Leovigild, konung öfver vestgoterna i Spanien, antogs till medregent af sin broder konung Liuva I år 568, hvarvid riket delades dem emellan så, att Liuva regerade öfver det narbonensiska Gallien (Languedoc) och Leovigild öfver det vestgotiska rikets spanska del. Der förde han med grekerna, som då innehade en mängd vid Medelhafskusten belägna spanska städer och områden, krig med sådan lycka, att flere af dessa städer gåfvo sig under honom. -- Efter Liuvas död, 572, förenade Leovigild hela det vestgotiska riket under sin spira, men antog sina båda söner Hermenegild och Reccared till medregenter. Derpå kufvade han de upproriske innevånarna i Spaniens norra bergstrakt, i synnerhet kantabrerna (572--574), och företog en härnad mot Mir eller Teodemir II, som regerade öfver det sveviska riket i nordvestra delen af spanska halfön, och som understödt de upproriske kantabrerna (575). Följande år kufvade han innevånarna i Orospedas bergstrakt (kring Alcaraz, på gränsen mellan Nya Kastilien och Murcia). Några år senare (581) företog han ett härnadståg till Vasconien (de baskiska provinserna) och anlade der staden Victoria (nu Vitoria).
L. insåg den fara, som hotade hans rike derigenom att dess romanska befolkning var katolsk, medan vestgoterna voro arianer. Han ville derför påtruga sina romanska undersåtar den arianska tron och förföljde den katolska trons förnämste målsmän. Äfven L:s andra gemål, Gosvinda. var ifrigt tillgifven arianismen och sökte, ehuru förgäfves, förmå sin styfson Hermenegilds gemål, Ingunda, en dotter af frankiske konungen Sigbert och Brunhilda, att öfvergå, till denna trosbekännelse. Detta bidrog att öka det spända förhållande, hvari Hermenegild redan förut stod till sin fader. Hermenegild och hans broder Reccared hade nämligen af sin moder, Theodosia, blifvit uppfostrade i den katolska tron. De förföljelser katolikerna ledo och sannolikt äfven eggelser från deras sida förmådde omsider Hermenegild att göra uppror mot sin fader (582--584) samt förbinda sig med grekerna och sveverkonungen Teodemir II. Men denne blef slagen och nödgad att underkasta sig L:s öfverherskap. Hispalis (Sevilla), der Hermenegild belägrades, tvangs att gifva sig, och Hermenegild, som lyckats undkomma till Corduba, förråddes af grekerna för 30,000 solidi och måste vädja till sin faders nåd. Den beviljades honom, men han miste de kungliga insignierna och internerades i Valentia (nu Valencia). Då han inom kort egenmäktigt lemnade denna stad, blef han gripen i Tarraco (Tarragona) och halshuggen, efter att hafva vägrat att emottaga sakramentet af en ariansk prest. Detta har af den senare spanska kyrkan förskaffat den tadelvärde upprorsmakaren martyrglorian.
Då den sveviske konungen Teodemirs son och efterträdare, Eborik (Eurik), 584 störtades från tronen af Andeka, skyndade L. att hämnas sin lydkonung Eborik, störtade Andeka och lät viga honom till munk, 585. Det sveviska riket införlifvades med det vestgotiska, och arianismen fick åter insteg i svevernas rike. Ännu ett segerrikt krig förde den städse af krigslyckan gynnade L. De bägge frankiske konungarna Childebert (Ingundas broder) och Gunthram hade nämligen öfverenskommit att hämnas Hermenegilds död. Childebert hindrades dock härifrån genom sin härnad mot langobarderna, men Gunthram sände två härar till det vestgotiska Narbonensis. Dessa drogo sig dock tillbaka, då Reccared anryckte med öfverlägsna krafter, hvarefter Reccared framträngde segrande i fiendens eget land. Samtidigt blef Gunthrams flotta vid Galiciens kust förstörd. L. fick ej upplefva krigets slut. Han afled 586 och efterträddes af sin son Reccared. S. F. H.