Lagförklaring

Lagförklaring, jur., en autentisk, d. v. s. för framtiden till efterrättelse gällande, förklaring af ett lagbud, som på grund af otydlighet eller tvetydighet är alltför svårt att tolka. I visst afseende ter sig väl den autentiska lagförklaringen såsom en utläggning af lagens stadganden; men den stannar ej vid att draga logiska slutföljder af lagbudet och att för dessa begagna de hjelpmedel, som sammanställandet af flere lagbud och lagens historiska utveckling kunna erbjuda (jfr Lagtolkning). Ty under det att logiska och vetenskapliga slutledningar ej erhålla någon annan giltighet än den, som betingas af kraften hos tolkarens bevisföring, och, åtminstone i Sverige, jämväl domstols eller annan myndighets tillämpning af lagbudet å ett föreliggande rättsfall endast har giltighet med hänsyn till detta (jfr Prejudikat), hvaremot sjelfva lagbudet fortfarande orubbadt eger bestånd samt kan läggas till grund för annan tolkning och tillämpning, så innebär den autentiska lagförklaringen ett skapande af ett nytt lagbud, hvilket i sig sjelf eger giltighet framför hvarje tydning, som man möjligen skulle kunna gifva åt det förklarade lagbudet. Den autentiska lagförklaringen är en lagstiftningsakt. Den svenska R. F. (§§ 88 o. 89) föreskrifver också, att med förklaring af lagar och författningar skall förhållas på samma sätt som med deras stiftande. Samma faktorer skola sålunda enligt regeln vid sådana lagförklaringars afgifvande vara verksamma som vid de resp. lagarnas och författningarnas stiftande (jfr Lagstiftning). Autentiska förklaringar öfver civil-, kriminal- och kyrkolag kunna emellertid mellan riksdagarna afgifvas äfven under annan form och af annan myndighet. Åt Högsta domstolen har nämligen anförtrotts rätt att, när riksdag ej är samlad, meddela autentiska förklaringar af dessa lagar såsom svar på domstolars och ämbetsmäns förfrågningar om lagens rätta mening i sådana fall, som till domares åtgärd höra. Högsta domstolen kan sålunda icke på eget initiativ utfärda någon lagförklaring. Vill Högsta domstolen på begäran besluta en lagförklaring, så skall i och för beslutets fattande konungens tvänne röster alltid inhemtas i frågan, äfven om han sjelf icke är närvarande vid öfverläggningen. En af Högsta domstolen under angifna vilkor meddelad lagförklaring har visserligen för framtiden lags giltighet och må af domstolarna iakttagas och tillämpas, men dess gällande kraft kan tillintetgöras af den riksdag eller, om förklaringen gäller kyrkolag, af det allmänna kyrkomöte, som hålles närmast efter lagförklaringens meddelande af Högsta domstolen, om nämligen detta representantmöte ogillar densamma. Ett gillande behöfver deremot icke uttalas, för att förklaringen skall anses giltig för framtiden. Riksdagen skall af justitieombudsmannen underrättas om de lagförklaringar Högsta domstolen utfärdat (R. F. §§ 88, 19, 21; Instr. f. just. ombud. § 18). Lagförklaringars afgifvande af Högsta domstolen har alltid ganska sparsamt förekommit; numera, sedan riksdagarna blifvit årliga, hafva de fullkomligt kommit ur bruk. -- Genom särskildt bemyndigande i k. förordn. af d. 3 Apr. 1810 har rätt öfverlemnats åt K. M:t med Högsta domstolen att utfärda resolutioner, som innefatta rättelser och förklaringar af fideikommissförfattningar. K. H. B.