Lamennais

Lamennais l. La Mennais [lamönä], Hugues Félicité Robert de, fransk teolog, filosof och socialpolitisk skriftställare, född i Saint-Malo i Bretagne d. 19 Juni 1782, tillhörde en adlad skeppsredarefamilj. Under gossåren vacklade han mellan öfverspänd tro och brådmoget tvifvel; först vid 22 års ålder gick han till skrift. Han lyckades snart nog genom teologiska studier stäfja sin upproriska lifslust, anlade tonsuren (1809) samt undervisade vid sin äldre broders, abbé Jean L:s, seminarium i Saint-Malo, hvarjämte han utgaf några föga bemärkta skrifter. Under de "hundra dagarna" (1815) tog L. sin tillflykt till London och lät efter återkomsten s. å. ändtligen prestviga sig. Hans stolta själ tilltrodde sig nu kraft att påtvinga verlden den ultramontana tro, i hvilken man drifvit honom sjelf att finna hvila. Inom kort väcktes uppståndelse i de vidaste kretsar genom L:s Essai sur l'indifférence en matière de religion (4 bd, 1817--23; 10:de uppl. 1843--44). I ett språk, hvars glans och styrka påminde om Bossuet, men än mera om Rousseau, och med en fast hoplänkad bevisföring drog han der i härnad mot den moderna tidsandans tolerans och liknöjdhet i religiösa ting. Restaurationstidehvarfvets herskande idé om absolut underkastelse under en yttre auktoritet häfdades af L. med ytterlig bestämdhet och stöddes med försök till rationella grunder, sådana som ej Bonald eller De Maistre aktat nödigt åstadkomma. L:s slutpåstående går ut på att katolska kyrkan är innehafvare af den sanna religionen och derför ofelbar. Den borgerliga statens auktoritet är af lägre rang än kyrkans och måste alltså böja sig för denna. -- Med detta verk väckte L. den ultramontana anda, som sedan spelat en så stor rol i staternas och kyrkornas politik, och som ännu hemtar sina bästa vapen ur L:s tidigare skrifter. Det rent teokratiska ideal, som han uppställt, skaffade honom till motståndare icke blott frihetens och vetandets vänner, utan äfven Frankrikes gallikanskt sinnade biskopar samt legitimisterna. Å andra sidan fäste man de största förhoppningar vid hans strid för katolicismens återupprättande. Af påfven Leo XII emottogs han med utmärkelse vid ett besök i Rom 1824, men vägrade att mottaga en erbjuden kardinalshatt. Emellertid utvecklade han sina åsigter i "Drapeau blanc", "Conservateur" m. fl. tidningar. Tvänne gånger, 1823 och 1826, ådrog han sig tryckfrihetsåtal. I förening med Lacordaire och Montalembert m. fl. uppsatte L. 1830, efter julirevolutionen, tidskriften "L'avenir". Der kämpades med stor talang för införandet af ett slags teokratisk demokrati, för lokal sjelfstyrelse, utsträckt rösträtt, fullständig samvets-, undervisnings-, församlingsoch pressfrihet, allt i absolut underkastelse under påfvens andliga, men ej verldsliga, makt. Kyrkan borde skiljas från staten och ej underhållas med tillskott från denna; presterna skulle vara fattiga. Sådana läror väckte alarm. På den heliga stolens förständigande inställde de tre huvudredaktörerna 1831 utgifvandet af "L'avenir" och reste som pilgrimer till Rom. Der fingo de dock ej företräde hos påfven, utan uppehöllos under förevändningar, tills Gregorius XVI utslungade sin encyklika af d. 15 Aug. 1832 mot de folkvänliga grundsatser, som "L'avenir" ville härleda ur katolicismen. L. öfvergafs af sina bästa lärjungar och fann nödigt att underkasta sig. Men genom Rom-resan hade fjällen fallit från hans ögon. Han drog sig tillbaka till Bretagne och skref den verldsberömda revolutionära skriften Paroles d'un croyant (1834; 10 uppl. på ett år, minst 100 sedan; öfversatt på flere språk; "En troendes ord", 1834), i hvilken såväl den andliga som den verldsliga maktens furstar skildras såsom folkens förstörare. Boken är indelad i verser liksom bibeln och affattad i en rytmisk prosa, som lånat sin inspirerade kraft från de hebreiska profeterna och Uppenbarelseboken. Sedan denna tid var L. en folkets apostel. Han förkunnade frihet, jämnlikhet och broderskap, närmade sig alltmer till socialismens åsigter och satte allmänna menniskoförnuftet i kristendomens ställe. Historien om sin brytning med kyrkan gaf han i Affaires de Rome (1836--37) och utsände sedan i jämn följd Le livre du peuple (1837; ett slags radikal katekes), Politique à l'usage du peuple (1837--39; en mängd små uppsatser), Le pays et le gouvernement (1840), hvilken skrift ådrog honom ett års fängelse, De la religion (1841), Une voix de prison (1846) m. m. Med större lugn sammanfattade han sina filosofiska idéer i Esquisse d'une philosophie (4 bd, 1841--46), det bästa alstret af hans tankekraft och klara, lysande stil. Efter revolutionens utbrott 1848 invaldes L. i nationalförsamlingen, uppsatte två tidningar och utgaf en mängd flygskrifter, men spelade icke den ingripande rol man väntat. Ett af honom ingifvet förslag till konstitution för franska republiken befanns alltför radikalt. Efter statskuppen 1851 sökte han vederqvickelse i att öfversatta Dante. L. dog i Paris d. 27 Febr. 1854 och jordades efter eget förordnande i fattiggrafven, utan alla ceremonier. -- Det låg i L:s natur att gå till ytterligheter i tankar och syften. Att älska eller hata oinskränkt, taga för god en princip med dennas strängaste konseqvenser, tro på ett system -- eller på dess motsats, det var för honom hufvudsaken. I högsta grad uppriktig och oförvägen, förfäktade han med lidelsefull vältalighet hvad han för tillfället ansåg som det absolut sanna. Med en djup instinkt för samhällets och folkets lidanden förenade han ett ömt kristligt brodersinne och hopp om mensklighetens lyckligare framtid. Hans dystra, apokalyptiska inbillning målade städse det närvarande såsom outhärdligt och en allmän omstörtning såsom nära förestående. -- L:s tvära omslag från ultramontan till fritänkande demokrat försiggick med en viss nödvändighet. Ty han stödde från början katolska kyrkans ofelbarhet på menniskoslägtets auktoritet. Men bakom denna eller "allmänna förnuftets suveränitet" låg den rousseauska grundsatsen om folksuveräniteten dold. Så kom han att i stället för sin lösen "allt genom påfven och för folket" sätta "allt för folket och genom folket". -- L:s Oeuvres complètes utgåfvos i 10 bd, 1844, hans "Oeuvres posthumes" 1855--58, i 5 bd, samt "Oeuvres inédites" i 2 bd, 1866. E. F-t.