Läder, af hårade och genom garfning beredda djurhudar. De högre djurens hud kan sägas bestå af flere olika lager: ytterst den af förhornade epitelceller bestående öfverhuden (epidermis, hvartill hör sjelfva hårbeklädnaden), derunder ett lager af saftförande, protoplasma-rika celler, den s. k. narfven (malpighiska lagret), så den betydligt tjockare, hufvudsakligen af bindväfsbundtar med deruti inströdda elastiska trådar bestående läderhuden (corium, derma) och innerst underhudsväfven, fetthuden (panniculus adiposus), som utgör hudens köttsida. Af dessa lager är det egentligen endast läderhuden, som kan förvandlas till läder. Den procedur, hvarigenom denna förvandling åstadkommes, kallas garfning. Stor skilnad råder emellan hud och läder: huden är mjuk och smidig i fuktigt tillstånd, men blir vid torkning styf och hornartad, den öfvergår lätt till förruttnelse, sväller upp vid kokning med vatten och förvandlas småningom till lim, under det att lädret är böjligt och mjukt, men ändock segt och fast, icke har böjelse att ruttna och vid kokning med vatten icke alls eller blott i ringa mån öfvergår till lim. Den stora skilnaden emellan hud och läder grundar sig derpå att vid garfningen de genom lämplig mekanisk och kemisk behandling förberedda bindväfsfibrerna i huden träda i förening med och liksom omhöljas af det använda garfmaterialet, ungefär på samma sätt som vid färgning den animaliska eller vegetabiliska fibern förenas med färgämnet. Härigenom hindras nu bindväfstrådarna att vid torkning klibba samman med hvarandra. Huden bibehåller sålunda sin smidighet och har på samma gång erhållit egenskaperna att icke ruttna och icke kunna öfverföras till lim -- kortligen, den har förvandlats till läder. Denna förvandling kan försiggå på många sätt. Såsom garfmaterial kunna de mest olikartade ämnen användas, t. ex. garfämnen, metallsalter, fetter, tvåler, hartser o. s. v., alldeles liksom vid färgning en mängd olika färgämnen begagnas. I praktiken hafva likväl endast vissa af dessa visat sig förmånliga. -- Alltefter de olika slagen af hudar, som bearbetas, och de metoder, som vid garfningen användas, erhållas mycket olika produkter, från det grofva sullädret till det fina sämskskinnet. Med hänsyn härtill kunna de många sätten att garfva hänföras till tre hufvudgrupper: egentlig garfning l. logarfning, der garfsyra, hvitgarfning, der alun och koksalt, samt sämskgarfning, der fett utgör det ämne, hvarigenom sjelfva läderbildningen åstadkommes. Vid hvarje slag af garfning kan man för öfrigt särskilja tre hufvudsakliga operationer: hudarnas rengöring både på hår- och köttsidan, garningen (sjelfva garfningsprocessen) och appreteringen, eller det s. k. »tågarbetet». -- 1. Egentlig garfning l. logarfning. Vid garfning af sulläder förarbetas hudar af fullvuxna nötkreatur. Hudarna äro antingen färska eller, vanligast, saltade och torkade. I sistnämnda tillstånd befinna sig de i den stora handeln förekommande och hufvudsakligen från Syd-Amerika utförda hudarna. För att kunna bearbetas måste nu först och främst de torra hudarna uppmjukas (»vekas»). Detta sker genom deras inläggning i vatten, hälst rinnande, hvarvid man lagar, att hårens riktning är vänd mot strömmen, så att vattnet bättre må kunna verka på sjelfva huden. Efter tillräcklig uppmjukning (hvartill kan åtgå en vecka och mera) upptagas hudarna och rengöras på köttsidan, hvarvid fett, bindväf o. s. v. aflägsnas genom behandling med »skafjernet», en med tvänne handtag försedd, slö knif. Derpå följer borttagandet af håren. För att få dessa att »släppa» måste man uppluckra sjelfva öfverhuden, och detta sker vid tjocka hudar genom en process, som benämnes »smultning» och består deruti att hudarna inhängas i slutna rum, der temperaturen genom inledd vattenånga hålles vid 30°--50° C. Man använder äfven en annan metod, som visserligen drager längre tid, men uppgifves lemna bättre vara. Hudarna inläggas dervid i murade cisterner, genom hvilka vatten ständigt sipprar, och der temperaturen icke öfverstiger 12°. Sedan håren på något af dessa