex. måste hvar och en, som gick öfver borggården, hålla hatten i handen. K:s svaghet och obeslutsamhet framträdde äfven i hans yttre styrelse. Så underlät han bl. a. att verka för sin sons val till tronföljare i Sverige 1743, ehuru goda utsigter funnos för detsamma. K. dog d. 6 Aug. 1746. Han efterlemnade en son, Fredrik (V), och en dotter, Louise (f. 1726, d. 1756), hvilken blef gift med hertig Ernst af Sachsen-Hildburghausen. E. Ebg.
7. K. VII, konung i Danmark och Norge 1766--1808, den föregåendes sonson, son till Fredrik V och Lovisa af England, föddes på Kristiansborgs slott d. 29 Jan. 1749 och uppsteg på tronen d. 14 Jan. 1766. Den 8 Nov. s. å. gifte han sig med sin kusin, den engelska prinsessan Karolina Matilda. Ehuru han af naturen hade goda anlag, var han dock mycket okunnig i statsärenden samt saknade all håg för jämnt och allvarligt arbete. En öfverdrifvet sträng uppfostran hade dessutom bräckt hans vilja och alstrat en förskrämd rådlöshet i förening med slughet och ondskefullhet. Han behöll sin faders ministrar; men som han sjelf var likgiltig för styrelsen och statsmännen inbördes intrigerade mot hvarandra, blef han snart ett byte for alla slags hofkabaler. Redan i Juli 1766 förvisades grefve A. G. Moltke från hofvet. I Okt. 1767 aflägsnades grefve F. Danneskjold-Samsö och kort derefter K:s kabinettssekreterare och forne lärare, schweizaren Reverdil, hvilken derjämte ålades att lemna landet, I Dec. s. å. aflägsnades äfven grefve Saint-Germain, som under en tid varit högste befälhafvare öfver hären. Ledd af sin svåger prins Karl af Hessen och sin gunstling grefve Holck, hängaf sig K. åt otyglade utsväfningar samt bröts derigenom tidigt både till kropp och till själ. I Maj 1768 företog han en resa till Tyskland, England och Frankrike samt väckte öfverallt uppseende genom sin skönhet, glädtighet och qvickhet, men fortsatte sitt vilda lif. På denna resa ledsagades han af sin nye lifmedikus, tysken J. F. Struensee. Efter hemkomsten till Köpenhamn (1769) fick denne allt större makt öfver konungen. Struensees samtal behagade nämligen K. mera än ministrarnas allvarliga framställningar. Derjämte vann Struensee ynnest äfven hos drottningen, hvilken K. dittills behandlat med stor likgiltighet, men som genom Struensees medling fick mycket inflytande. Understödd af grefve Rantzau-Ascheberg, lyckades Struensee att få den äldre grefve Bernstorff undanträngd från statsstyrelsen (d. 13 Sept. 1770) samt hela geheimekonseljen upplöst och afskedad (d. 27 Dec. s. å.). Redan förut (i Juli) hade grefve Holck aflägsnats, och Struensee var nu under något mera än ett år enväldig herskare. Emellertid öfvertog hans vän Enevold Brandt värfvet att förströ K., som redan 1770 blifvit fullkomligt sinnesslö och stundom hade anfall af vild galenskap. K. stod helt och hållet under inflytande af sin omgifning; men slutligen lyckades det hans styfmoder, enkedrottning Juliana Maria, att skrämma honom till att låta fängsla drottningen jämte Struensee (som trädt i en föga hemlighållen kärleksförbindelse med drottningen) och dennes vänner samt lemna makten i händerna på henne och hennes medsammansvurne (d. 17 Jan. 1772). Struensee och Brandt afrättades d. 28 Apr. K. var då så slö, att han åtta dagar derefter hade glömt, att han underskrifvit Struensees dödsdom, och befallde hans frigifvande. Den 6 Apr. upplöstes K:s äktenskap med Karolina Matilda. Lika liten del som K. hade haft i Struensees brådstörtade reformer, lika liten hade han i den guldbergska ministèrens strängt konservativa styrelse, hvilken nu följde. Och likasom en hofrevolution hade störtat Karolina Matilda och hennes älskare, så gjorde en annan sådan (d. 14 Apr. 1784) ett slut på Juliana Marias och Guldbergs makt samt bragte denna i händerna på K:s son, Fredrik (VI), hvilken sedermera styrde riket ända till sin faders död, ehuru man formelt noga fasthöll, att denne var den verklige konungen. Vid den engelska flottans anfall på Danmark i Aug. 1807 fördes K. från Köpenhamn till Koldinghus och derifrån till Rendsborg, hvarest han dog d. 13 Mars 1808 af skräck öfver de franska och spanska hjelptruppernas inmarsch. Först 1814 fördes hans lik derifrån och bisattes i Roskilde domkyrka. E. Ebg.
