Levita

Levita, Elias, medeltidens mest berömde judiske grammatiker och språkforskare, f. 1469 i Neustadt (Bajern), d. 1549 i Venezia, kom 1508 till Rom, der han vistades i 13 år i kardinal Egidios hem samt undervisade denne i hebreiska, medan kardinalen lärde honom grekiska. I Rom författade L. de flesta af sina skrifter. De vigtigaste äro Habachur ("den utvalda"; 1518), en hebreisk grammatik, Masoret ha-masoret ("traditionens tradition"; 1538), en kritik öfver den heliga texten och dess afskrifvare, Meturgeman ("uttolkare"; 1541), ett kaldeiskt, targumiskt, talmudiskt lexikon, och Tischbi ("tisbiten"; 1557), en ordbok öfver 712 hos rabbinerna förekommande nyhebreiska ord. Flere af hans verk äro öfversatta på latin af Seb. Münster. L. berömmes äfven som skald (både på hebreiska och tyska) och som bibeltolkare. L. L.