sätt bringats att lossna, borttagas de. De afhårade hudarna fuktas och rengöras ännu en gång på köttsidan samt äro då färdiga att garfvas. Genom alla de förutnämnda processerna har nämligen läderhuden blottats och uppluckrats så, att den kan som sig bör genomträngas och mättas af garfämnelösningen. Detta åstadkommes vanligen på sådant sätt, att hudarna jämte garfmaterialet, som i de flesta fall är ekbark, inläggas i kar af trä eller cement, hvilka äro nedsänkta i jorden. Bark och hudar bilda omvexlande lager i karet. Öfverst kommer ett lager af gammal bark, hvarefter så mycket vatten påsläppes, att den öfversta huden deraf täckes. Karet tillslutes derefter med ett lock och lemnas i hvila under 6--8 veckor. Sedan uttagas hudarna och läggas med ny bark i ett annat kar, der de få förblifva 3--4 månader, hvarefter de förflyttas i ett tredje o. s. v. På detta sätt kunna hudarna ligga på bark i ett, ja t. o. m. två år, innan de äro färdiggarfvade. När detta omsider inträffat (hvilket bedömes af hudarnas och särskildt snittytans utseende), uttagas hudarna, befrias från vidhängande bark, torkas samt slås (»klappas») med klubbor och hammare, valsas (»manglas») o. s. v., genom hvilka mekaniska operationer åsyftas att föröka lädrets täthet, hvarefter de äro färdiga att sändas i handeln. Man beräknar, att vid hudens öfverförande till läder upptages så mycket garfämne, att vigttillökningen utgör omkr. 1/3 af den torra hudens vigt. -- Något omständligare är beredningen af s. k. ofvanläder, hvartill hufvudsakligen hudar af kor och kalfvar användas. Sedan hudarna uppmjukats och rengjorts på köttsidan, läggas de på kalk, d. v. s. i kar, som påfyllas med kalkmjölk, och få förblifva der några veckor. Kalken åstadkommer icke blott hårets lossnande, utan sönderdelar (saponifierar) äfven det fett, som finnes i huden. Med fördel användes härvid s. k. gaskalk. Efter kalkningen skafvas hudarna rena och behandlas derefter med »svällbeta», en vätska, som erhålles genom sur jäsning af skrotadt korn och hvetekli och som innehåller bl. a. organiska syror i mängd (mjölksyra, myrsyra, ättiksyra, smörsyra o. s. v.). I samma syfte användes äfven s. k. »pyr» eller »kaschka» (exkrement af hundar, höns m. m., utrörda med vatten), som verkar genom sin halt af urinsyra och fosforsyrade salter. Svällbetan har en dubbel inverkan på huden, i det att den dels bortskaffar återstoden af kalken, dels uppluckrar hudfibrerna, så att de blifva mera mottagliga för garfämnet. Efter »svällningen» strykas hudarna rena och garfvas, vanligen medelst snällgarfning, d. v. s. insänkning i först utspädda och sedan alltmer koncentrerade lösningar af garfämnen (extrakt af granbark m. m.), hvarvid man söker att genom omröring, tryck m. m. befordra garfämnets inträngande i huden. Efter 2--3 månader äro hudarna »gara». De upptagas då, torkas och underkastas sedermera en mängd operationer (de »falsas», »sliktas», »krusas» etc.), olika alltefter lädrets bestämmelse samt afsedda att gifva detsamma en jämn yta och ett prydligt utseende. Slutligen insmörjas hudarna med fett (tran, talg eller numera vanligen s. k. dégras), en behandling, som på sätt och vis kan anses för en andra garfning, enär fettet fast bindes af lädret. Ofta svärtas hudarna (i synnerhet sådana, som äro afsedda till förfärdigande af skodon) på hårl. narfsidan medelst jernvitriol och garfämne. -- Från det nu skildrade förloppet afvika i många hänseenden metoderna för framställning af finare lädersorter, sådana som klipping, juft, saffian, karduan m. fl. (se nedan). -- 2. Af hvitgarfning finnas tre olika modifikationer: vanlig, ungersk och fransk, eller Erlanger-hvitgarfning. Vid vanlig hvitgarfning förarbetas hufvudsakligen får- och getskinn. De förberedande arbetena äro ungefär desamma som vid logarfning. Skinnen uppmjukas i vatten, utstrykas på »skafbommen» och behandlas sedan med kalkmjölk under längre tid, till dess ullen eller håren lossna, hvarefter de borttagas, hvilket sker med en trästaf, för att icke narfven må skadas. Är ullen å fårskinn icke förut klippt, så