Sida 689
Linder ...
att nämna postkontor och telegrafstation samt ett sjukhus. Vid 1883 års slut uppgingo stadens bokförda tillgångar till 350,094 kr. och skulder till 83,450 kr. Pr bevillningskrona utdebiterades 3 kr. 50 öre för såväl fast egendom som inkomst af kapital och arbete. -- Jämte L:s landsförsamling (socken i Örebro län, Lindes och Ramsbergs bergslag; areal 50,293 har; 9,120 innev. 1884) bildar L. ett regalt pastorat af 2:dra kl., Vesterås stift, Fellingsbro kontrakt. Med städerna Kristinehamn, Nora och Askersund utgör L. en valkrets för val af riksdagsman till Andra kammaren. -- Staden är belägen å Lindesås, som före stadens bildande var en handelsplats för Arboga borgare, den omkring och ofvanför boende allmogen samt bergsmännen. Staden fick sina privilegier d. 10 Nov. 1645 och blef derigenom föremål för Arbogaboarnas afvoghet. Efter en större eldsvåda 1688 var det, likasom under början af 1700-talet, meningen att lägga staden öde, hvilket dock aldrig kom till verkställighet.
Lindesbergs landsförsamling. Se Lindesberg.
Lindesnæs (-näs), Norges sydligaste udde, ligger i Lister og Mandals amt på en halfö, som bildas af Grönsfjord och Lenefjord samt genom en smal landtunga, kallad Spangereid, sammanhänger med fastlandet. På den nära liggande ön Markö fanns redan 1650 en fyr, hvilken sedermera flyttades till fastlandet. På L. finnes f. n. (1885) en blänkfyr af första ordningen. O. A. Ö.
Lindes och Ramsbergs bergslag, i Örebro län, ingår i Lindes fögderi och domsaga. Areal 96,497 har. 14,016 innev. (1884). Bergslaget omfattar Lindesbergs landsförsamling, länsdelen af Ramsberg och en del af länsdelen af Fellingsbro.
Lindfors, Anders Otto, filolog, universitetslärare, född d. 28 Juli 1781 i Karstorp i Näsby socken, Vexiö stift, blef 1798 student i Lund, der han inom kort var en af den frejdade latinaren J. Lundblads mest framstående lärjungar. L. blef filos. kand. 1801, filos. mag. 1802, docent i pedagogik 1803 och i teor. filos. 1805. Han vände sig sedan till juridiska studier och aflade hofrättsexamen 1810. Efter att hafva varit föreslagen till flere adjunkturer blef L. 1811 adjunkt i historia och 1816 professor i samma ämne. Sedan han 1819 blifvit prestvigd och s. å. kyrkoherde i Bjershög och Oxie, kom han slutligen genom sin utnämning 1826 till eloquentiae et poeseos professor på sin rätta plats, enär han, om ock duglig på åtskilliga områden, dock mest utmärkt sig som lärare i latin och som skriftställare. Han blef 1830 teol. doktor. Död d. 8 Mars 1841. L. utgaf bl. a. en stor mängd akad. afhandlingar, Index latinitatis in Ciceronis Brutum (1804), Handbok i romerska antiqviteterna (1814; 2:dra uppl. 1830) samt Fullständigt svenskt och latinskt lexicon (I--II, 1815--24).
Lind-Goldschmidt, Jenny Maria, verldsberömd sångerska, föddes i Stockholm d. 6 Okt. 1820, var redan vid tio års ålder elev vid k. teatern derstädes och uppträdde i talroller. Teaterns sånglärare, Craelius, uppmärksammade först hennes ganska beslöjade sångröst och anförtrodde henne åt I. A. Bergs ledning, då hon redan väckte uppseende genom fint öra, uppfattning och harmonisk kombinationsförmåga. 1838 uppträdde hon för första gången i en större sångrol (Agata) och väckte en oerhörd entusiasm. "Det fanns knappt någon af åhörarna, som icke kände sig besegrad, och i de flesta ögon glänste tårar af rörelse och förtjusning." Äfven såsom Euryanthe, Pamina, Alice och Lucie satte hon Stockholm i hänryckning, och på konsertresor om somrarna -- hvarunder hon hälst dröjde i Upsala hos studenterna och E. G. Geijer -- tjusade hon hela landet med ett sätt att sjunga folkvisor, som icke blifvit öfverträffadt. Efter en storartad afskedskonsert, hvartill A. F. Lindblad (hos hvilken hon i Stockholm bodde) komponerat en afskedssång, reste hon 1841 till Paris för att under den yngre Garcia fullända sina studier, men mottogs tämligen kallt af den berömde sångläraren, som rådde henne att under tre månader icke sjunga en ton. Hon framhärdade ock dermed, återupptog derpå sina öfningar för Garcia och profsjöng 1842 med framgång på Stora operan, ehuru intet engagement derstädes följde, möjligen emedan hennes konstnärsnatur var för sjelfständig och hennes sång hade "en fason och en glans, som ej voro rätt parisiska". I stället reste hon hem och uppträdde som Norma inför en jublande salong, der man betalt ända till 10 rdr banko för platsen. Följande år eröfradeo hon Finland och Danmark genom gästspel i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn samt visade i nya bilder på Stockholmsscenen (Vingåkersflickan i "Ett nationaldivertissement", Martha i "En majdag i Värend") en ny sida af sin talang, den naiva. Af helt skiljaktiga arter voro hennes öfriga uppgifter detta och följande år, Valentine ("Hugenotterna"), Ninette ("Skatan"), Sömngångerskan, Grefvinnan ("Figaro"), Armida, Anna Boleyn, Fioretta ("Turken i Italien"). Inspirerande både tonsättare och skalder (Lindblad, Geijer), utöfvade hon både på allmänheten, medspelande och enskilda ett elektriskt inflytande. Redan i Paris hade hon af Meyerbeer, som der hörde henne, fått anbud om engagement i Berlin, hvilket hon nu villfor, samt uppträdde 1844 såsom "Norma" och den enkom för henne komponerade Vielka (i "Feldlager in Schlesien") med en stormande framgång, hvartill motstycke aldrig skådats i Berlin. Under ett besök i Stockholm 1845 mottogs hon som en drottning och väckte ny beundran genom sin frimodiga Marie ("Regementets dotter"). Redan s. å. återvände hon till Tyskland, och derefter följde å tyska scener en mängd gasteringar, den ena mera glänsande än den andra. "Den svenska näktergalen" firades i de förnämsta aristokratiska, literära och artistiska kretsar. I Tiecks, Steffens, Bettinas, Meyerbeers m. fl. salonger var hon föremål för allas uppmärksamhet. Biografier, innehållande dikt och sanning, utkommo, poem och dedikationer ströddes kring henne, ålderstigna personer, som ej på decennier besökt någon teater, vallfärdade för att höra henne. Medaljer
Källa: Project Runeberg · ·