8. K. VIII, konung i Norge, under namn af Kristian Fredrik, 1814 (Maj--Okt.) och i Danmark 1839--48, son till den föregåendes halfbroder arfprinsen Fredrik (d. 1805) och Sofia Fredrika af Mecklenburg-Schwerin (d. 1794), föddes d. 18 Sept. 1786 i Köpenhamn. K. hade goda anlag och var tidigt utbildad, åtnjöt en omsorgsfull uppfostran samt förvärfvade sig t. o. m. vetenskapliga insigter i naturvetenskap, särskildt mineralogi. 1806 gifte han sig med sin kusin Charlotta Fredrika af Mecklenburg-Schwerin (f. 1784), hvilken födde honom tvänne söner (af hvilka den yngre blef sedermera konung Fredrik VII), men skildes från henne redan 1809 till följd af en kärlekshandel, som hon underhållit med sångaren Du Puy (se d. o.). 1811 understödde K. planen att grundlägga ett norskt universitet och verkade äfven i andra afseenden ifrigt för Norges sjelfständighet. 1813 utnämndes han till ståthållare i Norge och anlände dit d. 21 Maj, förklädd till matros, på en fiskarebåt från Jylland -- ett sätt att färdas, som han valt för att undgå de engelske kryssarna. Han vann hastigt folkets ynnest; och då norrmännen 1814 icke ville godkänna den i Kielfreden s. å. antagna artikeln om Norges afträdande till Sveriges konung, gjorde han straxt gemensam sak med dem. Ursprungligen ämnade han häfda sin arfsrätt enligt kongeloven och som envåldskonung, men han böjde sig hastigt för folkviljan, antog titel af Norges regent och inkallade d. 19 Febr. en riksförsamling till Eidsvold, hvilken skulle bestämma landets blifvande författning. Den 17 Maj valdes K. till Norges konung under namnet Kristian Fredrik och underskref s. d. Norges grundlag. Han gjorde sig t. o. m. förhoppning om att kunna vinna Sveriges krona framför Bernadotte, förnämligast genom Englands hjelp, och att således med tiden förena nordens tre riken under sin spira. Men stormakterna erkände honom icke såsom Norges konung, och han hotades t. o. m. med att förlora sin arfsrätt till Danmark. Då de svenska trupperna trängde in i Norge, hade han icke mod att våga ett kraftigt försvar, men han lyckades genom underhandlingar och konventionen i Moss (d. 14 Aug. 1814) att trygga Norges sjelfständighet. Den 10 Okt. 1814 nedlade K. kronan i stortingets hand och gick d. 26 Okt. i Frederiksvärn ombord på en dansk brigg. I Mars 1815 utnämndes han till guvernör på Fyen och var mycket verksam för öns materiella förkofran. Den 22 Maj s. å. förmälde han sig med prinsessan Karolina Amalia, dotter af Fredrik Kristian af Augustenborg. Åren 1819--22 tillbragte han på resor i Europa. 1831 blef K. medlem af geheimestatsrådet och tog lifligt del i förberedelserna till provinsialständernas införande, men hade för öfrigt ringa inflytande på statsstyrelsen. Den 3 Dec. 1839 intog han Danmarks tron efter sin kusin Fredrik VI, och med afseende på landets politiska frihet väntade man sig mycket af "mannen från Eidsvold". Men dessa förhoppningar gäckades snart. Deremot vidtogos förbättringar i förvaltningen. Kommunallagar för Köpenhamn (1840) och landsbygden (1841) utgåfvos; en följd af förordningar om statens räkenskapsväsende, om jordbeskattningen och om mildringar i strafflagen utfärdades. En ny härordningslag utkom 1842 och en fullständig arfslag 1845. Negerslafveriets afskaffande förbereddes. I statshushållningen infördes en förut okänd ordning och offentlighet; men K:s ord: "Nu ville vi alle spare" gingo icke i uppfyllelse, ty han älskade en viss prakt. Emellertid minskades statsskulden under K:s regering med en sjettedel. Skuggsidan i hans regering bildar hans uppträdande i förhållande till de slesvig-holsteinska sträfvandena, i det att han dels icke insåg den fara, som hotade från detta håll, dels hoppades att kunna genom mildhet försona stämningen och litade på att han med sin öfverlägsna klokhet skulle kunna utjämna