Levantiska kompaniet

Levantiska kompaniet kallades ett d. 20 Febr. 1738 privilegieradt svenskt kompani, som fick uteslutande rätt att under tio års tid idka handel på Levanten "till alla från kusten af Morea belägna hamnar och orter". Det fick nederlagsfrihet på alla utländska varor, som skulle exporteras till Levanten, samt tullfrihet på alla från riket dit utförda effekter. För levantiska varor och rudimaterier, som infördes till Sverige, medgafs likaledes tullfrihet, utom för dem, "som på något sätt rörde inrikes fabrikers uppkomst och förkofran". Dessa importerade varor skulle direktionen få bortauktionera. På direktionens ansökan och ständernas förord blef denna oktroj förnyad på ytterligare tio år d. 15 Jan. 1748. -- Den handelsverksamhet, som detta kompani utöfvade, blef icke synnerligen stor eller vinstbringande. Sekreta utskottet vid 1752 års riksdag fann sig derför föranlåtet att hos regeringen hemställa, att nödiga åtgärder skulle vidtagas till den levantiska handelns höjande; och i anledning deraf fick kompaniet förklara hvarför ej dess handelsrörelse visat sig mer fruktbringande. Det svarade, att orsaken vore den att andra nationer kunde till lägre pris och dock med större vinst sälja sina produkter i Levanten, hvarjämte deras handel der vore äldre och fastare grundad än den svenska. Kommersekollegium vitsordade dessa förhållanden samt ansåg för öfrigt, att, när oktrojen utlöpte, handeln borde något frigifvas, så att hvilken som hälst skulle få drifva den, dock under styrelse af ett samfund och under vissa regler, så att icke oordningar skulle uppstå. Emellertid sökte kollegiet att egga kompaniet till lifligare verksamhet, men utan resultat. När derför 1755 intet fartyg afsändes, ehuru konjunkturerna då enligt kollegiets åsigter voro mycket goda, ville det, att kompaniet skulle tillåta andra handlande försöka den handel, som det sjelf ej syntes vilja drifva, men kompaniet nekade. Då föreslog kollegiet, att oktrojen skulle återlemnas, hvilket kompaniet ville medgifva, om det blef hållet skadeslöst "såväl för det, som på det instuckna kapitalet brista kan, som för intresset från den tiden ingen utdelning mer ske kunnat till den dag, då oktrojen komme att återlemnas". Kollegiet tyckte denna fordran "involvera något, som kunde falla alltför drygt för publico att ingå uti"; och som kompaniet ej nu kunde uppgifva hur stor summa det ville hafva, fick frågan för tillfället falla. Vid 1755--56 års riksdag kom den åter före. Sekreta utskottet förklarade då, att kompaniet icke uppfyllt sina förbindelser mot riket, och derför borde denna handel för framtiden ställas på bättre fot, hvilket nu vore så mycket vigtigare, som England och Frankrike vore i krig och alltså handeln hufvudsakligen måste föras med neutrala fartyg. Som emellertid två år återstodo af privilegiitiden, kunde ej oktrojen utan kompaniets medgifvande återtagas, och detta fordrade ersättning. Det uppgaf, att aktiesumman utgjorde 600,000 dal. kmt (400 aktier à 1,500 dal.) och skulderna 299,418 dal. kmt, eller tillhopa 899,418 dal., tillgångarna åter blott 813,897 dal. Den befintliga bristen af 85,521 dal. kmt ville det hafva ersatt jämte 6 proc. ränta under 4 1/4 år å aktiekapitalet, hvilken senare fordran dock återtogs. Sekreta utskottet antog detta anbud, och sålunda återlemnades oktrojen. -- Kompaniet exporterade hufvudsakligen följande varor: jern och stål (25,030 skpd), mässing (121 skpd), koppar (44 skpd), krut (1,610 centner), bräder (365 tolfter), gråverk (2,302 timmer), mårdskinn (2,723 st.), räfskinn (8,891 st.), spik (för 17,000 dal. smt), väfnader (för 3,500 dal. smt) samt åtskilliga andra artiklar i mindre mängd. Införseln utgjordes af russin, fikon och korinter (tillhopa 1,800,000 skålp.), bomull (513,590 skålp.), bomullsgarn (107,400 skålp.) samt kaffe, galläpplen, anis, silke, risgryn m. m. J. Fr. N.