Kummin

Kummin, Fructm carvi, farmak., med., kallas de torkade delfrukterna af den på ängsbackar, betesmarker samt åker- och vägkanter o. s. v. i Skandinavien, mellersta Europa, Ryssland och Sibirien allmänt växande tvååriga kumminörten (stundom skrifven "kummil"-örten), som hör till nat. fam. Umbelliferae Juss., kl. Pentandria L. Stjelken är fårad och glatt, med 2--3 dubbelt parbladigt delade blad, hvilkas slutliga småflikar äro jämnbreda och spetsiga. Bladskifvan har aflång omkrets, och bladskaften omfatta till en del stjelken medelst något hinnkantade och vidgade slidor. Blommorna sitta i dubbla flockar, hvilka vanligen sakna svepen. Frukterna bestå, såsom hos Umbelliferae i allmänhet, af 2 delfrukter, hvilka äro nästan halfmånformiga, med plattade sidoytor och hög rygg samt låga, bleka åsar, med en oljekanal i hvarje däld mellan åsarna och 2 kanaler i den plattade eller något inböjda fogsidan. Färgen är mer eller mindre klart brun. Lukt och smak äro starkt aromatiska. Kummin innehåller relativt stor mängd (3--5 till 9 proc.) flyktig olja, som är färglös eller blekgul och tunnflytande samt består af vattenklar karvol (C₂₀ H₁₄ O₂), som ger lukten, och kamfenen karven. Dessutom finnes kariol, analog med apiol ur dill, en oljeartad, icke flyktig, vätska. Kummin är en vanlig krydda på bränvin samt i visst slags bröd, hvarjämte kumminvatten, aqua carvi Ph. Suec., ibland användes för medicinskt ändamål såsom lösningsmedel för vissa salter eller såsom tillsats till mixturer för att verka väderfördelande och lifvande på matsmältningen. Kummin började först under medeltiden användas af läkare. O. T. S.