Sida 690
Linder ...
slogos öfver henne, och tonkonstens stormän, sådana som Spohr, Mendelssohn, Schumann, uttalade sin beundran. Med samma entusiasm mottogs hon i London (särskildt på Händel-konserter) och Amerika, der hon skördade högar af guld, hvilket hon frikostigt skänkte åt välgörande stiftelser eller konstnärliga ändamål. Under detta rus kände hon emellertid behofvet af att lemna det upprifvande teaterlifvet och drog sig, sedan hon 1852 i Boston gift sig med pianisten Otto Goldschmidt, tillbaka till en förtjusande villa invid London, delande sin tid emellan familjelifvet, kristlig välgörenhet och nit för sin konst, den hon äfven sedermera tjenat genom att uppträda på konserter, inöfva körer samt med råd och dåd bistå konstkamrater (bl. a. Louise Michaeli). I London står hon i anseende bland Englands förnämsta qvinnor. Jenny Lind vardt 1840 ledamot af Musikaliska akademien och 1876 hedersledamot af Akademien för de fria konsterna. Ehuru bosatt utom fäderneslandet, har hon med sällsynt frikostighet tid efter annan ihågkommit det med penninggåfvor. Så gaf hon 1857 10,600 kr. till skyddsföreningen för sinnessjuka konvalescenter samt under åren 1858--75 öfver 25,000 kr. till Malmqvistska uppfostringsanstalten i Stockholm och 40,000 kr. till Diakonissinrättningen derstädes; och när hon 1847--48 uppträdde på k. Operan, anslog hon en del af sin inkomst till en fond, från hvilken sedermera under 11 år resestipendier utgingo till musikidkare och (1 gång) idkare af annan konst. 1876, då denna fond uppgick till öfver 83,000 kr., donerade hon ena hälften af densamma till Musikaliska akademien och andra hälften till konstakademien, med föreskrift att räntan lägges till kapitalet, tills detta utgör 60,000 kr., då afkastningen bildar ett stipendium på 3,000 kr., som hvardera akademien utdelar (Jenny Linds stipendium).
Den, som sjelf ej haft lyckan höra Jenny Lind, måste för en karakteristik af hennes konstnärsperson hålla sig till samtidas omdömen. Vi välja följande ord af J. A. Josephson, hvilka bäst torde uttömma hela betydelsen af hennes geni: "Väl hade en Malibran, hvilken några år förrän Jenny Lind blef känd sjungit sin svanesång, på ett liknande sätt hänfört det musikbildade Europa, hon saknade dock de egenskaper som tilläto den svenska sångerskan att dels genom oratoriet, dels genom visan äfven för massorna bära fram sångens håfvor -- väl hade dessförinnan en Pasta förvånat verlden med sin gripande tragik, men hon saknade den mångsidiga och fullkomliga sångförmåga, som utmärkte både Malibran och J. Lind -- en Catalani hade på den italienska scenen och å konsertsalen medelst en slående och glänsande, om ock vågsam koloratur förvånat och bländat, hennes konstnärlighet var dock egentligen begränsad inom den repertoar, som då var modern i Italien och Frankrike -- äfven en Sonntag hade erhållit ett stort och rättvist rykte för en talang, som sjelfva Catalani kallade "un grand talent mais en miniature" -- det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor äfven i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot hvilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Malibran, fallit på någon af de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som, väl icke förut, om ej hos den i förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af verldens ryktbara sångerskor. Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller sjelfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flygt mot de rymder, der den jordiska sången har sin urbild -- så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna" (jfr "Teater och musik", 1876, nr 11). Ett mindre gynsamt omdöme om J. L. som skådespelerska har uttalats af N. Arfvidsson (se "Nya dagl. allehanda", 1885, nr 160). A. L.
Lindgreen [-gren], Ferdinand Ludvig Vilhelm, dansk skådespelare, f. 1770, debuterade 1790, såsom Henrik i Holbergs "Maskeraden", på kungliga teatern och tillhörde sedermera denna scen till 1838. L. var en ypperlig skådespelare och en skicklig instruktör. Såsom hans bästa rol framhålles Jeppe paa bjerget. Död 1842. E. Ebg.
Lindgren, Henrik Gerhard, orientalist bibelöfversättare, född d. 15 Dec. 1801 i Stockholm, blef student i Upsala 1815 och filos. doktor 1821 samt utnämndes 1830 till docent i arabiska literaturen och s. å. till adjunkt i grekiska och österländska språken. Under de närmast följande åren uppehöll L. än den grekiska (hösten 1833--1 Nov. 1835), än den österländska professuren (hösten 1836--1841). 1836 presiderade han vid teologiska disputationer i st. f. att undergå prest- och pastoralexamen samt blef samma år prestvigd. 1838 erhöll han professors titel. Till L:s beslut att öfvergifva den akademiska lärarebanan bidrog utan tvifvel den omständigheten att han 1834, ehuru uppförd på första förslagsrummet, förbigicks vid besättandet af professuren i grekiska språket. Han utnämndes 1841 till kyrkoherde i Tierps pastorat af ärkestiftet samt blef 1845 kontraktsprost och 1860 teol. doktor. Död i Tierp d. 16 Jan. 1879. -- L:s katederföredrag hörde till det bästa i sitt slag, och genom en följd af lärda arbeten förvärfvade han sig namn af sin tids ypperste målsman för det semitiska språkstudiet i vårt land. Med sitt inträde i kyrkans tjenst indrogs L. äfven i det politiska lifvet. Han utsågs nämligen 1847 till riksdagsman i presteståndet och innehade der säte t. o. m. den sista ståndsriksdagen (1865--66). År 1866 valdes han till ledamot af Första kammaren, men afböjde uppdraget. Som politisk personlighet gjorde han sig känd för principfasthet och en framstående förmåga som debattör, men ock för en långt gående
Källa: Project Runeberg · ·