bestrykas dessa skinn före kalkningen å köttsidan med en blandning af kalk och aska, som efter några dygns inverkan åter borttvättas. Härigenom lossnar den värderika ullen (som vid kalkningen annars skulle förstöras) samt kan lätt afplockas och tillvaratagas. Efter afhåringen behandlas skinnen med sådant kalkvatten, som förut under längre tid begagnats och derigenom blifvit rikt på organiska ämnen, på hvilka kalken inverkar så, att ammoniak utvecklas. Genom denna behandling bortskaffas större delen af det fett, som skinnen innehålla. Härefter afjämnas skinnen derigenom att obrukbara delar (ändarna af benen och hufvudet, öronen, bröstlappen och svansen) bortskäras. Detta affall (s. k. limläder) användes till limberedning. Skinnen blötas och rengöras på köttsidan ett par gånger, valkas ett par timmar med vatten medelst en »stötkula» eller »stampkil» af trä, tvättas och sköljas väl samt afstrykas på narfsidan med skafjernet. Med dessa operationer åsyftas att fullständigt aflägsna håren äfvensom att bortskaffa det mesta af kalken. Sista återstoden af denna aflägsnas genom skinnens behandling i »klibetan» (hvetekli och ljumt vatten), der de få forblifva 1--3 dygn. Härvid inträffar en jäsning med bildande af ättiksyra m. m., hvarigenom kalken utlöses samt skinnen »svälla» och blifva mottagliga för garfningen. Efter uttagandet ur klibetan sköljas och utvridas skinnen samt »garas» omedelbart derpå genom att ett par gånger dragas genom en lösning af alun och koksalt. Denna operation utgör sjelfva garfningen, hvarvid läderbildningen åstadkommes genom salternas inverkan; det kemiska förloppet härvid är ännu omtvistadt. Sedan skinnen utan att utvridas fått ligga ett eller flere dygn för att blifva fullt »gara», upphängas de till torkning. Då lädret härvid skrumpnar något, måste skinnen »stollas», d. v. s. efter förutgången fuktning med vatten uttänjas öfver den konvexa delen af ett bågformigt jern. Efter denna behandling afputsas lädret på köttsidan, så att det blir jämnt och glatt samt är sedan färdigt. Det »hvitgara» lädret användes till foder i skodon, till sadelmakarearbeten, handskar o. s. v. -- Den ungerska hvitgarfningen, hvarvid företrädesvis användas gröfre hudar (af nötkreatur och hästar), skiljer sig från den vanliga hufvudsakligen deruti att hudarna icke behandlas med kalk och efter garfningen indränkas med talg. Efter uppmjukningen och den första rengöringen borttagas håren med en skarp putsknif, hvarefter hudarna genast bringas i en ljum lut af alun och koksalt samt genomknådas dermed. Efter vid pass en vecka upptagas hudarna, torkas, sträckas och insmörjas med smält talg, som dervid delvis träder i förening med huden, så att lädret sålunda blir både hvit- och sämskgarfvadt. Det efter denna metod beredda lädret har stor användning till seldon o. d. -- Den franska hvitgarfningen har till mål att bereda skinn till glacéhandskar och dylika fina läderarbeten. Denna fabrikation fordrar den största renlighet och noggranhet i arbetet. De skinn, som användas, komma från späda lam, killingar, stengetter o. s. v. De förberedande operationerna utföras i det hela på samma sätt som vid vanlig hvitgarfning; deremot är sjelfva garfmedlet olika. Sedan skinnen svällt i klibetan och uttvättats, behandlas de nämligen med en af alun, koksalt, hvetemjöl och färska ägg-gulor bestående välling. Härigenom blifva de på samma gång garfvade och försedda med den för deras smidighet nödvändiga halten af olja. Äggulorna verka nämligen genom sin halt af fet olja. Äggoljan kan för öfrigt ersättas genom andra feta oljor. Sedan skinnen behandlats med garf-vällingen, valkas de, sträckas och torkas i luften. Härefter fuktas de lindrigt och en med träskor försedd arbetare trampar dem, tills de blifvit riktigt mjuka. Sedan de ytterligare »stollats» ett par gånger (hvarigenom de sista spåren af mjöl bortskaffas), blekas de i solen, om så behöfves, och glaceras slutligen genom valsning i en särskild appreteringsmaskin eller genom narfsidans bestrykning med ägghvita eller gummi. Handskskinn färgas antingen