Krypta

Krypta (Lat. crypta, af Grek. krypte, doldt rum) kallades hos greker och romare en underjordisk gång eller grotta eller en hvälfd, skuggig gång vid boningshusen och blef i det fornkyrkliga språkbruket namnet på ett underjordiskt grafhvalf, som inneslöt någon afliden kristens ben. De rymliga kammare, som på sina ställen afbröto gångarna i Roms katakomber (se d. o.), kallades kryptor. De blefvo andaktsoch vallfartsplatser icke blott för de aflidnes anhöriga, utan äfven för församlingen, såvida de inneslöto någon martyrs jordiska qvarlefvor. Derför utvidgades de till rymliga samlingsplatser, ofta försedda med pelaregångar samt smyckade med bilder och prydnader. Snart började man på dessa grafvar bygga kyrkor, som fingo den i kryptan jordade martyrens namn; och deraf åter uppkom bruket att vid hvarje kyrkobyggnad under basilikans eller kyrkans kor bygga ett ofta stort och rymligt grafkapell, som inneslöt det helgons eller den martyrs ben, till hvars ära kyrkan blifvit uppförd, och hvars namn hon bar. Ett sådant grafkapell kallades fortfarande "krypta" (hvaraf T. gruft samt Sv. grift och kraft-kyrka), men äfven "confessio" (bekännelse) eller "testimonium" (vittnesbörd), emedan nattvarden der brukade firas till bekännelse och vittnesbörd om Kristi död, äfvensom "memoria" (minne), emedan kryptan bevarade minnet af helgonet. I det södra Europa blomstrade detta byggnadssätt från 4:de till 8:de årh. Germanerna upptogo i sin romanska kyrkobyggnadsstil äfven bruket af kryptor. Från det 10:de till det 13:de årh. byggdes i Tyskland en mängd sådana kyrkor med högt belägna kor af stort omfång, för att rum under dem skulle kunna beredas för kryptan. I Sverige är Lunds domkyrka bekant för sin krypta (den s. k. kraftkyrkan). Med den gotiska byggnadsstilen försvann bruket af kryptor. J. P.