Lind-Goldschmidt, Jenny Maria, verldsberömd sångerska, föddes i Stockholm d. 6 Okt. 1820, var redan vid tio års ålder elev vid k. teatern derstädes och uppträdde i talroller. Teaterns sånglärare, Craelius, uppmärksammade först hennes ganska beslöjade sångröst och anförtrodde henne åt I. A. Bergs ledning, då hon redan väckte uppseende genom fint öra, uppfattning och harmonisk kombinationsförmåga. 1838 uppträdde hon för första gången i en större sångrol (Agata) och väckte en oerhörd entusiasm. "Det fanns knappt någon af åhörarna, som icke kände sig besegrad, och i de flesta ögon glänste tårar af rörelse och förtjusning." Äfven såsom Euryanthe, Pamina, Alice och Lucie satte hon Stockholm i hänryckning, och på konsertresor om somrarna -- hvarunder hon hälst dröjde i Upsala hos studenterna och E. G. Geijer -- tjusade hon hela landet med ett sätt att sjunga folkvisor, som icke blifvit öfverträffadt. Efter en storartad afskedskonsert, hvartill A. F. Lindblad (hos hvilken hon i Stockholm bodde) komponerat en afskedssång, reste hon 1841 till Paris för att under den yngre Garcia fullända sina studier, men mottogs tämligen kallt af den berömde sångläraren, som rådde henne att under tre månader icke sjunga en ton. Hon framhärdade ock dermed, återupptog derpå sina öfningar för Garcia och profsjöng 1842 med framgång på Stora operan, ehuru intet engagement derstädes följde, möjligen emedan hennes konstnärsnatur var för sjelfständig och hennes sång hade "en fason och en glans, som ej voro rätt parisiska". I stället reste hon hem och uppträdde som Norma inför en jublande salong, der man betalt ända till 10 rdr banko för platsen. Följande år eröfradeo hon Finland och Danmark genom gästspel i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn samt visade i nya bilder på Stockholmsscenen (Vingåkersflickan i "Ett nationaldivertissement", Martha i "En majdag i Värend") en ny sida af sin talang, den naiva. Af helt skiljaktiga arter voro hennes öfriga uppgifter detta och följande år, Valentine ("Hugenotterna"), Ninette ("Skatan"), Sömngångerskan, Grefvinnan ("Figaro"), Armida, Anna Boleyn, Fioretta ("Turken i Italien"). Inspirerande både tonsättare och skalder (Lindblad, Geijer), utöfvade hon både på allmänheten, medspelande och enskilda ett elektriskt inflytande. Redan i Paris hade hon af Meyerbeer, som der hörde henne, fått anbud om engagement i Berlin, hvilket hon nu villfor, samt uppträdde 1844 såsom "Norma" och den enkom för henne komponerade Vielka (i "Feldlager in Schlesien") med en stormande framgång, hvartill motstycke aldrig skådats i Berlin. Under ett besök i Stockholm 1845 mottogs hon som en drottning och väckte ny beundran genom sin frimodiga Marie ("Regementets dotter"). Redan s. å. återvände hon till Tyskland, och derefter följde å tyska scener en mängd gasteringar, den ena mera glänsande än den andra. "Den svenska näktergalen" firades i de förnämsta aristokratiska, literära och artistiska kretsar. I Tiecks, Steffens, Bettinas, Meyerbeers m. fl. salonger var hon föremål för allas uppmärksamhet. Biografier, innehållande dikt och sanning, utkommo, poem och dedikationer ströddes kring henne, ålderstigna personer, som ej på decennier besökt någon teater, vallfärdade för att höra henne. Medaljer slogos öfver henne, och tonkonstens stormän, sådana som Spohr, Mendelssohn, Schumann, uttalade sin beundran. Med samma entusiasm mottogs hon i London (särskildt på Händel-konserter) och Amerika, der hon skördade högar af guld, hvilket hon frikostigt skänkte åt välgörande stiftelser eller konstnärliga ändamål. Under detta rus kände hon emellertid behofvet af att lemna det upprifvande teaterlifvet och drog sig, sedan hon 1852 i Boston gift sig med pianisten Otto Goldschmidt, tillbaka till en förtjusande villa invid London, delande sin tid emellan familjelifvet, kristlig välgörenhet och nit för sin konst, den hon äfven sedermera tjenat genom att uppträda på konserter, inöfva körer samt med råd och dåd bistå konstkamrater (bl. a. Louise Michaeli). I London står hon i anseende bland Englands förnämsta qvinnor. Jenny Lind vardt 1840 ledamot af Musikaliska akademien och 1876 hedersledamot af Akademien för de fria konsterna. Ehuru bosatt utom fäderneslandet, har hon med sällsynt frikostighet tid efter annan ihågkommit det med penninggåfvor. Så gaf hon 1857 10,600 kr. till skyddsföreningen för sinnessjuka konvalescenter samt under åren 1858--75 öfver 25,000 kr. till Malmqvistska uppfostringsanstalten i Stockholm och 40,000 kr. till Diakonissinrättningen derstädes; och när hon 1847--48 uppträdde på k. Operan, anslog hon en del af sin inkomst till en fond, från hvilken sedermera under 11 år resestipendier utgingo till musikidkare och (1 gång) idkare af annan konst. 1876, då denna fond uppgick till öfver 83,000 kr., donerade hon ena hälften af densamma till Musikaliska akademien och andra hälften till konstakademien, med föreskrift att räntan lägges till kapitalet, tills detta utgör 60,000 kr., då afkastningen bildar ett stipendium på 3,000 kr., som hvardera akademien utdelar (Jenny Linds stipendium).
Den, som sjelf ej haft lyckan höra Jenny Lind, måste för en karakteristik af hennes konstnärsperson hålla sig till samtidas omdömen. Vi välja följande ord af J. A. Josephson, hvilka bäst torde uttömma hela betydelsen af hennes geni: "Väl hade en Malibran, hvilken några år förrän Jenny Lind blef känd sjungit sin svanesång, på ett liknande sätt hänfört det musikbildade Europa, hon saknade dock de egenskaper som tilläto den svenska sångerskan att dels genom oratoriet, dels genom visan äfven för massorna bära fram sångens håfvor -- väl hade dessförinnan en Pasta förvånat verlden med sin gripande tragik, men hon saknade den mångsidiga och fullkomliga sångförmåga, som utmärkte både Malibran och J. Lind -- en Catalani hade på den italienska scenen och å konsertsalen medelst en slående och glänsande, om ock vågsam koloratur förvånat och bländat, hennes konstnärlighet var dock egentligen begränsad inom den repertoar, som då var modern i Italien och Frankrike -- äfven en Sonntag hade erhållit ett stort och rättvist rykte för en talang, som sjelfva Catalani kallade "un grand talent mais en miniature" -- det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor äfven i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot hvilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Malibran, fallit på någon af de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som, väl icke förut, om ej hos den i förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af verldens ryktbara sångerskor. Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller sjelfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flygt mot de rymder, der den jordiska sången har sin urbild -- så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna" (jfr "Teater och musik", 1876, nr 11). Ett mindre gynsamt omdöme om J. L. som skådespelerska har uttalats af N. Arfvidsson (se "Nya dagl. allehanda", 1885, nr 160). A. L.