Laura

Laura, föremålet för Petrarcas platoniska kärlek, besjöngs af honom under flere årtionden i verldsberömda sonetter, och dock känner man icke med visshet någonting om hennes person och lefnadsförhållanden. Mot Boccaccios förmodan att L. skulle vara ett uppdiktadt väsende talar bl. a. Petrarcas eget intyg. Han förtäljer nämligen huru han såg henne första gången d. 6 April 1327 i Klara-kyrkan i Avignon och genast upptändes af oemotståndlig lidelse. Och vid hennes död, 21 år senare, klagade han sin sorg i nya dikter. Att Laura varit en gift qvinna är sannolikt. Den gängse uppgiften lyder så, att hon är identisk med en viss Laura de Noves, hvilken var dotter till ädlingen Audibert de Noves och född 1308 samt, sedan hon 1325 trädt i brudstol med Ugo de Sade, vardt moder till 11 barn och slutligen föll ett offer för pesten i Avignon 1348. Denna arfsägen, som möjligen har gamla anor, uppfriskades på 1500-talet. Men den, som först sökte bevisa dess sanning, var abbé de Sade, i "Mémoires sur la vie de Pétrarque" (1764). De skäl han anför stödja sig emellertid dels på nästan bevisliga uriderslef, dels på blotta sannolikheter, och frågan måste fortfarande anses oafgjord. Jfr A. Bartoli, "Storia della letteratura italiana", 7:de bd (1884), och A. Gaspary, "Geschichte der italienischen literatur", 1:sta bd (s. å.).