Sida 445
Laudabilis ...
såsom ädel känsla af stilens fordringar. Men derjämte lade han i dagen ett fint sinne för karakteristisk skildring af det individuella lifvet. Hans bästa arbeten finnas i Frankfurt a. M. Han utförde der den plastiska dekorationen af teatern samt statyerna för börsen och helgeandshospitalet. Der finnas ock af hans hand det stora, 1858 aftäckta monumentet till minne af boktryckarekonstens uppfinning, med kolossalfigurer af de tre uppfinnarna Gutenberg, Schöffer och Fust jämte bilder af de fyra äldsta boktryckeristäderna, Strassburg, Mainz, Frankfurt och Venezia, samt sittande stoder af teologi, poesi, naturvetenskap och industri. Dessutom finnas äfven i stadens omgifningar af honom ett par bilder af män, hvilka gjort sig förtjenta om staden Frankfurt.
Laupen, småstad med omkr. 950 innev. i schweiziska kantonen Bern, vid floden Saane (Sarine), ryktbar i Schweiz' historia genom den seger, som bernarna, anförda af Rudolf v. Erlach, d. 21 Juni 1339 der vunno öfver freiburgarna och den med dem allierade adeln i Uechtland, Aargau, Savojen och Burgund. Årsdagen af segern firas ännu.
Laura, föremålet för Petrarcas platoniska kärlek, besjöngs af honom under flere årtionden i verldsberömda sonetter, och dock känner man icke med visshet någonting om hennes person och lefnadsförhållanden. Mot Boccaccios förmodan att L. skulle vara ett uppdiktadt väsende talar bl. a. Petrarcas eget intyg. Han förtäljer nämligen huru han såg henne första gången d. 6 April 1327 i Klara-kyrkan i Avignon och genast upptändes af oemotståndlig lidelse. Och vid hennes död, 21 år senare, klagade han sin sorg i nya dikter. Att Laura varit en gift qvinna är sannolikt. Den gängse uppgiften lyder så, att hon är identisk med en viss Laura de Noves, hvilken var dotter till ädlingen Audibert de Noves och född 1308 samt, sedan hon 1325 trädt i brudstol med Ugo de Sade, vardt moder till 11 barn och slutligen föll ett offer för pesten i Avignon 1348. Denna arfsägen, som möjligen har gamla anor, uppfriskades på 1500-talet. Men den, som först sökte bevisa dess sanning, var abbé de Sade, i "Mémoires sur la vie de Pétrarque" (1764). De skäl han anför stödja sig emellertid dels på nästan bevisliga uriderslef, dels på blotta sannolikheter, och frågan måste fortfarande anses oafgjord. Jfr A. Bartoli, "Storia della letteratura italiana", 7:de bd (1884), och A. Gaspary, "Geschichte der italienischen literatur", 1:sta bd (s. å.).
Lauraeus, Gabriel, prest, föddes i Åbo d. 18 April 1677 och blef 1696 student derstädes, men måste för sitt uppehälle syssla med guldsmedsoch urmakeriarbetens förfärdigande, för hvilket han egde särdeles god fallenhet. Han utnämndes 1702 till bataljonspredikant vid Björneborgs regemente och befordrades sedermera till regementspastor samt utstod i rikt mått krigets vedervärdigheter, såsom i slaget vid Gemauerthof 1705, der han erhöll flere svåra blessyrer, och vid Ljesna 1708, der han miste alla sina tillhörigheter, och der alla hans medbröder utom en stupade eller blefvo fångna, så att L. blef ensam prest vid fem regementen samt konungens hofstat och artilleriet. Efter slaget vid Poltava, 1709, i hvilket han äfven var med, sökte han sig under en mödosam ridt fram till konungen i Bender, men blef icke långt derefter tillfångatagen af ryssarna under ett ströftåg uppåt polska gränsen. Han fördes till Moskva och 1712 till Tobolsk, der hans mekaniska färdighet väsentligen bidrog till hans eget och hans olyckskamraters uppehälle under fångenskapen, hvarjämte han blef lärare hos tyska församlingen derstädes. Hemkommen 1721, fick han 1724 Loimijoki pastorat i Åbo stift, blef 1729 prost och utnämndes 1749 till förste teologie professor och domprost i Åbo. Död derstädes d. 10 Aug. 1753. L. var ledamot af presteståndet vid riksdagarna 1731 och 1746--47, valdes 1747 till ledamot af Vetenskapsakademien och blef 1752 teol. doktor.
Lauraeus, A. Se Lauréus.
Laureatus, Lat. (af laurus, lager), lagerkrönt Se Poëta laureatus.
Laurel, Lars, universitetslärare, föddes Stockholm d. 25 Maj 1705, idkade från 1721 filosofiska och juridiska studier i Lund, tjenstgjorde derefter någon tid såsom domarebiträde i Vester-Dalarna, men återvände snart till Lund, der han 1733 blef vice bibliotekarie vid universitetet samt 1736 filos. magister. 1747 utnämndes han till professor i teoretisk filosofi i Lund samt kallades s. å. till ledamot af Vetenskapsakademien, erhöll 1782 afsked från sin professur och dog i Lund d. 20 Okt. 1793. L:s skrifter utgöras dels af en rad akademiska disputationer i filosofi äfvensom program, dels af några afhandlingar rörande modersmålet och nordens af L., likasom tidigare af Rudbeck, påstådda egenskap att vara den menskliga bildningens urhem. Här må nämnas Förslag til suenske skrivlagen (utg. af Vetenskapsakademien 1748), Inledning til raette foerståndet om mit av kongl. suenske vetenskaps-academien til allmaenn proevning utgivne Foerslag til suenske skrivlagen (1750), Räfst med mina orthographiska arbeten (1756), Nordens hufvud-document äller runa-alphabetets hemlighet igenom tvänne aegyptier det suenska och danska språket til heder uptäckd (1768), Slutreflexion öfver Nordens hufvud-document (1777) samt Odu glaf och staf, äller Svänska språket utredt (1779). De "tvänne aegyptier" voro två runor, hvilka han tillika ansåg för hieroglyfer.
Laurelius, Olof, biskop, teologisk författare, föddes d. 10 Aug. 1585 i Håtorps by, Lyrestads socken, Skaraborgs län, blef 1609 student i Upsala, vistades 1614--18 vid tyska högskolor och promoverades derunder i Rostock 1617 till magister, utnämndes 1621 till professor i logik vid Upsala universitet och vardt 1624 e. o., 1625 ordin. teologie professor derstädes, 1640 pastor primarius i Stockholm samt s. å. teol. doktor. 1647 utnämndes han till biskop i Vesterås stift. Död i Vesterås d. 6 April 1670. -- L. var en lärd man och äfven i Tyskland känd genom sina teologiska skrifter. Med ädelhet i karakteren förenade han mycken nitiskhet vid utöfningen af sina ämbeten. Bland hans skrifter
Källa: Project Runeberg ·