på båda sidorna, genom indoppning, eller på den ena, genom anstrykning, vanligen på narfsidan, då ju denna i allmänhet blir utsida på handsken. -- Skinn till äkta s. k. gants suédois underkastas utom de nu nämnda operationerna äfven en förberedande, ofullständig garfning i ett svagt extrakt af videbark. Dessutom sättes till den egentliga garf-vällingen litet björkolja för att gifva skinnen en svag lukt af juft (ryssläder). Utom de här nämnda finnas åtskilliga andra, mindre allmänt brukliga metoder för hvitgarfning. -- 3. Vid sämskgarfning förarbetas mest hudar af ren, elg, hjort, får och get, men äfven hudar af nötkreatur (gröfre vara). Hudarna »vekas» som vanligt i vatten, afstrykas på köttsidan, kalkas och afhåras. Vid denna operation aflägsnas på samma gång äfven narfven, på det att fettet sedermera må kunna fullständigare intränga i huden. Härefter behandlas skinnen med svagt kalkvatten. Sedermera sköljas de, behandlas med ljum, sur klibeta, valkas och utvridas för att fullständigt befrias från kalk och svällas, hvarefter de underkastas sjelfva garningen eller garfningsprocessen. Denna består deruti att skinnen insmörjas med trän, hopvecklas och valkas 4--5 timmar i en stampvalk (drifven med ång-, vatten- eller hästkraft) samt upphängas och torkas. Valkningen utföres, omvexlande med afsvalning och torkning, 7--14 gånger alltefter årstiden; då och då förnyas äfven insmörjningen med tran. Då hudarna upptagit tillräckligt med fett (hvilket igenkännes derpå att de utveckla en egendomlig, skarp lukt), läggas de i en hög på hvarandra eller upphängas i ett särskildt rum (»torkstugan»). Den redan under valkningen inledda oxidationen af tranen fortgår der ganska raskt; hudarna komma i ett slags jäsning, och temperaturen i högen stiger betydligt. Då hudarna blifva alltför varma, omlägges högen, och detta upprepas flere gånger, till dess skinnen erhållit den rätta gula färgen; de läggas då i sär och få kallna. De sämskade skinnen afstrykas nu på narfsidan för att befrias från »grunden» (rester af öfverhuden och narfven). Härvid bortgår äfven en del fett. Af det myckna fett, som hudarna upptagit, har visserligen en stor del oxiderats och fast förbundit sig med fibrerna samt derigenom förvandlat huden till läder, men en betydlig mängd återstår dock, hvilken endast är mekaniskt inpressad i lädret och måste bortskaffas. Detta sker genom upprepade behandlingar med ljum sodalut, hvarefter skinnen utvridas, indränkas i »skölj» (fetthaltig, utspädd sodalösning), torkas och »riktas upp», d. v. s. utarbetas till sin naturliga form, hvarefter de putsas och äro färdiga att utsändas i handeln. Ur den använda sodaluten afskiljer sig småningom en hufvudsakligen af tvålartade ämnen bestående, fettliknande massa, som kallas dégras l. garffett och har ganska stor användning vid garfning. Sämskgarfvadt skinn har stor användning till handskar, ridbyxor, tröjor m. fl. klädespersedlar liksom äfven till gehäng, bantler, kirurgiska bandage o. s. v. S. J-n.
Till sul- l. bottenläder tagas tjockare ox- och kohudar, af hvilka den största mängden fås från Syd-Amerika (Buenos Aires-, Rio Grande-, Rio Janeiro-hudar). Förr ansågs portugisiskt och franskt sulläder för det bästa. Sedan 1850-talet införas till Sverige betydliga poster välarbetadt norskt sulläder. Till följd af det amerikanska hemlocklädrets (se nedan) nyligen vunna öfvervigt på marknaden drifva numera endast några större svenska garfverier (i Stockholm, Göteborg och södra Sverige) tillverkning af bottenläder. Hemlockläder kallas ett snällgarfvadt, rödbrunt sulläder, till hvars garfning nyttjas hemlockextrakt. Det senare framställes ur barken på den i Nord-Amerika inhemska hemlockgranen (Pinus canadensis L.) och utgör en brun, sirapsliknande vätska, som innehåller 14,8 proc. garfämne, medan resten består af vatten och värdelösa ämnen. Hemlocklädret är tyngre än det ekbarkade, med hvilket det kan täfla i hållbarhet och vattentäthet. Priset på hemlockläder, jämfördt med det å godt svenskt sulläder, ställer sig som 1 till 1,5. Sedan midten af 