de nationella skiljaktigheterna. Det största missgreppet var att han, d. 26 Mars 1842, oaktadt allvarsamma föreställningar från två af sina ministrar, utnämnde sin svåger prins Fredrik af Augustenborg till ståthållare och general i Slesvig och Holstein samt alltför länge lyssnade till hans och hans broders råd. Under det att slesvig-holsteinarna fritt fingo utbreda sina samhällsupplösande läror, såg K. med missnöje det växande frihetssträfvandet i Danmark. Pressen förföljdes med hårdhet och småaktighet. Församlingsfriheten inskränktes, ja fråntogs under en tid hela bondeståndet. Den skandinaviska stämningen hos studenterna och deras lärare betraktades nästan såsom samhällsvådlig. Först 1846 fick K. ögonen öppna, då slesvig-holsteinarna gjorde motstånd mot det öppna bref, som utfärdades beträffande arfsföljden i monarkiens särskilda landskap, och han grep då till kraftigare medel. Men det var för sent att stilla rörelsen. Under de sista dagarna af sitt lif ämnade K. utfärda en friare författning, som skulle blifva gällande för både konungariket och hertigdömena, men han insjuknade, innan han hunnit bringa sin plan till utförande, och dog d. 20 Jan. 1848. E. Ebg.
9. K. IX, konung af Danmark sedan 1863, född på Gottorps slott d. 8 April 1818, tillhör en sidolinie af det gamla danska (oldenburgska) konungahuset, hvilken härstammar från Kristian III:s son Hans den yngre och kallades den beckska, innan den (1825) fick rätt att bära namnet den glücksborgska. Hans fader, Vilhelm (f. 1785, d. 1831), var dansk generalmajor; hans moder, Lovisa (f. 1789, d. 1867), var yngre syster till Fredrik VI:s drottning, Maria, och dotterdotter till Fredrik V. K. uppfostrades i Köpenhamn och utbildades till militär samt blef 1837 ryttmästare och 1848 chef för lifgardet till häst. Den 26 Maj 1842 ingick han äktenskap med sin syssling Lovisa af Hessen-Kassel (f. 1817), dotter af landtgrefven Vilhelm (dansk general, f. 1787, d. 1867) och Kristian VIII:s syster Charlotta (f. 1789. d. 1864). Då det slesvig-holsteinska upproret utbröt 1848, blef K. sin konung trogen, likasom han också hade gillat det öppna brefvet om arfföljden (1846). Under kriget gjorde han personligen tjenst, men deltog icke i någon träffning. 1851 utsågs han till tronföljare, ehuru hans svåger Fredrik, då landtgrefve af Hessen, efter "kongeloven" var den egentlige arfvingen till danska kronan. Genom Varsjav-protokollen d. 5 Juni 1851 afstod den ryske kejsaren Nikolaus sina förmenta anspråk på Holstein till K:s förmån. Sedermera afsade sig K:s makas slägt alla anspråk, och genom Londontraktaten (d. 8 Maj 1852) erkände alla stormakterna honom såsom arfvinge till hela den danska monarkien. Äfven andra furstehus instämde i detta erkännande, t. o. m. de flesta tyska, men icke den tyska förbundsdagen. Den danska riksdagen antog, dock först efter långa öfverläggningar, den nya arfföljdslagen, genom hvilken dessutom, af hänsyn till Holstein, arfsrätten inskränktes till K:s manliga ättlingar och "kongelovens" bestämmelser i detta afseende upphäfdes. Den 31 Juli 1853 utfärdades lagen, och K. blef då prins af Danmark. Det motstånd, som de nationalliberale gjort mot lagen, ehuru icke mot prinsen sjelf, väckte hans missnöje. Då han vid Fredrik VII:s död (d. 15 Nov. 1863) blef konung, öfvade detta missnöje ett olyckligt inflytande på hans handlingssätt. Väl stadfäste han genast (d. 18 Nov.) den nya författning för konungarikets och Slesvigs gemensamma angelägenheter, som "rigsrådet" (representationen för hela danska monarkiens olika delar) antagit, och behöll ministèren Hall, ehuru endast en månad. Men han hyste ingen tillit till desse rådgifvare, likasom icke häller till den följande ministèren Monrad. Straxt efter K:s tronbestigning uppträdde prins Fredrik af Augustenborg såsom hertig af