Kungelf, stapelstad i Göteborgs och Bohus län, är beläget vid Nordre elfs förgrening från Göta elf, på elfvens norra strand midt emot Hisingen och Bohus' ruiner på fästningsholmen, den s. k. Elfvebacken, till hvilken en rullbro af jern leder öfver till K. Stadens område utgör 683 har, deraf stadsplanen omkr. 32 har. K. har ett helt anspråkslöst yttre, men är genom sin belägenhet och sina trädgårdar en nätt och treflig plats. Vid 1880 års slut var antalet af bebyggda tomter 132 och taxeringsvärdet 907,120 kr., deraf 156,405 kr. af jordar. Hemmantalet var 6 mantal. Folkmängden 1883 var 988 personer och hade på de sista tio åren ökats med 133 personer. En vigtig näringsgren, jämte någon handel och sjöfart, är jordbruk. Handelsflottan bestod 1882 af 1 segelfartyg om 58 tons och 1 ångfartyg om 31 tons och 15 hästkrafter; sammanlagda antalet af inkomna och afgångna fartyg, alla i inrikes fart, var 612 om 15,224 tons. Af handlande räknade staden 23, med 17 biträden, och af handtverkare 40, med 25 arbetare. Fabriksverksamhet bedrefs vid 4 fabriker, med 81 arbetare och 145,274 kr. tillverkningsvärde. Staden har en 2-klassig pedagogi och ett af länslasaretten. Vid 1882 års slut uppgingo stadens bokförda tillgångar till 86,994 kr. mot inga skulder. De debiterade utskylderna voro 1,45 kr. pr bevillningskrona för fast egendom och lika mycket för inkomst af kapital och arbete. -- I kyrkligt hänseende bildar K. med Rödbo (som begagnar stadens kyrka) och Ytterby ett regalt pastorat af 2:dra kl., Göteborgs stift, Elfsyssels södra kontrakt. För riksdagsmannaval är K. förenadt med länets öfriga städer (utom Göteborg) till en valkrets. -- K., nu en af Sveriges obetydligaste småstäder, är en af dess minnesrikaste orter. Det hette ursprungligen Konungahella och låg under medeltiden omkr. 2,5 km. längre ned vid Nordre elf, vid den nuv. Kastellgården. Konungahella l. Kongsella nämnes i sagorna som en af Norges förnämsta köpstäder (den omtalas redan i senare hälften af 900-talet, då Harald Gråfäll och hans moder, Gunnhild, uppehöllo sig der) och såsom mötesplats för Nordens konungar eller deras fullmäktige. Mest bekant är det stora fredsmöte, som hölls der sommaren 1101 mellan Inge d. ä., Magnus Barfot och Erik Ejegod och hvarvid Inges dotter Margareta gafs Magnus till äkta såsom underpant på förlikningen. Sin blomstringstid hade K. under Sigurd Jorsalafare, hvilken ofta vistades i staden samt utvidgade, befäste och förskönade den; men redan fem år efter hans död, eller 1135, utplundrades och förstördes den i grund af en skara vendiska vikingar. Den blef visserligen kort derefter återuppbyggd och befäst samt vardt en vigtig ort under Norges följande borgerliga krig, men sitt forna välstånd återfick den ej. I början af 1300-talet tillhörde K. som hertigdöme Erik Magnusson, hvilken äfven innehade dess på en holme i elfven belägna fäste, Miklaborg (Nyklaborg) l. Ragnildarholm. När Eriks svärfader, norske konungen Håkan, 1308 återfordrade K:s slott och länge utan framgång belägrade det, uppförde han, för att betvinga detsamma, på Bagaholm ett nytt fäste, det sedan ryktbara Bohus. Efter den tiden försvinner K:s slott ur historien, och Bohus omtalas i stället. Staden fortlefde ännu, ehuru troligtvis öfverflyglad af Lödöse och Marstrand, samt fick sina privilegier flere gånger bekräftade och utvidgade. I nordiska sjuårskriget sköflades och brändes staden 1563 af svenskarna och likaledes i Febr. 1612 under Jesper Cruus. Den flyttades då på Kristian IV:s befallning till den ö, der Bohus slott låg. Der sköts den 1645 i brand af svenskarna och förstördes 1676. Sedan flyttades den (1680) till sin nuvarande plats på fastlandet och erhöll 1762 stapelstadsrätt, men har till följd af det närbelägna Göteborg och andra omständigheter aldrig blifvit af någon betydenhet.
Nordisk familjebok · första upplagan
Kungelf
Ämne: Svenska städer och köpingar · Svenska städer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 251–253 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