Sida 127
Kumanien ...
tänder i käkarna och på plogbenet samt genom frånvaro af skäggtömmar. Två arter äro kända, nämligen vanliga kummeln (berglaxen, sölvfisken), M. vulgaris Flem., samt en art från Magelhaenska sundet, Chile och Nya Zeeland. Kummeln förekommer i Atlanten vid såväl amerikanska som europeiska kusterna, går söderut till Medelhafvet samt mot norr till trakten af Trondhjem. I Kattegatt och vid norska kusten förekommer han tämligen sparsamt, men har tidtals uppträdt i större mängd. Sedan flere tiotal af år har han i Sverige fångats endast mera tillfälligtvis. I England, der han kallas hake, förekommer kummeln vid sydöstra kusten ganska talrikt, likaså vid franska och spanska kusterna samt i Medelhafvet. Han följer silloch sardinstimmen samt är ganska glupsk. För öfrigt håller han sig mera ute på djupare vatten. Fisket sker med lina och handsnöre. Beredningen för handeln är lika med öfriga torskfiskars (se Klippfisk). Kummeln når ofta en längd af öfver 1 m. Han är till färgen silfvergrå, med mörkare rygg. R. L.
Kummer, bot. 1. Det svenska namnet på det till nat. fam. Senticosae L. hörande örtslägtet Geum L., hvars arter äro medelstora örter med mångåriga jordstammar, håriga stjelkar, lyrformiga, parbladigt delade rotblad och handdelade eller pardelade stjelkblad samt gula eller rödbrunstrimmiga blommor, hvilkas foder är plattadt eller klocklikt vidgadt. Fem kronblad samt många ståndare (kl. Icosandria L.) och pistiller. Karpellerna äro håriga, med ett ledadt, krokuddigt spröt, fästa på ett kägellikt, tort, qvarsittande fäste. De allmännaste arterna i Sverige äro fårkummern, G. ricale L., med nästan hängande blommor, hvilkas kronblad först äro hvitgula och sedan blifva rödletta med brunaktiga strimmor, samt nejlikekummern, G. urbanum L., som har gula, upprätta blommor och lemnar drogen nejlikerot (se d. o.). -- 2. Ett folknamn på blomhängena hos hängeväxter, i synnerhet på alens och björkens honhängen. O. T. S.
Kummer, Friedrich August, tysk violoncellist, f. 1797, utbildade sig under Dotzauer och blef 1817 anställd som cellospelare i Dresdens hofkapell. Snart blef han känd såsom virtuos såväl i solo- och qvartett- som i orkesterspel samt förträfflig lärare (åt Cossmann, Goltermann m. fl.). 1864 tog han afsked från hofkapellet, men bibehöll en lärareplats vid konservatoriet. Död 1879. K. utgaf diverse musik och en skola för violoncell. A. L.
Kummer, Ernst Eduard, tysk matematiker, född i Sorau (Nieder-Lausitz) d. 29 Jan. 1810, var professor i matematik 1834--42 vid gymnasiet i Liegnitz och 1842--55 vid universitetet i Breslau samt kallades 1855 i samma egenskap till Berlin, hvarest han äfven under några år samtidigt beklädde en lärarebefattning vid Krigsakademien och en längre tid tjenstgjorde som Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. K. har egnat sitt vetenskapliga forskningsarbete företrädesvis åt talteorien och den syntetiska geometrien. Särskildt tillhör honom till väsentlig del förtjensten att hafva utbildat teorien för ideala primfaktorer till de komplexa talen och teorien för rätliniga strålknippen. För öfrigt har han bl. a. äfven framställt den allmänna teorien för reciprocitetslagarna i afseende på rester och icke-rester för potenser, hvilkas grad är ett primtal, samt behandlat en anmärkningsvärd yta af fjerde graden, hvilken efter honom vanligen kallas "Kummerska ytan". Af hans skrifter, hvilka till största delen äro offentliggjorda i Berlin-akademiens handlingar och Crelles "Journal für die reine und angewandte mathematik", må nämnas: Theorie der idealen primfactoren der complexen zahlen (1857) och Allgemeine theorie der geradlinigen strahlensysteme (1859). G. E.
Kummer, Karl Robert, tysk landskapsmålare, född 1810 i Dresden, var i sin utbildning mest hänvisad till sig sjelf och naturen, som han, med hjelp af konstvänner och stipendium, fick studera under resor i Tyrolen och i Italien, der han vistades åren 1831--37. För öfrigt gjorde han studieresor till Ungern och de slaviska landen, i Österrike, till Skotland, Portugal och Egypten samt hemförde från dessa land en mängd skisser. Dessa bearbetade han sedan i Dresden, der han slog sig ned 1843 och blef professor 1859. Hans bilder berömmas för sann teckning samt vacker luft och ljusverkan.
Kummin, Fructm carvi, farmak., med., kallas de torkade delfrukterna af den på ängsbackar, betesmarker samt åker- och vägkanter o. s. v. i Skandinavien, mellersta Europa, Ryssland och Sibirien allmänt växande tvååriga kumminörten (stundom skrifven "kummil"-örten), som hör till nat. fam. Umbelliferae Juss., kl. Pentandria L. Stjelken är fårad och glatt, med 2--3 dubbelt parbladigt delade blad, hvilkas slutliga småflikar äro jämnbreda och spetsiga. Bladskifvan har aflång omkrets, och bladskaften omfatta till en del stjelken medelst något hinnkantade och vidgade slidor. Blommorna sitta i dubbla flockar, hvilka vanligen sakna svepen. Frukterna bestå, såsom hos Umbelliferae i allmänhet, af 2 delfrukter, hvilka äro nästan halfmånformiga, med plattade sidoytor och hög rygg samt låga, bleka åsar, med en oljekanal i hvarje däld mellan åsarna och 2 kanaler i den plattade eller något inböjda fogsidan. Färgen är mer eller mindre klart brun. Lukt och smak äro starkt aromatiska. Kummin innehåller relativt stor mängd (3--5 till 9 proc.) flyktig olja, som är färglös eller blekgul och tunnflytande samt består af vattenklar karvol (C20 H14 O2), som ger lukten, och kamfenen karven. Dessutom finnes kariol, analog med apiol ur dill, en oljeartad, icke flyktig, vätska. Kummin är en vanlig krydda på bränvin samt i visst slags bröd, hvarjämte kumminvatten, aqua carvi Ph. Suec., ibland användes för medicinskt ändamål såsom lösningsmedel för vissa salter eller såsom tillsats till mixturer för att verka väderfördelande och lifvande på matsmältningen. Kummin började först under medeltiden användas af läkare. O. T. S.
Kumo, 1. (F. Kokemäenjoki.) Elf i Satakunta, Åbo och Björneborgs län, Finland.
Källa: Project Runeberg ·