Slesvig-Holstein, understödd af Tyska förbundet och mellanstaterna, under det att de båda tyska stormakterna ville, att "novemberförfattningen" (den ofvannämnda af 1863) skulle tagas tillbaka såsom stridande mot den danska regeringens löften från 1851. Den 22 Dec. 1863 företog Tyska förbundet exekution i Holstein, utan att något motstånd försöktes; och då de andra stormakterna för att hindra en brytning tillrådde Danmark att upphäfva "novemberförfattningen", erbjöd den danska regeringen sig att försöka detta, men endast på laglig väg, genom "rigsrådet". Men de tyska stormakterna begärde att få Slesvig i pant för att försäkra sig om att aftalen från 1851 uppfylldes så, som de önskade. Detta gaf anledning till ett olyckligt krig, hvilket utbröt d. 1 Febr. 1864 (se Danmark, sp. 873, 874) och d. 9 Maj s. å. afbröts genom ett vapenstillestånd. Londonkonferensen ledde icke till något resultat, och K. afböjde såväl det franska förslaget om en delning af Slesvig efter folkomröstning som den svensk-norske konungens erbjudande af förbund mot att Danmark helt och hållet afstode från de tyska landsdelarna. Då striden upptogs på nytt, gick Als genast förloradt (d. 29 Juni), och två veckor derefter hade fienden besatt hela Nörrejylland. Redan förut hade K. afskedat ministèren Monrad och utnämnt K. A. Bluhme till konseljpresident, troligen i förhoppning att denne, såsom hörande till de gamle "helstatsmännen", skulle kunna af fienden utverka förmånligare fredsvilkor. Hvarje tanke på motstånd uppgafs, och vapenstillestånd slöts (d. 18 Juli). Men hoppet om en dräglig fred gäckades snart. De fredspreliminärer, om hvilka man öfverenskom d. 1 Aug., stadfästes d. 30 Okt. i freden i Wien. Danmark måste afstå alla tre hertigdömena (Slesvig, Holstein och Lauenburg), och den 16 Nov. löste K. dessas innevånare från deras trohetsed. Pragfredens (Aug. 1866) löfte att norra Slesvig efter en folkomröstning skulle återlemnas till Danmark blef endast ett tomt ord, och de underhandlingar, som Preussen öppnade i Maj 1867, strandade mot dess fordran på garantier för de få tyskar, som blefvo qvar i norra Slesvig -- något, som den danska regeringen icke kunde medgifva, utan att utsätta sig för att komma i nytt beroende af Tyskland. Den första omsorgen efter kriget var att sammansmälta "novemberförfattningen" och den äldre junigrundlagen (af 1849), hvilket lyckades ministèren Frijs ("den gjennemsete grundlov af d. 28 Juli 1866"). Genom lagen af d. 2 Jan. 1871 bestämdes Islands ställning inom monarkien, och d. 5 Jan. 1874 utgafs en särskild författning, som gaf nämnda ö en utsträckt sjelfstyrelse. Vid tusenårsfesten (Aug. 1874) besökte K. Island. Före honom har ingen dansk konung beträdt dess jord. Redan 1863 hade de dansk-vestindiska öarna erhållit en viss sjelfständighet. 1870 ersattes ministèren Frijs af ministèren Holstein-Holsteinborg, hvilken 1874 följdes af Fonnesbech och 1875 af Estrup. Sedan 1875 har lagstiftningsarbetet nästan helt och hållet afstannat till följd af den politiska strid, som uppstått mellan folketingets flertal och ministèren, understödd af landstinget, och hvilken rör sig om huruvida grundlagen tillstädjer det parlamentariska systemet, d. v. s. folketingets inflytande på ministèrens sammansättning. Striden har framkallat en provisorisk finanslag (1877) och förnyade upplösningar af folketinget, utan att ministèren kunnat bryta tingets motstånd och utan att detta kunnat tvinga ministèren att afgå. -- K. har 3 söner, Fredrik (se Fredrik, danska prinsar 3), Vilhelm (se Georg, hellenernas konung) och Valdemar (f. 1858), samt 3 döttrar, Alexandra (f. 1844, förmäld 1863 med prinsen af Wales), Dagmar (f. 1847, förmäld 1866 med nuv. kejsar Alexander III af Ryssland) och Tyra (f. 1853, förmäld 1878 med hertig Ernst August af Cumberland). E. Ebg.