1870-talet har hemlocklädret vunnit en mycket stor utbredning i Skandinavien. -- Ofvanläder innefattar de flesta här nedan omnämnda sorter. Vanligt ofvanläder i skodon göres af tunnare ox- och kohudar samt kalfskinn. Särskilda sorter äro smorläder (svart, insmordt med själtran eller fett), vaxläder (ljust gulbrunt) och plattläder (till sadelmakeri). Smorlädret och plattlädret hafva narfsidan utåt, hvaremot vaxlädret har köttsidan ut. Rossläder (af T. ross, häst) l. »skyltläder» utgöres af länddelen å hästhuden, hvilken å köttsidan affalsats, så att en inuti befintlig, hornartad hinna blottats. Rosslädret har på senare tiden i Sverige, Ryssland och Polen fått en vidsträckt användning till ofvanläder. Hästläder göres af hästhudens öfriga delar. Lackeradt läder l. »blankläder» är överdraget med en seg, glänsande betäckning af lackfernissa. Insidan å oxhudar, som spaltats itu å spaltmaskin, lämpar sig genom sin jämna yta väl för upptagande af lackering. Det bästa blanklädret fås från Worms och Mainz. Ryssläder l. juftläder (R. juftj eller juchtj) göres af olika slags hudar och skinn, som garfvas med videbark, sedan indränkas i alun, färgas röda eller svarta, insmörjas på köttsidan med en blandning af trän och björkolja (se d. o.), glättas och förses med konstgjord narf. Af björkoljan får rysslädret sin egendomliga lukt, hvilken har egenskapen att afhålla insekter. Juftlädret, som är högeligen mjukt och vattentätt, tillverkas förnämligast i Ryssland (men äfven i Österrike, Sverige och andra land) samt brukas till remmar, ridtyg, renslar, skor, bokband och portföljarbeten. Till Sverige infördes juftläderfabrikationen från Ryssland genom Johan Anthony Balk. Till ersättning för de förluster han lidit i Ryssland benådades han »för det goda uppsåtets skull, som han hade till att föra den nyttiga konsten» till Sverige, d. 23 Juni 1673 genom k. bref med slagskatten eller tullen på 1,000 Sk[pund] koppar såsom räntefritt lån. Saffian (af marokkanska staden Saffi), äfven kalladt marokäng (Fr. maroquin, af Marokko) l. turkiskt skinn, tillverkas (äkta) af getoch bockskinn eller (oäkta) af får- och lamskinn. Det är mjukt och mycket fint, på narfsidan färgadt och med konst finkrusadt. I Turkiet förfärdigas skodon af saffian; dessutom bälten, schabrak, portföljarbeten o. s. v. Karduan (se d. o.), en numera icke tillverkad, färgad lädersort, är af samma art som saffian och har en klädesliknande yta. Chagrin (se d. o.) är på narfsidan kornigt l. strimmigt samt färgadt. I Persien och Turkiet, hvarest chagrin bildar en inhemsk tillverkning, göres det af rygghudens bakre del på hästar och vildåsnor, men i Europa mestadels af getskinn. (S. k. fiskhuds-chagrin, hvarmed kikare o. d. öfverdragas, består af huden på hajfiskar, rockor o. s. v. Se Fiskskinn). Klipping är ett svagt logarfvadt, fint och smidigt lamskinn med egendomlig, vackert ljusbrun färg (jfr Klippingshandskar). I Skåne tillverkas utmärkt klipping. Danskt handskskinn är af samma art som klipping, men garfvas med videbark. Ofta spaltas get- och fårskinn för framställande af det finaste glacé--handskskinn. - Om gyllenläder se Tapeter. Pergament (se d. o.) är icke läder i egentlig mening, ty det underkastas ej garfning.
Läderberedningen är en synnerligen vigtig och omfångsrik industri. Dess uppkomst går tillbaka till de förhistoriska tiderna. Man synes hafva från början i enklare form tillämpat samma garfningsmetoder, som nu med vetenskaplig insigt brukas. Garfning med galläpplen utbildades företrädesvis i Orienten, metoden med ekbark i Vesterlandet och alungarfningen hos muhammedanerna. I Europa har i senare tider Frankrike gått främst inom läderindustrien. Fransmännen införde i 18:de årh. saffiantillverkningen äfvensom hvitgarfningen och läder-lackeringen. Snällgarfningen utvecklades sedan slutet af 18:de årh. i England och Amerika. -- Sveriges export af oberedda hudar och skinn uppgick 1883 till 1,350,088 kg., medan importen utgjorde 2,526,255 kg. S. å. utfördes 8,695 kg. och infördes 1,988,656 kg. beredda hudar (sulläder o. s. v.).