Ladugårdslandet

Ladugårdslandet, Stockholms nordöstra stadsdel, har fått sitt namn af de tvänne kungsladugårdar, som anlades på norra delen af k. Djurgården efter den år 1527 verkställda indragningen till kronan af der fordom befintliga, till Klara kloster hörande hemman och lägenheter. Dessa ladugårdars egoområde, i synnerhet det, som låg närmast staden, afsöndrades småningom genom förläningar och donationer åt dels korporationer, dels enskilde. I förra hälften af 1600-talet började stadens "Östra malm", såsom den då benämndes, att bebyggas, särskildt sedan Stockholms magistrat genom drottning Kristinas öppna bref och privilegium af d. 5 Mars 1640 erhållit rättighet att sälja tomter derstädes med vilkor att detta skedde med företrädesrätt för kronans sjöfolk. Den 23 Sept. 1663 befallde förmyndareregeringen, att en del af ladugårdsegorna skulle utskiftas till "K. M:ts och rikets trogne män och råd på det de dem med sirliga och förnäma lusthus samt trädoch örtagårdar skola bepryda och bebygga", hvilket medgifvande begagnades af flere och gifvit upphof till flere gatunamn, t. ex. Gref Magni-, Gref Ture- och Seved Bååts-gatan. Bebyggandet af L. fortgick sedan, ehuru företrädesvis med mindre, oansenliga hus, och sedan omkr. midten af 1870-talet har en synnerligen liflig nybyggnadsverksamhet egt rum derstädes, hvarigenom denna stadsdel i fråga om byggnadernas storlek och praktfulla inredning samt gatornas bredd öfverträffar stadens öfriga delar. Frånsedt några kaserner, Humlegården (med k. biblioteket) och några läroanstalter, upptages den af enskilda hus; särskildt märkes den s. k. Villastaden, närmast n. om Humlegården. För den nybyggda trakten ö. om Humlegården har man börjat använda den gamla benämningen Östermalm. Om L. såsom kyrkoförsamling (35,024 innev, vid 1884 års slut) se Hedvig Eleonora.